Arkiv för December 2011

- Sida 2 av 3

Luciasången tassar genom huset

av mikael strömberg

Luciasången tassar genom huset från en TV på avstånd. (Undrar varför jag använder TVn som radio nuförtiden?)

Om en skog av björkar kan sjunga gissar jag att den låter som en svensk Luciakör. Överallt älskar man den svenska rösten. Nu senast på La Scala där Peter Mattei river ner väldiga applåder. Svensk sång är ett designfenomen, en exportvara.

Bättre turistpropaganda för Sverige finns inte. Med inslag nyslaget hö och myggolja, lite sval, och.. ja, som om björkar kunde sjunga.

Så jag lyssnar till TVn och behöver inte direkt tvinga fram en tår när Lucia går sina fjät. 

Samtidigt tänker jag på musikforskaren August Lomax som försökte dela in världen i nio sångzooner. Europa antas vara det största sammanhängande området. 

I västeuropa – om man får tro Lomax – är det mest heltonsskalor (vita tangenter) och avspända röstklanger. 

I sydeuropa härskar ett helt annat ideal med spänd klang och friare rytmik. Här och där en spretig särart, som t.ex österrikisk tyrolersångens joddelijoddela. Men i svensk sång ligger originaliteten i att hantera och förvalta på ett annat sätt.  Där tror jag Lomax missat något.

Eller varför inte som i Anna Abrahamssons stilfullt tysta Lucia i årets julkalender från konstnärskollektivet Gaffel. (Klicka på bilden)

Skärmavbild 2011-12-13 kl. 10.31.50.png

Wojciech Kilar

av mikael strömberg

Ligger vaken och räknar takdropp och lyssnar lite förstrött på Notturno i P2. Plötsligt väller en stråkorkester in i rummet där jag försöker sova.

Vassilis Bolonassos avar att musiken är skriven av Wojciech Kilar och stycket heter Orawa (länk till Spotify).

Kilar känner jag från det annonyma yrket som filmmusikkompositör till allt från skräckisar till melodramer. Han har en enastående förmåga att skriva musik som liksom jobbar från insidan och skapar en intensitet som stannar kvar flera dagar i medvetandet.

Bäst är han på filande stråkar som sprider en fridfull frenesi.  

Visst låter det märkvärdigt att musikens största avsikter skulle vara att utesluta och rent av förinta tiden och att kompositörens främsta avsikter inte är att skriva vacker eller ful musik, utan att komponera oss som sitter eller ligger där i mörkret.

Att så ett frö, utifrån den hets som omger oss. Och snart kommer sömnen…

Skivfodral 2

av mikael strömberg

 

Edda Magnason.jpgKlicka på bilden.

Edda MagnasonGoods.

Hon heter Edda Magnason, bor i Malmö och skriver oförutsägbar musik.

Tänk så här. Du möter en människa för första gången som svävar fritt i tid och rum och skriver musik efter påfågelsprincipen!

Verser och refränger fäller oväntat ut sina färggranna melodier. Det är folkmusik, teater, poesi, barnvisa, pop, jazz, klassiskt. En låt kan starta i ett impressionistiskt piano, Claude Debussy sound-a-like, flyta ihop med en Bollywood-stråke, och blomma ut i en rockig refräng. Det går inte sluta lyssna eftersom man aldrig vet vad som väntar bakom nästa taktstreck.

Edda Magnason har jämförts med Tori Amos, Björk och Maia Hirasawa. Men det är inte riktigt rättvist för någon.

Det gör inte saken sämre att hon dessutom designar sina egna skivfodral. I sin värld av vikta silhuettpappersfigurer och Muminlampor påminner omslagen om Edda Magnasons musikalisk spännvidd; orientaliskt, surrealistiskt, poppigt.

Än är konvolutkonsten inte död, för tänk vad en yta på 14×12 cm kan åstadkomma.

SynAPS?

av mikael strömberg

”Vi lanserar appar inuti Spotify för att göra det till en plattform”, sa nyligen Spotifys vd Daniel Ek vid en pressträff i New York.

Några av de appar som redan har godkänts har utvecklats av musiktidningen Rolling Stone, The Guardian och musiknätverket Last.fmAndra appar ska exempelvis hjälpa användare att hitta konserter eller låttexter.

