Kan man bli sjuk av atonal musik? Mera självmordsbenägen?

I flera år har det rasat en smått galen debatt om ”tonalitetens kris”. Allt handlar om hurvida ett klassiskt regelverk kan omvärderas eller inte.

Motståndarna har åtminstone tre åsikter gemensamt.

1. De menar att det finns vetenskapliga bevis för att atonal musik är osund. Trots att inga bevis finns.

2. På grund av den atonala musikens svaga samhällsnytta tär den på statskassan.

3. Den balanserade klassiska musiken är alltings urverk. I USA har psykologen Diana Deutschs försök att påvisa hur atonal och tonal musik aldrig kan betraktas som likvärdiga, debatterats i snart tio år.

I Sverige kickstartade diskussion med kulturfilosofen Roger Scrutons text ”Arvet från 1900-talet” i Axess förra året. Scruton kan gå i döden för åsikten att 1900-talet skapat en klyfta mellan själlös kommersiell musik och seriös musik som tappat all kontakt med allmänheten. Debatten har sedan fortplantats på nätet där bokbålsstämning råder.

Så: Varför blir vi så provocerade av att viss musik lyckas frigöra sig från en harmonisk ram? Är det ett typiskt 2000-talsfenomen? Och kan man verkligen påstå att tonalitet någonsin kan vara i kris?

Signaturen ”fd kammarmusiker”, Gunnar Colding lutar sig mot Diana Deutsch och menar ”Att hjärnan bara kan ta till sig ”tonal” musik.”

Ljudkonstnären Leo Nilsson kontrar: ”Under hela midsommarhelgen har en koltrast underhållit mig från taknocken. Analysera gärna denna naturens konstart och ni ska finna allt från treklanger till mikrotonalitet, brus och tjatter.”

”Gräv ner stridsyxan och låt tusen klanger ljuda!” Camilla Dahl, musikskribent.

Om vi backar bandet till tidig medeltid. Redan år 500 e.Kr börjar fundamentet skaka när musikfilosofen Boëthius i sin skrift De institutione musica skriver: ”Musik är en fri konstart, lösgjord från kyrkans liv och läror. Alla tonarter har kvaliteter. Musiker är den som äger förmågan att värdera”. För dessa åsikter blir han fängslad, anklagad för förräderi och senare halshuggen!

Musikkriser brukar inträffa i intervall om 100-120 år. Till exempel Guido av Arezzos epokgörande notsystem från år 1000, när tonhöjder placerar i ett system av fyra linjer där det är fritt att använda även mellanrummen. Det vill säga musiken blir kromatisk. Philippe Vitry (1200-tal) associerar den ”fullkomliga” rytmen med 4/4-delar och bryter med till treenigheten. Guillaume de Machaut (1300-tal) knyter rytmen till Notre Dames former. Harmoniskt ökar rörelsen och tätheten i musiken men ännu är dissonansspänningarna rätt så svaga. Guillaume Dufay (1400-tal) bryter treklangens enhet med en fjärde stämma. Mot de mjuka durtreklangerna står ”smutsiga” toner i moll (körstycket Ave Regina).

Det upplevs som en chock när det inträffar. För ett ögonblick gör musiken lyssnaren medveten om ”självet” och tidens ände. Vad som därefter sker är att den expressiva dissonansen byggs ut med personlig lidelse. Barockens ”hängivelsens ostörda sång”, upptäckten av det optiska perspektivet som direkt motsvarar upptäckten av harmoniskt djup i musiken, elektriciteten osv.

Man kan alltid ställa frågor till historien, och ibland få profetior till svar som rör det innersta av musikens övergångsåldrar. Till exempel René Descartes i kristallkulan: ” Vi kan aldrig förvissa oss om att ett ögonblick fortsätter i ett annat. Detta är skräcken för att tiden skall svikta.”

