Starka musikupplevelser
avDen mesta forskning sker, för ”oss andra”, i det dolda. Till exempel musikforskning.
På Uppsala universitet pågår sedan decennier en, globalt sett, mycket framgångsrik forskning i ämnet musikpsykologi. Här anordnar man öppna seminarier för vem som helst. Till exempel nu på fredag den 11:e nov kl 15-17 berättas det om betydelsen av design för att lära sig spela:
”Jag är inte musikalisk” eller ”Noter är för svårt för mig, så jag kan inte spela” är vanliga yttranden från människor som kanske hade kunnat lära sig om bara undervisningen hade varit designad på ett mer optimalt sätt. Anna-Lena Kempe och Tore West, universitetslektorer på Stockholms universitet och författare till boken Design för lärande i musik (2010, Norstedts), analyserar här musikundervisningens gestaltning och de myter som i så hög grad har påverkat dess traditionella design. De diskuterar även hur den skulle kunna utvecklas med nya kunskaper. Lokal: sal 14:031 (Betty Pettersson), vid huvudentrén i Blåsenhuset.”
Annars är det forskningen kring Starka Musikupplevelser (SMU) som gjort musikpsykologien från Uppsala, med Alf Gabrielsson i täten, vida känd.
Det handlar om hur människor ibland fått en ny syn på livet efter kontakten med musik. Någon svävade ovanför sin kropp. Andra blev bekräftade för första gången. Kände ökat självförtroende. Fick en ny insikt och tog den. Upplevde att tiden stannade och kunde se sin framtid men också blicka tillbaka flera tusen år.
Många har hållit berättelsen hemlig genom alla år. Kanske för risken att bli missförstådda. Och de flesta kan plocka fram upplevelsen igen och igen när de känner att de behöver det: ”Tänk att jag fick vara med om det här!”. En lyssnare säger ”Det är inte klokt när jag tänker efter, tre minuter som ändrade hela mitt liv”.
Vi tycks uppfatta ”vad musiken säger” trots att ingenting sägs. Plötsligt befinner vi oss på samma våglängd som en viss musik. Musiken flyter ihop med vår person. För att citera nobelpristagaren John Michael Coetzee: ”Musiken kommer till oss som en gåva, oförtjänt och alldeles gratis”.
Gabrielsson menar att musikalisk upplevelse består av individens och kollektivets samlade perception, kognition och emotion. Det är fint tänkt för det utesluter inget i musikens sjudande liv. Och innebär att musik faktiskt kan kommunicera vad som helst; idéer, humanitet, politiska konflikter, tonmönster, information om tekniska problem osv.
Färger till exempel. ”Jag ser färger inuti huvudet. Klangen hos olika instrument har olika färger. Violinen är silvrigt vit, ibland aningen blå, fagotten är mörkt lilafärgad. Mahlers symfonier är blåsvarta med silverkanter, Mozarts är tvärtom. Gröna toner är ovanliga i mitt huvud. Bokstäver och ord har också färger!” (skriver en äldre kvinna i boken Starka Musikupplevelser )
Eller känslan av att sväva, som en kvinna minns en konsert från 1920-talet: ”Jag lämnade min kropp – det underliga var att jag såg min kropp, och några sekunder skämdes för att jag satt och gapade. En äldre kvinna satt vid min sida. Jag förstod på henne, att hon varit rädd, nästan trott att jag var död en stund. Jag berättade naturligtvis inte för henne om min upplevelse”.
Under 20 års tid har Gabrielsson samlat berättelser där drygt tusen personer vittnar om starka musikupplevelser. Från barndomen, känslor av när musiken tar över, svävar och lämnar kroppen, när musiken ändrar någons syn på tillvaron, triggar igång livsavgörande vändpunkter, musik som terapi och transcedentala aspekter.
Efter en natt med musik av tenorsaxofonisten Coleman Hawkins skriver en medelålders man:”Jag har vid ett par tillfällen upplevt mig vara avstämd med musiken, och det täcker nog bäst vad jag menar, Be in tune. Jag ser framför mig radiometaforen: att vara inställd på rätt våglängd”.
Upplever vi struktur, upplever vi också känslor i någon mån. Vi söker automatiskt, menar Gabrielsson, efter så pregnanta strukturer som möjligt. Glädje, sorg, ilska, vrede och rädsla har sina givna mönster i musiken i form av dur, moll, snabba tempon, oregelbundna tempon osv. Allt regleras av redan kända lagar inom gestaltpsykologin, till exempel närhetslagen, den gemensamma rörelsens lag, likhetslagen och den goda fortsättningens lag. Lagar som på olika sätt kan beskriva toners och tystnaders mentala form.
Som en lyssnare i Gabrielssons undersökning beskriver en musikupplevelse från 1940-talet: ”Jag upplevde en absolut klarhet, i ett fritt oändligt rum, där punkter, streck, små tecken lekte med varandra i luften”.
Men kan man lita på minnet och språket? Absolut, menar Gabrielsson sedan han analyserat samtliga 1350 SMU-berättelser. Berättelserna känns uppriktiga och berättelserna ingår i själva musikupplevelsen.
Här befinner sig SMU-forskningen idag. Istället för att tänka sig musik som bara musik kan man betrakta den som en annan person, en människa som talar till oss direkt.
* Gabrielssons bok ”Starka Musikupplevelser” finns utgiven på Gidlunds förlag, och finns numera även i engelsk översättning.