Möt Brett Dean. Ett exceptionellt intresse för tysk musikkultur ska ha fört honom ut i världen, från solskensstaten Queensland i Australien, till Berlin. ”Det var ödets makt”, menar Dean i ett samtal med Tony Lundman för tidskriften Lyssna.

Nu kommer han till Stockholms konserthus Tonsättarfestival 10-18 november. All heder åt den unika festivalen. Se komplett program här http://www.konserthuset.se/default.aspx?pageid=161&SequenceId=221 

Deans musik är vacker och lite söt. Men det mesta är bara en illusion, som en klassisk Hitchcockfilm där man inte vet om det är en älskare eller mördare som väntar i mörkret vid sista trappsteget.

Vad Dean tycks göra är ett slags remixer av Debussys rotlösa harmonier och Skjrabins klangfärger, uppblandat med poetiskt ljudhärmande partier och viss frenesi i rytm och puls. Här finns också rätt mycket av Bachs långsamt, mättade, eftertänksamma kantatstil. Och om man sedan drar en linje via Schönberg och fram till idag. 

En annan sida är storstadsmusiken, asfaltdjungelns dallrande hägringar, filmen och stämningsmusiken. Den går att höra överallt. På så sätt påminner Dean lite om en av Tonsättarfestivalens tidigare namn, John  Adams, som bygger musik mera på temperament istället för teori. Å andra sidan hör Dean mera hemma i Bayreuth än på Broadway. Och hans musik speglas bättre i Darmstadts lärosäte än i Dallas skyskrapor.

Vid öppningskonserten 10 november spelas Deans Komarov’s Fall, Violakonsert, Amphitheatre och Fire Music (uruppförande av Kungliga Filharmonikernas beställningsverk). 

Konserthuset meddelar: 
”Det hör till Brett Deans kännetecken att betrakta och musikaliskt filosofera över det som varit – med historiska, musikhistoriska eller litterära ankringspunkter. Komarov’s Fall – beställt och uruppfört av hans före detta kollegor i Berlinfilharmonikerna 2006 – är avsett att vara en sorts satellit i förhållande till Gustav Holsts Planeterna; Deans verk skrevs till minnet av den sovjetiske kosmonauten Vladimir Komarov, som dog vid återinträdet i jordatmosfären 1967. 

Amphiteatre från 2000 är en ”dramatisk scen” för stor orkester, inspirerad av den tyske författaren Michael Endes barnbok Momo och beskrivningen av ruinen av en romersk amfiteater i utkanten av en stor, modern stad. Passa också på att höra Brett Dean själv som solist i sin magnifika violakonsert. 

Sakari Oramo uruppför slutligen Kungliga Filharmonikernas beställningsverk Fire Music, som refererar till ”Black Saturday” och de ödesdigra bränderna i Australien 2009. ”Verkets kraftkälla utgjordes av tanken på ödeläggelsen och slutligen återfödelsen ur askan efter en sådan brand”, berättar Dean i festivalens 84-sidiga programbok som innehåller allt man behöver veta om festivalen, musiken och medverkande.” 

Om du undrar hur en tonsättare ser ut.

Nu finns alltså chansen att se en t-o-n-s-ä-t-t-a-r-e livs levande.