Skräcken för att tiden ska svikta! Jag inbillar mig att det är detta Roger Scruton fruktar. Musik som bryter är ett hot mot den enskilde lyssnaren direkt och det sociala livet indirekt. Dessutom kompliceras synen på musiklivet av att vår tids Vivaldi, Mozart och Beethoven heter Elton John, Madonna och Lady Gaga.

Krisen är alltså varken ny eller tillfällig. Kompositörer har försökt registrera sina reaktioner inför världen, och vi som lyssnat har försökt dela intrycken med varandra. Det är i grunden en moralisk konstuppfattning eftersom den räknar med att musik rör sig om ansvar. Och tydligen har denna inkarnationslära från renässansen råkat in i allt svårare vändpunkter. Bland annat med Schönberg, Webern, Stockhausen, Messiaen.

Harmonierna bryts upp, atomiseras, och i stället ägnas större kraft åt konceptet. Musik kan faktiskt existera ”utan” harmonier, tonarter och rytm. Det räcker med klang. Eller relativ tystnad.

Mellan kropp och ande i konstmusik har alltid funnits en obalans, men bägge är nödvändiga. Kroppslig rytm vaggar in lyssnaren i jordbundna taktslag, ”musiken känns i magen”. Andlig rytm däremot är additativ, ”den flyter fram” och kan därför verka befriande men rent av förlamande för den som saknar kött och ben i konstmusiken. Det hände något när kristendomen skapades ur den antika världens ruiner och byggde ett kulturbegrepp på boskillnaden mellan ande och kropp. Det ligger latent i kristendomen att dela in musik i motsatser av ljus-mörker, hetta-kyla, samklang-splittring. Allt kulminerar i Ludwig van Beethovens sista freudianska sonater och inte minst i Richard Wagners opera Tristan och Isolde och Gustav Mahlers sista symfoni, fram till uruppförandet av Igor Stravinskijs balett Våroffer 1913.

Modernismens begynnelse. Krisen som framträder redan under medeltiden visar sig alltså vara synonymer för djupare motsättningar mellan utåtvändhet och inåtvändhet, individ och stat, konst och vetenskap.

Vår tids konstmusik saknar inte publik men den har förlorat sin offentliga betydelse som humanistisk ritual. Vilket inte är samma sak som att den är sämre.

När jag nu återvänder till Roger Scrutons text i Axess inser jag att vi aldrig kommer att gilla varandras åsikter: ”Den katastrofala effekten av modern pop – tänk till exempel på dödsmetallgruppen Meshuggah eller den obscena Lady Gaga – gör sig gällande inte bara i lyssnarnas öron utan också i deras själar. Och det är svårt att skriva frisk och välljudande musik för en utbränd själ. Men det finns ingen annan väg att gå.”

Jag hör stöveltrampet. Propagandaapparaten som nervöst r-o-p-a-r ut att atonal musik är degenererad och rentav farlig för folkhälsan.

Skadlig musik? Helmut Lachenmanns stråkkvartett Gran Torso.

I förra numret av LIRA 4-2011 tog redaktören Jonas Bergroth bladet från munnen: Nationalismens vurm för folkmusik är besvärande för folkmusikrörelsen.

Känslor sattes i brand. Det är bara positivt för normalt försvinner musiken in i ett slätkammat kulturliv. Man låter sig underhållas eller ej och så är det inte mycket mer med det.

Nu blev plötsligt folkmusik något att debattera. Min kollega i Expressen Gunilla Brodrej slog näven i tangentbordet och menade ”Att folkmusikfolket bör ta extremhögerns omfamning på allvar, genom att inskärpa att musik faktiskt till sin natur är fri att tolkas av den som lyssnar – också av politiska extremister”.  

Sant. Ingen upplevelse är falsk. Tolkningen står alltid fri.

I senaste numret av LIRA  5-2011 fortsätter debatten. Nu handlar det om (ny)språket som markör för att liksom genskjuta musiken och dess publik. 

