Torsdag 9:e februari. Skriv in i kalendern.
Åtminstone om du är vän av David Lynchs filmer och hans idéer om audiovisuell mystik.
|
Hjärnan behöver fyllas på. Då brukar jag läsa Yoko Onos FANTASTISKA handbok i konstnärlig hjärngympa: Grapefruit.
Denna lilla kvinna, som inte varit lycklig sedan den 8 december 1980 när John sköts till döds utanför sitt hem i New York, kan försätta vem som helst i ett lyckorus. Ta bara dessa tre textrader:
Spela in ett band med fiskars röster
en natt med fullmåne.
Spela in till gryningen.
Grapefruit är en instruktionsbok för konst. Och eftersom alla människor är konstnärer – vissa vet det inte – riktar sig boken till envar. Den utkom första gången i en begränsad upplaga i Tokyo 1964, och 1970 i New York. Numera är den en klassiker och borde kunna fylla ett tomrum i undervisningen långt ner i åldrarna, i den allmänna skolplikt som sedan länge saknar visioner och idéer.
Säg vem som kan motstå det här:
VYKORT
Skicka ett hål att se himlen genom.
Klipp ut ett hål här
och posta.
Eller:
DANSSTYCKE
Ordna ett party.
Låt folk dansa med stolar.
Eller:
SPEGELSTYCKE
I stället för att skaffa en spegel,
skaffa en person.
Titta in i honom.
Använd olika människor.
Gamla, unga, feta, små etc.
Det handlar om grundläggande beteenden. Som seende, inkännande, vidrörande, hostande, skrattande … Till och med så ”omöjliga instruktioner” som att spela in ljudet av ett leende.
”På insidan är vi alla konstnärer”, lyder Onos enkla budskap.
Och för att fullända den pirrig känsla av att allt är möjligt – och att jag själv är kapabel – lyssnar jag ännu en gång till John Lennons remastrade låt Mind Game.
En vacker önskedröm, inte sant.
Foto: Aftonbladet.se
Hur hippt är det med tusenårig, enstämmig gregoriansk sång som riktar sig till Guds förväntade härlighet?
Ett ”Hej Gud!” i toner”?
Ser vi till cd- och filförsäljningen av klassisk musik i världen, tycks intresset ha återuppstått.
Efter helgens gregorianska musikfestival Festivitas i Hedvig Eleonora kyrka i Stockholm går den svenska kören Scala Jacobi som nykomling rakt in som etta på SverigeTopplistan / klassiskt med sitt debutalbum Ad Fontes. Samtidigt återvänder svenska gruppen Vox Archangeli in på den SverigeTopplistan med senaste albumet Sanctus : Raphael.
Flera av sångerna på Scala Jacobis album är tusenåriga gregorianska sånger, som två stycken signerade Hildegard von Bingen. Den latinska titeln Ad Fontes betyder till källan och hela albumet bygger på en längtan tillbaks till det rena och ursprungliga, till källan. Hela albumet är a capella och alla sånger på albumet är i gregoriansk anda rena och genomgående enstämmiga.
Det här är tecken på en efterlängtansvärd enkelt som pågått i flera decennier inom konstmusiken. Ta exemplet med de spanska munkarna som klev rätt in på försäljningslistorna för tjugo år sedan. Och Påvens hit på Sony Classical något år senare.
Bokstavstrogna franciskaner, jesuiter, dominikaner, pauliner, karmeliter, johanniter, birgittiner, benediktiner och andra får tycka vad de vill. Guds avsikter och Kristi vilja har visat sig möjlig att sälja med modern teknik. Den fungerar till och med på dansgolven. Redan innan Abbà Paters rap om godhet, förlåtelse och försoning lanserades förbeställdes den i ett tre miljoner kopior.
Fader Borgomeo på Radio Vatikanen hade gjort ett urval av påvens radiotal från dennes krafts dagar. Unga italienska kompositörer, främst Leonardo De Amicis och Stefano Mainetti, hemma i techno, ambient, världsmusik och klassisk musik hade sedan fått i uppdrag att ge Profeten, Sonen och Den helige ande ett modernt
snitt med rätt beats per minute.
Man förstår genast att Abbà Pater är producerad för ett ändamål, att vara världstäckande. Det garanterar Audiovisivi San Paolo som är världens största förläggare av religiösa böcker och skivor. Men den bakomliggande tanken var också att fira Johannes Paulus 20-årsjubileum som påve och det kommande
2000-årsjubileet, som enligt Fader Borgomeo borde firas med bön och meditation!
Skivan utformades som en pilgrimsfärd med påven som guide genom fem olika språkområden (latin, italienska, franska, engelska och spanska). Och till ett av spåren, Pater Noster (Vår fader) producerades en spektakulär rockvideo.
Produkten Abbà Pater verkade ha alla förutsättningar. De sjungande änglarna och apostlarna, flöjterna från fjärran, rymdklangerna och vivaldistråkarna á la Dolce, kombinerade med softa syntar, sugande basar och samplade ljud från applåderande folkmassor, torde inte stöta en enda lyssnare på denna planet.
