Rudolf Buchbinder (bilden) är inte som andra pianister. Han spelar nästan uteslutande Ludwig van Beethovens pianosonater och pianokonserter. Det har han gjort i ledande konserthus runt om i världen, flera gånger om. Berlin. London. New York. Wien.

Nyligen släpptes hans samlade inspelningar av Beethovens pianosonater på cd. Jo förstås, han har spelat in Joseph Haydns pianosonater på 18 cd-plattor också. 

Och nu kommer han till Göteborg för att spela Beethovens femte pianokonsert, ”Kejsarkonserten”, med Göteborgs Symfoniker och dirigenten David Afkham. 

Stora salen Göteborgs Konserthus torsdag 24 november kl 19.30 och fredag 25 november kl 18.

Skivförläggare, pikturforskare, inspelningstekniker, violinister, dirigenter, biljettförsäljare. Det är många som hemsöks av ärkespöket Beethoven.

Älskad, hatad, upphöjd, marginaliserad – och älskad igen. 

En evolutionistisk, och möjligen helt felaktig tro är att Beethovens musik bara blir mer äkta och odödligare med åren. Alltid finns där något ”nytt” i rullorna. En arkivarie med mandat ändrar ett pianissimo till ett diminuendo, eventuellt förlängs en bindebåge. Kanske knackar man på hos någon gammal tant med ostädad vind och hittar hittills okända elfte och tolfte symfonier. Därefter går hela orkestrar i personlig kompetenshöjning med träning för att förstå människan bakom verket. Om och om igen.

Kanske är det till och med simplare än så. Beethoven skrev en massa låtar som det står mänskligheten fritt att spela. Var som helst, när som helst, hur som helst, för vem som helst, ibland till ingen nytta alls.

Testa dig själv. Tänk på en kompositör med grått yvigt hår och iskall blick, hur spelas hans musik? Torrt, korrekt, osensuellt, inför sittande publik i en kammarmusiksal på ett museum någonstans i Sverige. Det är den vanliga situationen.

Tänk dig en stendöv Beethoven, arg som fan, geniförklarad och gammal nog att skriva hur avantgardistiskt som helst. Folk kommer ändå att älska det. I de sista kvartetterna finns en kaxighet som skulle passa på en rockklubb, elförstärkta stall och kroppar, Marshallstack och rök. Beethovens pianosonater, adagio- och lentosatserna, skulle genast försköna Arlandas transithall. De flesta symfonierna skulle med lite extra volt passa in i Hultsfreds programtablå. Eller mysiga hemmakvällar med Beethovens pianotrior, videobrasa och micrade popcorn.

Spelar tonarten någon roll?
Ja absolut. Om Mozart hade sina sensitiva toppar i de kosmiska rysningarnas
tonart g-moll,  hade Beethoven det i trygga, konkreta C-dur.

Hur starkt ska man lyssna?
Riktigt starkt. Det har aldrig funnits någon anledning att sänka volymen bara
för att det är ”klassisk musik”, än mindre i Beethovens förhistoriska rockmusik.
 Och Beethovens bästa tid är nu.

Är han världens genom tiderna bästa tonsättare?
De flesta musiker skulle svara entydigt ja. De höga målen som främst rör
 perfektion och moral går alltid hem i musikerleden. Dessutom är han tveklöst 
historiens första verkligt fria musikerpersonlighet, obunden av stat, furstemakt 
och kyrka, tillsynes helt utan plikter och sociala mönster. Han vägrade att
 skriva på befallning. Men för en lyssnare är det antagligen Beethovens 
ekvilibristiska enkelhet i formen som betyder mest och som är lättast att
 attraheras av.

Uttrycket betyder 
allt.
 Det sista han ska ha gjort i livet, den 26 mars 1827, är att knyta näven och
ropa ”djävla, djävla åskväder”. Han hade just skrivit på en stråkkvartett. Det 
intimaste som överhuvudtaget går att komponera.
Stråkkvartetterna opus 59 och 74 kommer emellertid från 1806 och 1809, en 
mellanperiod i Beethovens liv när han behärskar alla musikaliska former fullt 
ut.

Beethoven är verkligen ”klassisk musik” i betydelsen fri fantasi i kombination med 
stram symmetri och balans. Precis i brännpunkten klassicism-romantik. Man kan säga att han medvetet anpassar stilen 
efter sociala behov samtidigt som han kräver koncentration av lyssnaren.

De sista kvartetterna, opus 127, 130, 131, 132, 133 och 135 är lika 
oförklarliga som oberäkneliga. Han var ju döv, gubevars. Här tycks han plötsligt 
lämna alla trivialiteter för att bara leva i sina noter, den ena kompositionen 
är inte färdig förrän den andra påbörjas, alltså arbetar han på tre, fyra
kvartetter samtidigt för att slippa stå utanför musiken.

Och plötsligt har man blivit en medelålders anhängare till Ludwig 
van Beethoven, han som en gång i tiden var det gubbigaste.