Och här tillåter jag mig att reprisera mitt eget bidrag till debatten, tidigare infört i pappersupplagan av Aftonbladet:

Jonas Bergroth har varit på Korrö folkmusikfestival. I tältet bredvid har Alexander Helgesson från Svenskarnas parti (fd Nationalsocialistisk front) dansat stillsamma ballader. Hemma på kammaren hyllar sedan Helgesson festivalens ”etniska homogenitet” på sajten Realisten.se.

Läget är prekärt. Och det sträcker sig utanför Anders Breiviks idé om ”kultur-marxism”, svenska sångerskans Sagas Hitlerhälsningar och Jimmi Åkessons maskeraddräkt.

Redan för 2000 år sedan argumenterade filosofen Platons avlöpare för musikens etniska kvalitéer, särskilt skulle frygiska rytmer främja krigisk mentalitet och utveckla manlig beslutsamhet. Idag visar extremhögern inga tecken på att släppa folkets musik i hembygdens tjänst.

Parallellen till 30-talets ”Entartete musik” (Degenererad musik) är slående. Här hittade nationalsocialisterna Cesar Lombrosos analys av rasen från 1800-talet och flyttat över dennes kriminalantropologi till sin egen propagandaapparat. All musik som inte föll innanför den ariska ramen, blev plötsligt degenerativ. Skadlig.

Skadlig för vem, för vad? Antisemitismen har alltid visat förakt för ”svag musik”, musik som bygger på inlån. Problemet är att själva inlåningen är musikens motor. Och vid varje sådan återvändsgränd har debattörerna sökt en ny vision om den enkla klara musiken med stadig puls och grundton.

När Sverigedemokraterna i ett mötesprotokoll föreslår en motion om att ”Förbjuda Jazzmusik” kan vi naturligtvis skratta åt pajaseriet. Men egentligen är det inget annat än ett eko från de bruna skuggornas musikideologi.

Bilen och musiken är en av de sista privata utposterna.

Att låsa in sig på toaletten med Spotify är ju lite suspekt. Men att stänga in sig i bilens vadderade cell är ok.

Det finns en tydlig tendens i det rastlösa, utbrända och hjärnstressade samhället att utnyttja bilen som ett terapicentrum. Här är ljuden en viktig katalysator som lyfter fram lagrade sinnesintryck och öppnar upp, frigör.

Ljud- och musikupplevelse i bilmiljö berör de mest typiska av beteenden; spänning, vila, kärlek, sorg, fruktan, kaos, ord- ning, ilska, glädje.

Ibland kan det sluta illa, någon kliver ur bilen och går fram till ”idioten framför” och börjar puckla på densamme till tonerna av Karlheinz Stockhausens Gesang der Jünglinge.

Fel musik i bilen kan skapa ovänner för livet. Rätt musik skapar pakter.

Det går att trigga sig med musik och köra fort, mycket fort. Men ljudet kan också göra dig till en livsfarlig trafikpropp, en livsnjutare bakom ratten, utan tid och rum.

Ibland går det fem år mellan gångerna som man ser och hör Christian Bock. Den enstörige elektronmusikern som skymtar till på Elektron Musik Studion (EMS) och Fylkingen i Stockholm. 

Å andra sidan är det just han som skruvat till elektroakustikens få hits: ”Klippt Hyland” och ”Bosse i bitar”. Två underbara lustmord på folkhemmets trallande gubbar. 

Nu kliver Bock ut från garderoben igen och blir så kallad Artist in absence på performancescenen Weld, 15 dec 2011 – 15e jan 2012. Kul. Vi hemliga beundrare av Bocks ljudkonst ser fram emot nya tillskärningar.

Bland de poetiska teknologier som finns roas upphovsmannen särskilt av: bisociation, inversion, intentionsavdrift, kontaminering, oulipoetisering, rekontextualisering och serendipitiering. 

Och vad det betyder vågar jag inte förklara. Ta en tripp till Weld och lyssna istället.

Bild från stycket ”Akustiska rum och mekaniska filter”.

Det handlar om intensitet, energi, driv, välbefinnande, avkoppling, ro.

