Kan man bli sjuk av atonal musik? Mera självmordsbenägen?

I flera år har det rasat en smått galen debatt om ”tonalitetens kris”. Allt handlar om hurvida ett klassiskt regelverk kan omvärderas eller inte.

Motståndarna har åtminstone tre åsikter gemensamt.

1. De menar att det finns vetenskapliga bevis för att atonal musik är osund. Trots att inga bevis finns.

2. På grund av den atonala musikens svaga samhällsnytta tär den på statskassan.

3. Den balanserade klassiska musiken är alltings urverk. I USA har psykologen Diana Deutschs försök att påvisa hur atonal och tonal musik aldrig kan betraktas som likvärdiga, debatterats i snart tio år.

I Sverige kickstartade diskussion med kulturfilosofen Roger Scrutons text ”Arvet från 1900-talet” i Axess förra året. Scruton kan gå i döden för åsikten att 1900-talet skapat en klyfta mellan själlös kommersiell musik och seriös musik som tappat all kontakt med allmänheten. Debatten har sedan fortplantats på nätet där bokbålsstämning råder.

Så: Varför blir vi så provocerade av att viss musik lyckas frigöra sig från en harmonisk ram? Är det ett typiskt 2000-talsfenomen? Och kan man verkligen påstå att tonalitet någonsin kan vara i kris?

Signaturen ”fd kammarmusiker”, Gunnar Colding lutar sig mot Diana Deutsch och menar ”Att hjärnan bara kan ta till sig ”tonal” musik.”

Ljudkonstnären Leo Nilsson kontrar: ”Under hela midsommarhelgen har en koltrast underhållit mig från taknocken. Analysera gärna denna naturens konstart och ni ska finna allt från treklanger till mikrotonalitet, brus och tjatter.”

”Gräv ner stridsyxan och låt tusen klanger ljuda!” Camilla Dahl, musikskribent.

Om vi backar bandet till tidig medeltid. Redan år 500 e.Kr börjar fundamentet skaka när musikfilosofen Boëthius i sin skrift De institutione musica skriver: ”Musik är en fri konstart, lösgjord från kyrkans liv och läror. Alla tonarter har kvaliteter. Musiker är den som äger förmågan att värdera”. För dessa åsikter blir han fängslad, anklagad för förräderi och senare halshuggen!

Musikkriser brukar inträffa i intervall om 100-120 år. Till exempel Guido av Arezzos epokgörande notsystem från år 1000, när tonhöjder placerar i ett system av fyra linjer där det är fritt att använda även mellanrummen. Det vill säga musiken blir kromatisk. Philippe Vitry (1200-tal) associerar den ”fullkomliga” rytmen med 4/4-delar och bryter med till treenigheten. Guillaume de Machaut (1300-tal) knyter rytmen till Notre Dames former. Harmoniskt ökar rörelsen och tätheten i musiken men ännu är dissonansspänningarna rätt så svaga. Guillaume Dufay (1400-tal) bryter treklangens enhet med en fjärde stämma. Mot de mjuka durtreklangerna står ”smutsiga” toner i moll (körstycket Ave Regina).

Det upplevs som en chock när det inträffar. För ett ögonblick gör musiken lyssnaren medveten om ”självet” och tidens ände. Vad som därefter sker är att den expressiva dissonansen byggs ut med personlig lidelse. Barockens ”hängivelsens ostörda sång”, upptäckten av det optiska perspektivet som direkt motsvarar upptäckten av harmoniskt djup i musiken, elektriciteten osv.

Man kan alltid ställa frågor till historien, och ibland få profetior till svar som rör det innersta av musikens övergångsåldrar. Till exempel René Descartes i kristallkulan: ” Vi kan aldrig förvissa oss om att ett ögonblick fortsätter i ett annat. Detta är skräcken för att tiden skall svikta.”

Skräcken för att tiden ska svikta! Jag inbillar mig att det är detta Roger Scruton fruktar. Musik som bryter är ett hot mot den enskilde lyssnaren direkt och det sociala livet indirekt. Dessutom kompliceras synen på musiklivet av att vår tids Vivaldi, Mozart och Beethoven heter Elton John, Madonna och Lady Gaga.

Krisen är alltså varken ny eller tillfällig. Kompositörer har försökt registrera sina reaktioner inför världen, och vi som lyssnat har försökt dela intrycken med varandra. Det är i grunden en moralisk konstuppfattning eftersom den räknar med att musik rör sig om ansvar. Och tydligen har denna inkarnationslära från renässansen råkat in i allt svårare vändpunkter. Bland annat med Schönberg, Webern, Stockhausen, Messiaen.

Harmonierna bryts upp, atomiseras, och i stället ägnas större kraft åt konceptet. Musik kan faktiskt existera ”utan” harmonier, tonarter och rytm. Det räcker med klang. Eller relativ tystnad.

Mellan kropp och ande i konstmusik har alltid funnits en obalans, men bägge är nödvändiga. Kroppslig rytm vaggar in lyssnaren i jordbundna taktslag, ”musiken känns i magen”. Andlig rytm däremot är additativ, ”den flyter fram” och kan därför verka befriande men rent av förlamande för den som saknar kött och ben i konstmusiken. Det hände något när kristendomen skapades ur den antika världens ruiner och byggde ett kulturbegrepp på boskillnaden mellan ande och kropp. Det ligger latent i kristendomen att dela in musik i motsatser av ljus-mörker, hetta-kyla, samklang-splittring. Allt kulminerar i Ludwig van Beethovens sista freudianska sonater och inte minst i Richard Wagners opera Tristan och Isolde och Gustav Mahlers sista symfoni, fram till uruppförandet av Igor Stravinskijs balett Våroffer 1913.

Modernismens begynnelse. Krisen som framträder redan under medeltiden visar sig alltså vara synonymer för djupare motsättningar mellan utåtvändhet och inåtvändhet, individ och stat, konst och vetenskap.

Vår tids konstmusik saknar inte publik men den har förlorat sin offentliga betydelse som humanistisk ritual. Vilket inte är samma sak som att den är sämre.

När jag nu återvänder till Roger Scrutons text i Axess inser jag att vi aldrig kommer att gilla varandras åsikter: ”Den katastrofala effekten av modern pop – tänk till exempel på dödsmetallgruppen Meshuggah eller den obscena Lady Gaga – gör sig gällande inte bara i lyssnarnas öron utan också i deras själar. Och det är svårt att skriva frisk och välljudande musik för en utbränd själ. Men det finns ingen annan väg att gå.”

Jag hör stöveltrampet. Propagandaapparaten som nervöst r-o-p-a-r ut att atonal musik är degenererad och rentav farlig för folkhälsan.

Skadlig musik? Helmut Lachenmanns stråkkvartett Gran Torso.