Inget får sticka ut.
Dynamiken har blivit en utrotningshotad lyx.
Anledningen är ytterst banal: övergången från analog till digital media slääätar ut skillnaderna.
Det som kommer ut är en lång, normaliserad ljudkorv.
Filosofen Walter Benjamin varnade för problemet redan 1930 med sedvanlig pessimism och trotsigt motstånd: ”Genom att reproduktionsåldern lösgör konsten från sin förankring slocknar illusionen”.
Det är tragiskt att dynamiken är på väg att försvinna på bekostnad av vår egen tidsuppfattning, tankar om effektivitet och samhällets bråttomsjuka. Ja, även ledig tid är på väg att försvinna. Och all media ingår i fritidsindustrin som fyller tiden likt grundvattnet fyller en grop.
Dynamiken är nyanseringens prio ett, som tekniskt kan innebära en rad saker. Till exempel melodiers rörelse under påverkan av pulserande krafter. Inom musik är dynamik en förutsättning, särskilt då en musiker använder ljudstyrkan som uttrycksmedel.
Dynamik kan också betyda ett finmaskigt system av knappt skönjbara förändringar, en liten upptakt, ett häng i slaget innan trumisen träffar cymbalen, små rasslande ljud från gitarrens greppbräda, en knarrande pianopall. Dynamiska system har en tröghet i sig som gör att deras tillstånd beror av (alla) tidigare värden. Hur låter tonen i förhållande till pausen innan? Hur känns tystnaden efter ett massivt forte?
Ett ljuds styrka kan uttryckas i olika storheter, bland annat ljudtryck och ljudintensitet, ofta i form av effektivvärde, eller i form av amplitud eller absolutvärden. Ofta uttrycks styrkan i ljudnivån med måttet decibel (dB).
Där dB anger olika gränsvärden för hur starkt det får låta exempelvis på en rockkonsert eller en arbetsplats, där är dynamik istället ett plastiskt mått för skillnaden mellan den svagaste och kraftigaste signal man kan skicka ut, till exempel genom en radioapparat. Extremt kraftiga signaler förstörs i distorsion. En för svag signal dränks i brus.
I de flesta redigeringsprogram finns idag en plugg (effekt) som brukar kallas ”normalizer”, vilket innebär att skillnaderna mellan de högsta och lägsta topparna klipps. Kvar blir ett hårt packat frekvensband där det mesta låter ungefär lika starkt.
Och nu till poängen: för att låtsas vara alla lyssnare till lags har radio- och tv-stationer världen över, sedan länge, enats om en sådan 0dB-nivå. Ett ljudets nolltollerans. Helst ska allt tal och all musik förhålla sig till den nivån. På sikt slår det naturligtvis tillbaka på upplevelsen.
Konst uppstår i kraftmätningen mellan fri takhöjd och begränsning. Men om det fria spelet trycks ned kan känslor, dofter, ilskor, fantasier… stelna. Det tidigare så mystiskt genomströmmande råmaterialet som dyker upp, försvinner, växer, avtar, förvandlas till ett block av utbytbar tid. Man kan tona ner ljud och tystnader tills de nära nog löser upp sig, för att plötsligt lyft igen och röja en helt ny stig i tiden. På så sätt införlivar och assimilerar dynamiken nya värden till musiken. Men uteblir spannet mellan svagt och starkt tappar hjärnan intresse att lyssna. Vi hör bara något som pågår. Smittade av Radio Rix-epedemin.
Säg den som idag kan ge dynamiken hos W.B Yeats full rättvisa: ”Där på byggnadsställningen ligger Michelangelo. Med mindre ljud än mössen gör, rör sig hans hand av och an. Som en långbent fluga på vattenytan rör sig hans tankar över tystnaden”.
Sociologer runt om i världen har funnit att stigande välstånd och bättre utbildning skapar en spänd inställning till tiden. Och dynamiken. Vi tror oss ha för lite av den. Vi vadar i civilisationens gamla spillror och samtidigt skinande nya prylar, en platt-tv, en mp3-spelare, en laptop…, som märkligt nog går att mäta i upplevd hastighet. Vågmönstren för alla dessa fakta och val, strömmar och virvlar, kollapsar omkring oss med allt högre ljudvolym.