Och om trafiksäkerhet på bekostnad av ljud som inte alltid är så oskyldiga.

Till exempel. Du har vaknat på fel sida, är på ett fruktansvärt humör, sitter fast i bilkön på väg till jobbet, alla sinnen kokar, i bilstereon dånar tung-metal-döda-alla-musik, du känner dig förbannad och odödlig

Ljudet tar kontroll över hjärtrytmen och till slut även över förnuftet.

Så du gör en idiotisk omkörning över helspärrad linje och ställer till problem för andra bilister med andra temperament och annat ljud i sina bilar. Kanske svenktopp, klassiskt eller country.

Övning: Försök fickparkera till det här.

Rudolf Buchbinder (bilden) är inte som andra pianister. Han spelar nästan uteslutande Ludwig van Beethovens pianosonater och pianokonserter. Det har han gjort i ledande konserthus runt om i världen, flera gånger om. Berlin. London. New York. Wien.

Nyligen släpptes hans samlade inspelningar av Beethovens pianosonater på cd. Jo förstås, han har spelat in Joseph Haydns pianosonater på 18 cd-plattor också. 

Och nu kommer han till Göteborg för att spela Beethovens femte pianokonsert, ”Kejsarkonserten”, med Göteborgs Symfoniker och dirigenten David Afkham. 

Stora salen Göteborgs Konserthus torsdag 24 november kl 19.30 och fredag 25 november kl 18.

Skivförläggare, pikturforskare, inspelningstekniker, violinister, dirigenter, biljettförsäljare. Det är många som hemsöks av ärkespöket Beethoven.

Älskad, hatad, upphöjd, marginaliserad – och älskad igen. 

En evolutionistisk, och möjligen helt felaktig tro är att Beethovens musik bara blir mer äkta och odödligare med åren. Alltid finns där något ”nytt” i rullorna. En arkivarie med mandat ändrar ett pianissimo till ett diminuendo, eventuellt förlängs en bindebåge. Kanske knackar man på hos någon gammal tant med ostädad vind och hittar hittills okända elfte och tolfte symfonier. Därefter går hela orkestrar i personlig kompetenshöjning med träning för att förstå människan bakom verket. Om och om igen.

Kanske är det till och med simplare än så. Beethoven skrev en massa låtar som det står mänskligheten fritt att spela. Var som helst, när som helst, hur som helst, för vem som helst, ibland till ingen nytta alls.

Testa dig själv. Tänk på en kompositör med grått yvigt hår och iskall blick, hur spelas hans musik? Torrt, korrekt, osensuellt, inför sittande publik i en kammarmusiksal på ett museum någonstans i Sverige. Det är den vanliga situationen.

Tänk dig en stendöv Beethoven, arg som fan, geniförklarad och gammal nog att skriva hur avantgardistiskt som helst. Folk kommer ändå att älska det. I de sista kvartetterna finns en kaxighet som skulle passa på en rockklubb, elförstärkta stall och kroppar, Marshallstack och rök. Beethovens pianosonater, adagio- och lentosatserna, skulle genast försköna Arlandas transithall. De flesta symfonierna skulle med lite extra volt passa in i Hultsfreds programtablå. Eller mysiga hemmakvällar med Beethovens pianotrior, videobrasa och micrade popcorn.

Spelar tonarten någon roll?
Ja absolut. Om Mozart hade sina sensitiva toppar i de kosmiska rysningarnas
tonart g-moll,  hade Beethoven det i trygga, konkreta C-dur.

Hur starkt ska man lyssna?
Riktigt starkt. Det har aldrig funnits någon anledning att sänka volymen bara
för att det är ”klassisk musik”, än mindre i Beethovens förhistoriska rockmusik.
 Och Beethovens bästa tid är nu.