Och det kan väl vara bra. Den där känslan av att Spotify är en slapp musikcharterresa kanske tonas ner tack vare appar.

Det gäller bara att inte få synAPS fel.

Skärmavbild 2011-12-10 kl. 13.06.43.jpg images.jpeg

Klicka på bilderna.

Skivfodral 1

av mikael strömberg

 

Frank Zappa.jpg

Klicka på bilden.

Frank Zappa – Apostrophé/Overnite Sensation.

Titta på omslaget. Rena gubbslemmet. Skitiga kalsonger. Matrester. Pölar efter klibbiga groggar. Korvar. Rumpor.

Konvolutet representerar en del av Frank Zappas språkliga provokationer, där aggression och känslighet, allvar och humor, snusk och renlighet, blommar ut i en koloristisk smäll.

Som en svart ängel slår ”Overnite Sensation” ner i pojkrummet och sopar undan hela 68-rörelsen i ett distinkt rågarv. Zappa, frihetssymbolen, allting är möjligt – med musik. Trettio år senare verkar det som om konvolutets blandestetik av serieteckning och amerikansk 70-talistisk popkonst faktiskt har djupnat i betydelse.

Här landar han med hela sitt bohag av blues, rock, elektronmusik, klassiska stråkföringar, tolvton och fri improvisation.

Som klippor i strömvirvlarna reser sig låt efter låt medan historien obönhörligen flyter vidare: ”What’s the secret word for tonight?”

Grattis Birgitta Tollan!

av mikael strömberg

Radiojournalisten Birgitta Tollan får Sveriges Författarförbunds Radiopris 2011 för hennes ”envisa och kärleksfulla radioundersökningar”. Genom åren har hennes arbete resulterat i flera uppmärksammade och omtyckta programserier i Sveriges Radio. Till exempel Klang!

Motiveringen lyder: ”Birgitta Tollan får priset för sina envisa och kärleksfulla radioundersökningar av de korsvägar där konsten och livet löper samman. Med ständig nyfikenhet på nya uttryck har hon metodiskt och under många år dyrkat upp dörrar till skapandets inre kammare.”

2010 tilldelade Föreningen Svenska tonsättare Birgitta Tollan priset ”Musikens Möjliggörare” för hennes radioproduktioner. Motivering då: ”Via etern belyser och problematiserar hon fenomenet musikskapande genom fördjupande musikaliska porträtt. En modig journalist med ett genuint intresse för samtidens tonsättare och musiker.” 

I en tid när musikjournalistiken är satt på undantag behövs envisa möjliggörare på musikens korsvägar. 

Jag sällar mig till gratulanterna och ropar GRATTIS!


 

 

I en normaliserad värld

av mikael strömberg
images.jpeg

Inget får sticka ut.

Dynamiken har blivit en utrotningshotad lyx.

Anledningen är ytterst banal: övergången från analog till digital media slääätar ut skillnaderna.

Det som kommer ut är en lång, normaliserad ljudkorv.

Filosofen Walter Benjamin varnade för problemet redan 1930 med sedvanlig pessimism och trotsigt motstånd: ”Genom att reproduktionsåldern lösgör konsten från sin förankring slocknar illusionen”

Det är tragiskt att dynamiken är på väg att försvinna på bekostnad av vår egen tidsuppfattning, tankar om effektivitet och samhällets bråttomsjuka. Ja, även ledig tid är på väg att försvinna. Och all media ingår i fritidsindustrin som fyller tiden likt grundvattnet fyller en grop.

Dynamiken är nyanseringens prio ett, som tekniskt kan innebära en rad saker. Till exempel melodiers rörelse under påverkan av pulserande krafter. Inom musik är dynamik en förutsättning, särskilt då en musiker använder ljudstyrkan som uttrycksmedel.

Dynamik kan också betyda ett finmaskigt system av knappt skönjbara förändringar, en liten upptakt, ett  häng i slaget innan trumisen träffar cymbalen, små rasslande ljud från gitarrens greppbräda, en knarrande pianopall. Dynamiska system har en tröghet i sig som gör att deras tillstånd beror av (alla) tidigare värden. Hur låter tonen i förhållande till  pausen innan? Hur känns tystnaden efter ett massivt forte?

