Klicka på bilden.

Alva Noto – FOR.

Alva Noto är ett artistnamn för ljudkonstnären Carsten Nicolai, en mästare i att skapa mikroskopiska förändringar i konst och musik.

Som barn trodde han sig kunna kommunicera med fladdermöss elektroniskt. Först studerade han arkitektur och landskapsdesign och hamnade slutligen i rum fyllt av ljud och ljus. Han bosätter sig i Berlin i början av 1990 och grundar förlaget Raster-Noton som plattform för sin konceptuella konst.

Jag kan bli sittande i timmar framför skivomslagen, till exempel konvolutet till ”FOR”. Bilden föreställer ett dallrande ljudmönster (i mjölk). Men vad vi ser är också vad vi hör.

Nicolai omvandlar inga instrument utan väljer hellre brus, klick och buggar som ger hans musik rytmiska strukturer. Oftast är det förbisedda ljud som normalt brukar maskeras eller släckas ut, som faxens avläsningsljud, modemets uppkopplingston och mobilens pip.

Större enhet är svårt att nå i fråga om konvolut och innehåll. Genom att visualisera sin musik pekar Alva Noto på en potentiell skönhet inom ett strikt logiskt system.

Klicka på bilden.

Alice ”Babs” Nilson – Swing it, Magistern.

Vänd på klacken och sök upp 1940-talets Lulle Ellbojs orkester. Bortom biljettkön pågår en het debatt om danseländet och danshaken. En djup misstro mot kroppskontakt.

Svenska Dagbladet framställer Alice ”Babs” Nilson och hennes livsstil med swingpjattar och målade tånaglar som synden själv. Vuxenvärlden hotar med att skicka ungdomarna till scoutläger.

Den ”farliga pardansen” hamnade på pressen löpsedlar och beskrevs som ”Ligapräglat snajdarhak” . I dag har vi svårt att fatta hur någon kan bli provocerad av Alice ”Babs” Nilson och hennes ”Swing it, Magistern”.

Den här tiden, åren mellan 1943 och 1947, projiceras utan större åthävor på Sonoras konvolut. Stenkakan är korrekt typograferad och uttrycker egentligen ingenting utanför sig själv annat än som tidsmarkör.

Grammofonskivan hade ett egenvärde och producenten åtnjöt status. Idag gungar skivindustrin och skivhandeln betänkligt.

Det är nu vi behöver Alice ”Babs” och Sonora. Budskapet är enkelt: Människan måste dansa.

En go’ och gla’ Terry Gilliam Jul till er alla!

Klicka på bilden.

Kate Bush – Cloudbusting.

Kate Bush är den ständiga emigranten bort från rockmusiken. I dynamik och harmonier, i orkestrering och så vidare bryter ”Cloudbusting” mot flera normer. Vore hon inte musiker skulle ingen tveka att kalla henne konstnär.

Som så ofta skriver hon sällsynt bra texter. Och musiken lägger sig både innanför och utanför ramarna och gjuter en ny plattform.

Låten handlar om psykologen och filosofen Wilhelm Reich och hans son, Peter. Texten beskriver pojkens minnen från sin uppväxt på gården Orgonon där far och son ägnar sig åt ”cloudbusting”, ett slags regnmaskin som avfyras mot himlen.

Musikvideon, regisserad av Terry Gilliam och Kate Bush, gjordes också som kortfilm där vi får följa Peter och maskinen, sedan pappan arresterats på grund av sin kvasivetenskapliga forskning. Men slutligen kommer regnet.

På omslaget ser vi en regnkanon som samtidigt funkar som en ljudkanon riktad mot solsystemet.

Dags att sjunka ner i fira-jul-med-respekt-vilfåtöljen.

Och nåt vilsamt att lyssna till.

Jag väljer.

Paul McCartneys My Valentine.

Och Chet Bakers My Funny Valentine.

Klicka på bilden.

Martha Argerich – Spielt Chopin, Brahms, Liszt, Ravel och Prokofiev.

Konvolut till klassisk musik är i två stilar. Helst ett kolorerat karamellpapper som antas locka till köp; solnedgångar, oljemålningar, monument. Eller porträttet av ego-trippen; den stränge dirigenten, den furiöse violinisten, den drömmande pianisten.

På fotot med den argentinska pianodrottningen Martha Argerich ser vi emellertid något annat. Ja, förutom den överdådiga symbolen för ”KLASSISK MUSIK”, Deutsche Grammophones logotyp för kronan på verket.

Visserligen blundar Argerich, men den inåtvända blicken är magisk.

Hon tänker med sina händer, åtminstone får inga synapsfel finnas mellan vänster och höger hjärnhalva och fingerlederna. Allt måste ske utan betänketid, med största sensitivitet, intellektuella skärpa och rigorösa teknik.

Här finns ett imaginärt samspel mellan konvolut och innehåll. Martha Argerich, den mytomspunna argentinskan med sitt nervkittlande och slukande spel. På toppen av karriären slutar hon spela offentligt.

”Att spela piano är som att blicka ner i sin egen grav”, menar hon. 

Klicka på bilden.

Senior Coconut – El Baile Alemán.

Stilen är electro-latin, merenge, cha-cha, cumbia, downtempo-electronika. Men inget är vad det synes eller höres vara på Senor Coconuts cd med covers på en handfull Kraftwerks-hits.

Tacka Riksskatteverket för looken. I kolumnen för avdrag finns nämligen rubriken ”Fantasikostym”; avdragsgill scenklädsel, omöjlig att bära privat.

Ytligt liknar kokosnötens dansband de svenska dansbandens fantasifoster från 70-, 80-talen. Ta Gert Jonnys i gröna västar som liknar jättelika amningsbehåar. Baracudaz med sina abnorma skjortkragar. Tötas silkiga Tusen och en natt-stil. Myspyset tillsammans med Boströmarnas ryssmössor och isborrar. Eller kosackerna i Pelles orkester. Till och med Bhonus prickigkorv-västar.

Det finns något oskyldigt i textilierna, som minner om en svunnen epok när amatörismen blomstrade och var och en som ägde en symaskin tog sig rätten att släppa loss och skapa sin egen katalog med utsvängda ben och paljetter.

Obs lyssna! Det här är inte Lasse Stefanz goes merenge.

Det är bättre än så: Konvolutets och innehållets totala dialektik.

Klicka på bilden.

Brian Eno – Ambient 4: On Land.

Långa tider sitter vi i olika slags väntrum. I sämsta fall ligger vi i en sjukhussäng. Och väntar. Den här fria, disponibla tiden är som musik i Brian Enos öron, och det var så han knäckte koden till sin epokgörande idé om Ambient music. Med hjälp av syntar och bandslingor komponerade han ”Discreet Music” och ”Music for Airports” och genom albumen ”On Land” och ”Thursday Afternoon” nådde han flera nyheter som rör lyssnarens perception.

Tanken är att ljudlandskapsmusiken ger illusionen av att vi reser till olika platser med våra hörselminnen. Musik och miljö smälter samman och påminner om platser vi varit på eller längtar till. Meningen är att vi inte ska behöva veta om det är musik eller inte.

I ambient ligger också ett försök att förlänga nuet. Därför kan ”On Land” snurra femton, tjugo timmar utan att kännas monoton.

Omslaget är designat av Brian Eno och föreställer en kartbild, inifrån vilken musiken är hämtad och föds i lyssnarens huvud, tills den slutligen helt smälter in i den miljö där den spelas.

Landet är en plats dit vi reser med vårt hörselminne. 

Klicka på bilden.

Siw Malmkvist – Tunna skivor.

Schlagersångerskan skulle se förvånad ut, le i besvärliga lägen, sitta uppflugen i höga träd, vila med ena armen över en designad stol, posera med resväskor, ligga på golvet som en uppstoppad tiger, eller bara dyka upp från ingenstans som en hemmafru på rymmen.

Men med Siw Malmqvist är det annorlunda. Se omslaget till ”Tunna skivor” där glamouren är en annan. Hennes leende passar bättre i Federico Fellinis film ”La Dolce Vita”.

Det var 50-tal och skivindustrin ropade efter nya artister som kunde göra hits på svenska. Kopior fast bättre! Många drömde om en framtid som ”Svensktoppensångerskor” (från en skolenkät).

Det går alltid ha åsikter om schlagerns inbyggda identifieringsschema att appellerar inte enbart till snittmedborgaren, utan även räkna med lyssnare långt ner i åldrarna som inte förmår uttrycka vad de hör, bara känna genom huden i melodiernas estetiska sken.

Schlagern leder hela tiden tillbaka till det välkända. Inget stötande får passera. Men med Siw Malmkvist är det annorlunda. Hon är sin egen schlager fångad i ett Lp-konvolut.

Klicka på bilden.

Peter Gabriel – Peter Gabriel.

Med ett illusoriskt konvolut från 1978 skapar Peter Gabriel ett anslag som soloartist. King Crimsons gitarrist Robert Fripp producerar, märkbart delaktig i soundet.

Fotografiets platta yta förvandlas till tre dimensioner. Så gör också soundet och berättelserna som bygger fortsättningar på albumet ”Lamb Lies Down on Broadway” och Gabriels brytning med Genesis. Låtarna på skivan placerar honom i det experimentella art-rock-lägret: ”On The Air”, ”Mother Of Violence”, ”A Wonderful Day In A One-Way World”, ”White Shadow”, ”Exposure”, ”Flotsam And Jetsam”, ”Perspective”…

Idén är att länka samman minst lika många stilar som låtar: urban funk, visa, glamrock, klassiskt, afrikanska polyrytmer, asiatiska droner, egyptiska stråkar, konstmusik.

Det här är långt innan Gabriels begynnande trötthet som kan höras i stämbanden på hans senaste produktion Blood Orchestra. Rösten befinner sig ständigt i skarven. Mellan närvaro och illusion.

Gabriel hissar upp röstläget i raspig falsett. Det går som en rysning genom skivomslag och musik, som naglarna mot svarta tavlan i klassrummet.