Nu talar inte ens en påven fritt ur hjärtat eftersom han hämtat allt från Bibeln, och han sjunger hellre än bra. Men hans röst är ett fantastiskt instrument. Han är en recitatör av rang med stora retoriska finesser i fraseringar, pauser, små tonhöjdsskillnader, markeringar, ritardandon, accelerandon med mera. Till Abbà Paters försvar måste man säga att samplingarna från påvearkivet vinnlägger sig om att bevara Johannes Paulus musikalitet.
För oss agnostiker som länge samlat påvevinyler är ju bibelord monterade i musikaliska kontexter inget nytt. Det är snarare så att fenomenet är satt i nytt ljus. Ungefär samtidigt anmäldes Enigma för brott mot upphovsrättslagen, en munksångare hade anmält gruppen för stöld. Men sångaren från en välkänd spansk orden hade uppenbarligen inget emot själva stölden, däremot ville han inte skylta med sin röst i ”världsliga sammanhang” som rockklubbar.
Någonting har onekligen hänt. Den sekulariserade kristenheten måste hitta nya sätt att missionera och har samtidigt blivit ett av musikindustrins mest expansiva tro, hopp och kärleksterritorier.
En annan tid, en annan plats. Nu när new age yran har lagt sig tycks marknaden ropa efter en ny andligheten. Den som fyller musiken med nya innebörder. Tystnad, natur, kretslopp, enkelhet har fått en revival.
Det gamla Europa finns inte mer. Saknaden manifesteras i tonerna av en litania, en bön för de bönhörande. Små tonflisor strös över en vit duk av möjligheter, som formger känslostormarna i tonsättarens akustiska gudom.
Tendensen i vilken Abbá Pater, Scala Jacobi och Vox Archangeli ingår kan också beskrivas som den moderna medeltiden, eller ett eko av Augustinus helighet. Ett tänkt urtillstånd.
Jag tänker att det kanske har att göra med ljudmiljön globalt. Åtminstone är det en tänkbar förklaring varför vårt behov av stillhet ökar när den yttre miljön upplevs påträngande och brusig. Vårt behov av stilla förtröstan och någonting att tro på med samma oförbehållsamma tillit som en gregoriansk sång. Belöningen är en
känsla av genomskinlighet.
Vad är det egentligen som håller på att ske med ljuden i våra liv? Blir tystnaden den sista flyktvägen, även bort från musiken? Under ett kontinuerligt brus sätts kroppens ekolod slutligen ur funktion. Utan lod i tillvaron kan vi inte mäta avstånd och inte heller tid.
Ibland blundar och drömmer jag mig tillbaka till ett tidigare liv där tystnaden minner om en stjärnklar natt när tystnaden går att höra under mina fötter och långt ovanför mitt huvud.
Munkar, påvar och nygregorianer ligger alltså inte etta på listorna av någon orakelmässig anledning. De svarar i stället mot ett behov – i kombination med smart marknadsföring. Men tänk nästa Grammygala när gregorius’ lärljungar äntrar scenen för att ta emot juryns utmärkelse för ”Årets nykomling”. Och Paulus, Petrus, Lukas och dom andra postumt får priset för ”Bästa textförfattare”.
Halleluja!
Det kom ett mail från Roland Sandberg, stridbar STIMare och fd chef för Svensk Musik.
Som nybliven pensionär glider han numera omkring i Nice med Sverige på behörigt avstånd. Men istället för att njuta av La Mer upplever han stunder när han beskymrar sig över svensk musikexport.
Hur kommer det gå för all annan musik, den som är smalare än ”det svenska musikexportundret”?
Jazz. Konstmusik. Världsmusik. Allt det där andra utbudet av svenska tonsättare, musiker och ensembler med hög svansföring?
Idag har ansvaret för lanseringen och marknadsföringen av svensk musik i utlandet lämnats åt sitt öde. Och ju längre in i mailet jag kommer inser jag att Roland Sandberg pekar på något som kan få katastrofala följder för svensk musik.
Vad tycker du? Så här skriver Sandberg.
”Svensk musikexport försvagad
Från årsskiftet lades Svensk Musiks promotionverksamhet ner och därmed gick en över 45 –årig verksamhet i graven. Stims Informationscentral för Svensk Musik bildades 1965 för att förstärka den svenska musikens synlighet och hörbarhet i utlandet. Staten var med i bildandet och har under alla år bidragit med anslag för ändamålet. För ett par år sedan beslutades att Rikskonserter skulle läggas ner. Några delar finns kvar inom Statens Musikverk, men i princip har därmed de två viktigaste organisationerna som under lång tid arbetat för att föra ut svensk musik i världen upphört. Beslut som har fattats mot helt olika bakgrunder och orsaker.