Ett ljuds styrka kan uttryckas i olika storheter, bland annat ljudtryck och ljudintensitet, ofta i form av effektivvärde, eller i form av amplitud eller absolutvärden. Ofta uttrycks styrkan i ljudnivån med måttet decibel (dB).

Där dB anger olika gränsvärden för hur starkt det får låta exempelvis på en rockkonsert eller en arbetsplats, där är dynamik istället ett plastiskt mått för skillnaden mellan den svagaste och kraftigaste signal man kan skicka ut, till exempel genom en radioapparat. Extremt kraftiga signaler förstörs i distorsion. En för svag signal dränks i brus.

I de flesta redigeringsprogram finns idag en plugg (effekt) som brukar kallas ”normalizer”, vilket innebär att skillnaderna mellan de högsta och lägsta topparna klipps. Kvar blir ett hårt packat frekvensband där det mesta låter ungefär lika starkt.

Och nu till poängen: för att låtsas vara alla lyssnare till lags har radio- och tv-stationer världen över, sedan länge, enats om en sådan 0dB-nivå. Ett ljudets nolltollerans. Helst ska allt tal och all musik förhålla sig till den nivån. På sikt slår det naturligtvis tillbaka på upplevelsen.

Konst uppstår i kraftmätningen mellan fri takhöjd och begränsning. Men om det fria spelet trycks ned kan känslor, dofter, ilskor, fantasier… stelna. Det tidigare så mystiskt genomströmmande råmaterialet som dyker upp, försvinner, växer, avtar, förvandlas till ett block av utbytbar tid. Man kan tona ner ljud och tystnader tills de nära nog löser upp sig, för att plötsligt lyft igen och röja en helt ny stig i tiden. På så sätt införlivar och assimilerar dynamiken nya värden till musiken. Men uteblir spannet mellan svagt och starkt tappar hjärnan intresse att lyssna. Vi hör bara något som pågår. Smittade av Radio Rix-epedemin.

Säg den som idag kan ge dynamiken hos W.B Yeats full rättvisa: ”Där på byggnadsställningen ligger Michelangelo. Med mindre ljud än mössen gör, rör sig hans hand av och an. Som en långbent fluga på vattenytan rör sig hans tankar över tystnaden”

Sociologer runt om i världen har funnit att stigande välstånd och bättre utbildning skapar en spänd inställning till tiden. Och dynamiken. Vi tror oss ha för lite av den. Vi vadar i civilisationens gamla spillror och samtidigt skinande nya prylar, en platt-tv, en mp3-spelare, en laptop…, som märkligt nog går att mäta i upplevd hastighet. Vågmönstren för alla dessa fakta och val, strömmar och virvlar, kollapsar omkring oss med allt högre ljudvolym.

Eventuellt trivs vi med det, mer än vi vågar medge. Förmågan att arbeta snabbt ger oss makt. Den berusar oss. ”Du upplever ditt liv i en spänning som dina förfäder bara upplevde i strid”, skriver författaren Mark Helprin: ”Du älskar farten, den svindlande, oavbrutna accelerationen. Erkänn, det gör du!”. Samtidigt betingar mediernas hastighetsökning från biograffilm till tv-reklam till wap-reklam i mobilen, en hastighetsökning i vårt psyke. Ett exempel: I USA har snabbmatsrestaurangerna inrättat expressfiler för folk som inte hinner stå i snabbkön. Där hela skalan av information så att säga normaliserats för att göra sig förstådd i myllret.

Problemet är att det analoga livet sällan är så odynamiskt. Om jag talar stiger rösten upp och ner och kränger över tid och rum, rösten ropar, viskar, väser, skrattar, busar och bär sig åt.  Det första man får lära sig när man spelar ett instrument är att använda dynamiken, som i sin tur påverkar fraseringen och retoriken. En pianist som spelar alla toner med identiskt anslag är totalt ointressant.  

Andra orsaker till dynamikens försvinnande är ännu mera banala;   programpolitiken, marknadens påtryckningar och godtycke. Som en ond dröm har den grovt normaliserade mediekanalen kommit smygande. Honnörsordet är utjämning. Inom EU kallas det harmonisering. 