Eventuellt trivs vi med det, mer än vi vågar medge. Förmågan att arbeta snabbt ger oss makt. Den berusar oss. ”Du upplever ditt liv i en spänning som dina förfäder bara upplevde i strid”, skriver författaren Mark Helprin: ”Du älskar farten, den svindlande, oavbrutna accelerationen. Erkänn, det gör du!”. Samtidigt betingar mediernas hastighetsökning från biograffilm till tv-reklam till wap-reklam i mobilen, en hastighetsökning i vårt psyke. Ett exempel: I USA har snabbmatsrestaurangerna inrättat expressfiler för folk som inte hinner stå i snabbkön. Där hela skalan av information så att säga normaliserats för att göra sig förstådd i myllret.
Problemet är att det analoga livet sällan är så odynamiskt. Om jag talar stiger rösten upp och ner och kränger över tid och rum, rösten ropar, viskar, väser, skrattar, busar och bär sig åt. Det första man får lära sig när man spelar ett instrument är att använda dynamiken, som i sin tur påverkar fraseringen och retoriken. En pianist som spelar alla toner med identiskt anslag är totalt ointressant.
Andra orsaker till dynamikens försvinnande är ännu mera banala; programpolitiken, marknadens påtryckningar och godtycke. Som en ond dröm har den grovt normaliserade mediekanalen kommit smygande. Honnörsordet är utjämning. Inom EU kallas det harmonisering.
Från ledningshåll vill man gärna tro att tekniken ska lösa alla problem, men datorer löser inga som helst konstnärliga problem.
Direktsända konserter är inget som prioriteras. Nyheter och prator köps från annat håll och skickas via fdp-servrar på nätet. Överallt tycks en ”normalizer” sitta emellan sändaren och mottagaren.
På 70-talet när lyssnaren fortfarande var relativt oformaterad, och publikundersökningarna ganska trevande, kunde till exempel finska radions Otto Donner utföra sina anarkistiska experiment med indisk musik. När han plötsligt slutade att spela dynamiska morgonragor i etern, klagade folk! Vad man kan önska är att lyssnare på nytt börjar protestera varför de inte får höra något med nerv och mer livekänsla.
Visst är normaliseringen ett praktiskt verktyg för en stressad tekniker som inte hinner ägna sig åt dynamiska finesser. För här kan totalflödet styras, dagar, veckor, helger, årstider, tempon och sound kan kalibreras, osv. Men träfffar man teknikern utanför sin arbetsplats klagar han över denna plattformmedias förbannelse.
Lyssnarundersökningar, utförda av RUAB, visar främst två saker.
1. Den samtida lyssnaren är en komplex typ som zappar mellan kanalerna i bilen (allt fler använder bilen som konsertlokal) medan kanalen på jobbet och hemma sällan ändras.
2. P3 och P4 och reklamkanalerna närmar sig varandra i programpolitisk men även existentiell mening, det ihåliga mångfaldbegreppet tolkas relativt lika tvärs över sändningsfrekvenserna. Samtidigt som undersökningar visar att P1 ständigt får fler lyssnare!
Här har normaliseringen absolut blivit ett alibi för att slippa diskutera svåra frågor som musikalisk mening, kvalitet och upplevelse. Istället framhåller man gärna den tekniska och fysiska distributionen, ljudåtergivningen, kontrollen. Och bakom detta kan man ana diskussioner av helt annat slag, som programbudget, maktfördelning, löner, fackliga frågor.
Inte minst förändras vårt sätt att reflektera över oss själva som lyssnare. Ofta beskrivs datorn som rationell, enhetlig och begränsad av sträng logik, men inom kulturell verksamhet skapar datoranvändningen en förmåga att fånga användarens uppmärksamhet som ”den store förändraren”. Här är all slags medial förädling och formateringen via datorer mycket lika eftersom båda är att betrakta som ett starkt projicerande medium.
Digitalteknikens kameleontliknande egenskaper gör den till ett idealiskt verktyg för konstruktion av block-tänkande. Men vad händer när lyssnaren börjar uppfatta musiken som en sanktionerad idealmodell? Blir tystnaden eventuellt den sista flykten bort från musiken?
En hypotes är det, onekligen, att normaliserad media leder till normaliserade lyssnare. Om det bakom den allmänna fascinationen till Sigmund Freuds teorier låg ett nervöst och ofta skuldbelagt sysslande med det egna jaget som en varelse, så ligger det bakom det ökande intresset för massmedial normalisering ett lika nervöst sysslande med jaget som en maskin.