Är han världens genom tiderna bästa tonsättare?
De flesta musiker skulle svara entydigt ja. De höga målen som främst rör
 perfektion och moral går alltid hem i musikerleden. Dessutom är han tveklöst 
historiens första verkligt fria musikerpersonlighet, obunden av stat, furstemakt 
och kyrka, tillsynes helt utan plikter och sociala mönster. Han vägrade att
 skriva på befallning. Men för en lyssnare är det antagligen Beethovens 
ekvilibristiska enkelhet i formen som betyder mest och som är lättast att
 attraheras av.

Uttrycket betyder 
allt.
 Det sista han ska ha gjort i livet, den 26 mars 1827, är att knyta näven och
ropa ”djävla, djävla åskväder”. Han hade just skrivit på en stråkkvartett. Det 
intimaste som överhuvudtaget går att komponera.
Stråkkvartetterna opus 59 och 74 kommer emellertid från 1806 och 1809, en 
mellanperiod i Beethovens liv när han behärskar alla musikaliska former fullt 
ut.

Beethoven är verkligen ”klassisk musik” i betydelsen fri fantasi i kombination med 
stram symmetri och balans. Precis i brännpunkten klassicism-romantik. Man kan säga att han medvetet anpassar stilen 
efter sociala behov samtidigt som han kräver koncentration av lyssnaren.

De sista kvartetterna, opus 127, 130, 131, 132, 133 och 135 är lika 
oförklarliga som oberäkneliga. Han var ju döv, gubevars. Här tycks han plötsligt 
lämna alla trivialiteter för att bara leva i sina noter, den ena kompositionen 
är inte färdig förrän den andra påbörjas, alltså arbetar han på tre, fyra
kvartetter samtidigt för att slippa stå utanför musiken.

Och plötsligt har man blivit en medelålders anhängare till Ludwig 
van Beethoven, han som en gång i tiden var det gubbigaste.

Alva Noto är ett artistnamn för ljudkonstnären Carsten Nicolai, en mästare i att skapa mikroskopiska förändringar i konst och musik.

Som barn trodde han sig kunna kommunicera med fladdermöss elektroniskt. Först studerade han arkitektur och landskapsdesign och hamnade slutligen i fältet ljud och rum. Han bosätter sig i Berlin i början av 1990 och grundar förlaget Raster-Noton som plattform för sin konceptuella konst.

Nicolai omvandlar inga instrument utan väljer hellre brus, klick och buggar som ger hans musik rytmiska strukturer. Oftast är det förbisedda ljud som normalt brukar maskeras eller släckas ut, som faxens avläsningsljud, modemets uppkopplingston och mobilens pip.

Genom att visualisera sin musik pekar Alva Noto på en potentiell skönhet inom ett strikt logiskt system. Jag älskar det.

För den som råkar befinna sig i ett annat hörn av vintergatan när Brigitta Tollans förträffliga programserie i tio avsnitt,  ”New York, stad med ständig Klang!”  sänds i Sveriges Radio på måndagar kl 12:00. 

Sörj ej. Det finns ju webbradio. Här. 

Nu senast klingade tonsättarna Beata Moon och Du Yun, som båda även är musiker.

Du Yun föddes i Shanghai i Kina. Beata Moon föddes som musikaliskt underbarn av koreanska föräldrar. Hon spelade piano från fem års ålder och hade sitt första framträdande med en orkester som 8-åring.

Det är nåt läskigt, ohanterligt med underbarn. Men Beata Moon lyckades hantera situationen.

Kulisslyssnaren kommer hem från dagens slit på kontoret och drar igång Spotify som ett slags rullgardin för vardagens sorger.

Kulisslyssnaren vill lugnas och befrias av musiken och ljuden.

Skön, mjuk, meditativ musik som gör att man nästan somnar.

Efteråt infinner sig kanske en nyvaken lite hoppfull känsla av tyngdlöshet.

Nästa etapp på dygnet kan börja. Och man upptäcker att mycket lite är vad det synes vara.

Övning: lyssna till Henryk Goreckis Symfoni nr 3, avsnittet ”Sorrowful Song”, som om musiken vore en kuliss.