Knäpper det i elementen?

Eller är det ljudet av en sällsynt blomma som vecklar ut sina blad?

En ton. Och så händer ingenting, och ingenting, och sedan en 
dämpad ton i ett isolerat ingenmansland. 
Det går knappast att beskylla Morton Feldmans (1926-1987) musik för att vara överlastad.

Helst hade amerikanen Feldman blivit bildkonstnär. Helt avgörande
 blev ett kort möte med tonsättaren Edgar Varése: ”Jag hade en lektion för
 Varése, en enda lektion på gatan. Den varade i en halv minut och gjorde mig till 
instrumentatör. Han frågade mig: – Vad skriver du just nu, Morton? Jag 
berättade och han sade: – Kom bara ihåg att tänka på den tid musiken behöver för 
att gå från scenen, ut till publiken och tillbaka igen.”

Plötsligt insåg Feldman att musik handlar om HUR man lyssnar. Inte system och 
kalkyler.

Därför hade han fler vänner bland bildkonstnärerna, bland andra Robert 
Rauschenberg vars målningar i stora drag handlar om att lära-sig-se.
Och i Jackson Pollocks sällskap lärde sig Feldman vikten av att befinna sig i
målningen, i musikstycket, i tystnaden. ”När jag befinner mig i målningen är jag 
inte medveten om vad jag gör”, sa Pollock. Samma slags actionartad passivitet
 inspirerade Feldman att skriva de mest sköra stråkkvartetter.

Han komponerade 
tillräckligt snabbt för att inte minnas vad han hade komponerat och för att inte 
frestas ändra vad han skrivit.

Favoriten var Mondrian: ”Förstår ni Mondrian förstår ni också mig. I början har 
jag ingenting, till slut har jag allt – precis som Mondrian – i stället för att 
ha allt i början och ingenting till slut.”

Feldman behövde ingen ortodox utbildning för att skapa sin musik. Man får en 
känsla av att allt som låter är ekon av en enda ljudkälla. Tonerna är alltid 
isolerade, mjukt nyanserade. Musiken lever på gränsen till utslocknande, men det 
lilla som finns kvar röjer att den Feldmanska inställningen till tomhet är helt 
fri från rädsla.

De isolerade klangerna är lika sorgfälligt utvalda som de enskilda ackorden hos 
Debussy. Det dämpade lugnet behöver kanske 
till och med inte kallas kompositioner, utan stimulans till musikalisk 
aktivitet.

Än i dag hittar vi spår av Feldman lite varstans, till exempel i
 elektronmusiken, den glesa musiken av Arvo Pärt och i installationsmusiken från
 Brian Eno och framåt.

I dagarna gästades Sverige av den legendariske Morton Feldman-kännaren och pianisten John Tilbury som framförde ett av konstmusikens mest säregna pianostycken Triadic Memories i sin helhet. Musiken fick Soundofmusics Johan Redin att reflektera över Feldmans hemligheter.

Läs artikeln här.

Och luta dig bakåt, ägna enochenhalv timme av ditt liv åt Feldmans Triadic Memories.