Från ledningshåll vill man gärna tro att tekniken ska lösa alla problem, men datorer löser inga som helst konstnärliga problem.

Direktsända konserter är inget som prioriteras. Nyheter och prator köps från annat håll och skickas via fdp-servrar på nätet. Överallt tycks en ”normalizer” sitta emellan sändaren och mottagaren.

På 70-talet när lyssnaren fortfarande var relativt oformaterad, och publikundersökningarna ganska trevande, kunde till exempel finska radions Otto Donner utföra sina anarkistiska experiment med indisk musik. När han plötsligt slutade att spela dynamiska morgonragor i etern, klagade folk!  Vad man kan önska är att lyssnare på nytt börjar protestera varför de inte får höra något med nerv och mer livekänsla.

Visst är normaliseringen ett praktiskt verktyg för en stressad tekniker som inte hinner ägna sig åt dynamiska finesser. För här kan totalflödet styras, dagar, veckor, helger, årstider, tempon och sound kan kalibreras, osv. Men träfffar man teknikern utanför sin arbetsplats klagar han över denna  plattformmedias förbannelse.

Lyssnarundersökningar, utförda av RUAB, visar främst två saker.

1. Den samtida lyssnaren är en komplex typ som zappar mellan kanalerna i bilen (allt fler använder bilen som konsertlokal) medan kanalen på jobbet och hemma sällan ändras.

2. P3 och P4 och reklamkanalerna närmar sig varandra i programpolitisk men även existentiell mening, det ihåliga mångfaldbegreppet tolkas relativt lika tvärs över sändningsfrekvenserna. Samtidigt som undersökningar visar att P1 ständigt får fler lyssnare!

Här har normaliseringen absolut blivit ett alibi för att slippa diskutera svåra frågor som musikalisk mening, kvalitet och upplevelse. Istället framhåller man gärna den tekniska och fysiska distributionen, ljudåtergivningen, kontrollen. Och bakom detta kan man ana diskussioner av helt annat slag, som programbudget, maktfördelning, löner, fackliga frågor.

Inte minst förändras vårt sätt att reflektera över oss själva som lyssnare. Ofta beskrivs datorn som rationell, enhetlig och begränsad av sträng logik, men inom kulturell verksamhet skapar datoranvändningen en förmåga att fånga användarens uppmärksamhet som ”den store förändraren”. Här är all slags medial förädling och formateringen via datorer mycket lika eftersom båda är att betrakta som ett starkt projicerande medium.

Digitalteknikens kameleontliknande egenskaper gör den till ett idealiskt verktyg för konstruktion av block-tänkande. Men vad händer när lyssnaren börjar uppfatta musiken som en sanktionerad idealmodell?  Blir tystnaden eventuellt den sista flykten bort från musiken?

En hypotes är det, onekligen, att normaliserad media leder till normaliserade lyssnare. Om det bakom den allmänna fascinationen till Sigmund Freuds teorier låg ett nervöst och ofta skuldbelagt sysslande med det egna jaget som en varelse, så ligger det bakom det ökande intresset för massmedial normalisering ett lika nervöst sysslande med jaget som en maskin.

Hur lyssnar du? (12)

av mikael strömberg

Vi söker oss in i bilens nostalgirum av flera orsaker. Att söka spänning, upplevelse. Vi vill leva ohämmat, eller blir lätt uttråkade.

Karaktärsdragen överensstämmer i stort med valet av ljud och musik för att optimera livet. Alla behöver stimulering och vi söker alla efter sensationer.

I amerikansk trafikforskning tala man om Road Rage, vägraseri bland män och kvinnor. Det skulle betyda att musiken på sikt kan föda beteenden där någon vill skada eller rent av döda en annan trafikant. 

Steget från att plötsligt bli bestulen på parkeringsplatsen man väntat på i flera minuter, och den trafikilska detta skapar, behöver alltså inte vara så stort till att medvetet eller omedvetet provocera med fel eller rätt sorts ljud i bilen.

Gasen i botten till Whiplash.

Morton Feldman

av mikael strömberg

Knäpper det i elementen?

