Luciasången tassar genom huset från en TV på avstånd. (Undrar varför jag använder TVn som radio nuförtiden?)

Om en skog av björkar kan sjunga gissar jag att den låter som en svensk Luciakör. Överallt älskar man den svenska rösten. Nu senast på La Scala där Peter Mattei river ner väldiga applåder. Svensk sång är ett designfenomen, en exportvara.

Bättre turistpropaganda för Sverige finns inte. Med inslag nyslaget hö och myggolja, lite sval, och.. ja, som om björkar kunde sjunga.

Så jag lyssnar till TVn och behöver inte direkt tvinga fram en tår när Lucia går sina fjät. 

Samtidigt tänker jag på musikforskaren August Lomax som försökte dela in världen i nio sångzooner. Europa antas vara det största sammanhängande området. 

I västeuropa – om man får tro Lomax – är det mest heltonsskalor (vita tangenter) och avspända röstklanger. 

I sydeuropa härskar ett helt annat ideal med spänd klang och friare rytmik. Här och där en spretig särart, som t.ex österrikisk tyrolersångens joddelijoddela. Men i svensk sång ligger originaliteten i att hantera och förvalta på ett annat sätt.  Där tror jag Lomax missat något.

Eller varför inte som i Anna Abrahamssons stilfullt tysta Lucia i årets julkalender från konstnärskollektivet Gaffel. (Klicka på bilden)