Foto: Statens Musikverk

Statens musikverk firar Arkivens dag nu på lördag 12:e november kl 13 genom att lyfta fram det udda paret Anders Zorn och Åke Hodell!  På programmet en exklusiv visning av Hodells klassiska verk ”220 volt Buddha”. 

Egentligen är det märkligt hur en människa kunde vara en så stor inspiratör och samtidigt finnas till rätt obemärkt mitt ibland oss. Alla har väl hört ramsan ”Sassa brassa mandelmassa”. Den har poeten, tonsättaren, dramatikern och bildkonstnären Åke Hodell skrivit. Och många har säkert sett Rännstensungar, den skrev och regisserade Hodell eftersom han tyckte det saknades bra barnpjäser.

I inledningen av romanen Skratta Pajazzo (1983) väjer stridsflygare Hodell Åke in i en molnglugg.
– 73 Ode, vart tar du vägen? 73 Ode, vart tar du vägen?

Han kraschar men överlever och med en lätt överdrift är det på grund av detta intermezzo som han föds till konstnär. Olyckan gör honom till avantgardist; gränslös, nyskapande, experimentell.

Själv träffar jag honom för första gången ganska sent i livet. Det är 1985, vi har stämt träff på Hodells favoritkrog Blå Porten, och han inleder mötet med sin Självbiografi från 1967. På första sidan: Åke vid Caproniplanet Den flygande likkistan. Andra sidan: ett kulhål. Sista sidan: ett granatregn, diktaren fullständigt genomborrad. Längre kan man knappast tillåta sig att gå i fråga om språklig och visuell uppgörelse. Vi garvar hjärtligt och rått och beställer varsin pilsner.

”Men fa-an Åke”, sa Gunnar Ekelöf, ”ta inte med allt, lämna lite mellan raderna, publiken är inte en samling idioter.” Och Hodell tittade genom kikarsiktet och debuterade med Flyende pilot (1953) där han skrubbade ett militärt språkbruk mot vardaglig jargong. Möjligen lite modernt i överkant, tyckte förläggaren.

Men när Hodell presenterade manus till igevär (1963) som består av tolv sidor 31 680 i:n, ett gev på sidan 13, plus 35 sidor eller 66 556 ä:n och slutligen ett litet r på sidan 47. Då fick förläggaren hjärnsläpp: ”Detta är inte en bok. Detta är ett checkhäfte.” Hodell blev förstås förbannad, störtade hem och bildade förlaget Kerberos (Djävulshunden).

I hängslen och pannlampa ömsom jamade, ömsom morrade han ljuddikten general bussig (1964) som ingår på singelskivan Verbal hjärntvätt. Idén var att angripa publiken. Utrota ordersägarna! Se hur de förvandlar en rekryt till effektiv soldat på ett hyggligt sätt!

Till slut blev han även insläppt av spärrvakten på tevehuset och gjorde pjäsen Lågsniff (1966). Han hade jobbat tillsammans med Pistolteatern och iscensatt musikgruppen Blå Tågets mest absurda ljusshow. Men formen i Lågsniff var något annat, en slags abstrakt bild-ljud-berättelse med den karaktäristiska galghumorn fritt svävande däröver. Folkstorm! Den där jävla anarkisten Hodell vill vi inte veta av, bestämde ledningen under ett krismöte.

Vid ett annat tillfälle bestämde Sveriges Radio att bränna upp en komposition av Hodell som radion själv faktiskt hade beställt. Han hade öppet kritiserat Ian Smiths vita diktatur och storebror IBM och behövde för ändamålet ett antal frivilliga skolbarn som indoktrinerats med just Oxfordengelskans invävda värderingar. Daily Telegraph slog upp nyheten som förstasidesstoff: ”Den svenske konstnären Åke Hodell tvingar värnlösa barn att säga att Ian Smith är en mördare, dessutom mutar han dem med godis och glass.”

Engelska ambassaden protesterade hos SR, som fegade ur. 

Är han frisk? Ska vi ringa efter ambulans? Nej, gör inte det, svarar doctor Retzius i Maratonpoeten (1981) och förklarar med ett stilla leende: ”Humor är ett tillstånd där kroppens fyra kardinalvätskor äro väl blandade. Med andra ord: Poëten är fullkomligt frisk.” Så Maratonpoeten joggar vidare in i parken och matar duvorna med skrymmande ord. Han kastar ut ett OCH och ett SOM i gräset. Sträcker fram en handfull OCH och SOM och kvittrar. Tjipp tjopp tjipptjopp.

Men bara gråsparvar tycker OCH och SOM smakar gott. ”De är ju heller inte några riktiga fåglar”, tänker Maratonpoeten och springer längre in i språkskogen, där även bokstävers enskilda utseenden hade en särskild betydelse. Till exempel är ”i” en hunsad rekryt.

Annars var det som tonsättare Hodell firade de största triumferna. Ta Strukturer III, ett halvtimmes musikstycke baserat på autentiska ljud från skjutvapen och bombflyg. USS Pacific Ocean, ett hörspel kring en framtida stormaktskonflikt. The Way to Nepal, ett av flera zenbuddistiska tankestycken. 

Och hiten, operan Spirit of Ecstasy från 1980, där avgörande händelser återspeglas i bilnamn och bilplåt. Den senila rååå… åå… råis… råårååjs. Den vapenskramlande mer! se! des! benz! För att inte nämna den underbara kärleksduetten mellan en o o o o o o pel och Al la la la alfa Romeo.

”Du”, sa Åke, den där augustikvällen på Blå Porten för 25 år sedan, ”Du förstår att allting går i cirklar, estetisk tid, politisk tid, humanistisk tid. Det är helt enkelt en dödssynd att vara tråkig.”

För oss som bor långt utanför tullarna bortom Musik- och teatermuseet, Sibyllegatan 2 i Stockholm vill jag rekommendera en dos ”general bussig”. Navigera sedan på egen hand i Hodell-Land.