Eller är det ljudet av en sällsynt blomma som vecklar ut sina blad?

En ton. Och så händer ingenting, och ingenting, och sedan en 
dämpad ton i ett isolerat ingenmansland. 
Det går knappast att beskylla Morton Feldmans (1926-1987) musik för att vara överlastad.

Helst hade amerikanen Feldman blivit bildkonstnär. Helt avgörande
 blev ett kort möte med tonsättaren Edgar Varése: ”Jag hade en lektion för
 Varése, en enda lektion på gatan. Den varade i en halv minut och gjorde mig till 
instrumentatör. Han frågade mig: – Vad skriver du just nu, Morton? Jag 
berättade och han sade: – Kom bara ihåg att tänka på den tid musiken behöver för 
att gå från scenen, ut till publiken och tillbaka igen.”

Plötsligt insåg Feldman att musik handlar om HUR man lyssnar. Inte system och 
kalkyler.

Därför hade han fler vänner bland bildkonstnärerna, bland andra Robert 
Rauschenberg vars målningar i stora drag handlar om att lära-sig-se.
Och i Jackson Pollocks sällskap lärde sig Feldman vikten av att befinna sig i
målningen, i musikstycket, i tystnaden. ”När jag befinner mig i målningen är jag 
inte medveten om vad jag gör”, sa Pollock. Samma slags actionartad passivitet
 inspirerade Feldman att skriva de mest sköra stråkkvartetter.

Han komponerade 
tillräckligt snabbt för att inte minnas vad han hade komponerat och för att inte 
frestas ändra vad han skrivit.

Favoriten var Mondrian: ”Förstår ni Mondrian förstår ni också mig. I början har 
jag ingenting, till slut har jag allt – precis som Mondrian – i stället för att 
ha allt i början och ingenting till slut.

Feldman behövde ingen ortodox utbildning för att skapa sin musik. Man får en 
känsla av att allt som låter är ekon av en enda ljudkälla. Tonerna är alltid 
isolerade, mjukt nyanserade. Musiken lever på gränsen till utslocknande, men det 
lilla som finns kvar röjer att den Feldmanska inställningen till tomhet är helt 
fri från rädsla.

De isolerade klangerna är lika sorgfälligt utvalda som de enskilda ackorden hos 
Debussy. Det dämpade lugnet behöver kanske 
till och med inte kallas kompositioner, utan stimulans till musikalisk 
aktivitet.

Än i dag hittar vi spår av Feldman lite varstans, till exempel i
 elektronmusiken, den glesa musiken av Arvo Pärt och i installationsmusiken från
 Brian Eno och framåt.

I dagarna gästades Sverige av den legendariske Morton Feldman-kännaren och pianisten John Tilbury som framförde ett av konstmusikens mest säregna pianostycken Triadic Memories i sin helhet. Musiken fick Soundofmusics Johan Redin att reflektera över Feldmans hemligheter.

Läs artikeln här.

Och luta dig bakåt, ägna enochenhalv timme av ditt liv åt Feldmans Triadic Memories.

 

Värsta jullåtarna

av mikael strömberg

I dag släpptes nyheten alla har väntat på.

Ett elektronikföretag har gjort en undersökning där svenska folket fått lista sina värsta jullåtar. I undersökningen deltog 1709 personer och här är resultatet.

Låtarna vi vill slippa höra

1. Sean Banan ”Fira jul”

2. Justin Bieber ”Mistletoe”

3. Basshunter ”Jingle Bells”

4. Carola ”Stilla natt”

5. Carola ”Nu tändas tusen juleljus”

Personer vi vill slippa höra sjunga jullåtar

1. Jimmie Åkesson

2. Zlatan Ibrahimovic

3. Håkan Juholt

4. Fredrik Reinfeldt och Lars Ohly (samma resultat)

5. Kung Carl Gustaf och Carolina Gynning (samma resultat)

När lyssnar vi helst på julmusik?

1. Hemma

2. Vid julbaket

3. I julhandeln

4. På glöggkalas

5. Endast på julafton

Värdig listfyra.

 

Sida 2 av 3
  • Tjänstgörande redaktörer: Jennifer Snårbacka, Kristina Jeppsson och Elvira S Barsotti
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB