I förra numret av LIRA 4-2011 tog redaktören Jonas Bergroth bladet från munnen: Nationalismens vurm för folkmusik är besvärande för folkmusikrörelsen.

Känslor sattes i brand. Det är bara positivt för normalt försvinner musiken in i ett slätkammat kulturliv. Man låter sig underhållas eller ej och så är det inte mycket mer med det.

Nu blev plötsligt folkmusik något att debattera. Min kollega i Expressen Gunilla Brodrej slog näven i tangentbordet och menade ”Att folkmusikfolket bör ta extremhögerns omfamning på allvar, genom att inskärpa att musik faktiskt till sin natur är fri att tolkas av den som lyssnar – också av politiska extremister”.  

Sant. Ingen upplevelse är falsk. Tolkningen står alltid fri.

I senaste numret av LIRA  5-2011 fortsätter debatten. Nu handlar det om (ny)språket som markör för att liksom genskjuta musiken och dess publik. 

Och här tillåter jag mig att reprisera mitt eget bidrag till debatten, tidigare infört i pappersupplagan av Aftonbladet:

Jonas Bergroth har varit på Korrö folkmusikfestival. I tältet bredvid har Alexander Helgesson från Svenskarnas parti (fd Nationalsocialistisk front) dansat stillsamma ballader. Hemma på kammaren hyllar sedan Helgesson festivalens ”etniska homogenitet” på sajten Realisten.se.

Läget är prekärt. Och det sträcker sig utanför Anders Breiviks idé om ”kultur-marxism”, svenska sångerskans Sagas Hitlerhälsningar och Jimmi Åkessons maskeraddräkt.

Redan för 2000 år sedan argumenterade filosofen Platons avlöpare för musikens etniska kvalitéer, särskilt skulle frygiska rytmer främja krigisk mentalitet och utveckla manlig beslutsamhet. Idag visar extremhögern inga tecken på att släppa folkets musik i hembygdens tjänst.

Parallellen till 30-talets ”Entartete musik” (Degenererad musik) är slående. Här hittade nationalsocialisterna Cesar Lombrosos analys av rasen från 1800-talet och flyttat över dennes kriminalantropologi till sin egen propagandaapparat. All musik som inte föll innanför den ariska ramen, blev plötsligt degenerativ. Skadlig.

Skadlig för vem, för vad? Antisemitismen har alltid visat förakt för ”svag musik”, musik som bygger på inlån. Problemet är att själva inlåningen är musikens motor. Och vid varje sådan återvändsgränd har debattörerna sökt en ny vision om den enkla klara musiken med stadig puls och grundton.

När Sverigedemokraterna i ett mötesprotokoll föreslår en motion om att ”Förbjuda Jazzmusik” kan vi naturligtvis skratta åt pajaseriet. Men egentligen är det inget annat än ett eko från de bruna skuggornas musikideologi.