Kvar finns Export Music Sweden, som för drygt 15 år sedan växte fram ur Svensk Musiks promotion för populärmusik i utlandet. Det nya Statens Musikverk kommer kanske på sikt att finna fram till hur de ska arbeta internationellt. Kvar finns också länsmusikstiftelser som var och en verkar på sitt sätt men de har ingen tydlig inriktning på utlandspromotion. Kungliga Musikaliska akademien arbetar inte med promotion av svensk musik utlandet genom projekt. I Stim-sfären finns de tre föreningarna SKAP (upphovsmän till populärmusik), FST (upphovsmän till konstmusik) samt SMFF (musikförlag) som nu själva ska ta över Svensk Musiks promotionverksamhet. Bilden blir med andra ord väldigt splittrad och inte särskilt slagkraftig.
Ska man kunna nå resultat internationellt måste man ha ett nationellt uppdrag som ger tyngd och är representativt för hela landets musik.
Kritik kan självklart framföras på det sätt som både Svensk Musik, Rikskonserter och Export Music Sweden har bedrivit sina verksamheter. Men det går inte att förakta decenniers idoga kontaktbyggande och resultat av mängder av projekt som genomförts i utlandet under alla dessa år. Det fanns ofta en samordning av projekten mellan organisationerna som gav slagkraft. Jämför man detta med hur det tycks bli i framtiden med tre föreningar som ska bedriva promotion för sina särintressen, länsmusikstiftelser och en plattform på ett musikverk som verkar lite svävande om sin uppgift, så ser bilden verkligen dyster ut för den svenska musiken och särskilt för konstmusiken men även för svensk jazz.
Visserligen sägs det att ensam är stark, men det gäller inte här. Tre föreningar som arbetar med promotion var och en för sig innebär en försvagning.
Oavsett vad man tyckte om Svensk Musik och Rikskonserter så genomfördes ett envetet arbete med att föra ut svensk musik. Att bygga upp den kompetens och de kontaktytor internationellt som dessa hade tillsammans kommer att ta åtskilliga år. Sannolikt försvagas därmed även budgeten för promotion av svensk musik i utlandet, eftersom staten inte står bakom de tre intresseföreningarna.
Utöver detta kan det uppstå problem med vem som ska representera Sverige i olika internationella nätverk, där Sverige tidigare varit aktivt och haft många förtroendeposter. Vem ska ta på sig ansvaret att åka iväg och prata med cheferna för festivaler för nutida musik och jazz? Vem ska ta initiativ till att bjuda in lämpliga journalister och specialister på olika musikgenrer till Sverige? Vem har budgeten för det? Vem ska samordna projekt i utlandet? På populärområdet kan Export Music Sweden göra insatser. På konstmusikområdet syns ingen aktör som skulle axla det arbete som Svensk Musik och Rikskonserter gjort genom åren.
Förändringar är aldrig fel, men de ska vara till det bättre och leda utvecklingen framåt. Enligt min mening borde Stims s.k. ägarföreningar borde ha satt sig ner med staten, SAMI (artister och musikers organisation) och IFPI (skivbolagens organisation) och diskuterat fram en sammanslagning av Svensk Musiks promotionverksamhet med resterna av Rikskonserters utlandsverksamhet och inkluderat Export Music Sweden i detta. Då hade den svenska musiken fått en tung och bred organisation för promotion av all svensk musik i utlandet som hette duga. Det skulle kunna ha blivit en stark musikpromotionorganisation med just den blandfinansiering av offentliga och privata medel som man eftersträvar i dagens kulturpolitik. Dessutom hade på kuppen Stims image som kulturpolitisk aktör förstärkts.
Roland Sandberg
(Chef för Svensk Musik 1983-2009
Grundare av Export Music Sweden
En lång rad internationella förtroendeuppdrag på musikområdet)”
Tack och lov för den svenska kommunala musikskolan!
Så här spelar man gitarr i landet utan nåd.
Hur känns det att sitta i en svärm av elektroniska, nafsande, springande, studsande, viskande toner?
Sveriges bästa ljudteater för surroundljud, Audiorama, fyller ett år och passar på att uruppföra Jens Hedmans komposition ”The Beast with Two Heads”. Som en sprakande födelsedagstårta. I morgon lördag kl 17.
Utan att ha hört Hedmans vilddjur kan jag gissa hur det låter. Designat. Polerat. Raffinerat.
Vill man veta mera exakt kan man läsa hans egen kommentar: ”Verket är en hyllning till den elektroakustiska musiken och dess ursprung i Musique Concrète (som startades av Pierre Schaeffer i Frankrike på 1940-talet) och Elektronische Musik (som komponerades av Karlheinz Stockhausen och andra på 1950-talet). The Beast With Two Heads består av två separata delar som även kan spelas samtidigt. Nu kommer uruppförandet av verket i sin helhet – med alla tre delarna.
Del 2 är komponerad med syntetiska ljud från mer än 30 gamla och nya syntar. Delarna har varit en pågående arbetsprocess under de senaste 12 åren av mitt liv och har vuxit i komplexitet under tidens gång. Jag har spelat in syntljuden kontinuerligt under de här 12 åren och jag vill uttrycka min stora tacksamhet till alla de studior och vänner som låtit mig använda deras instrument.
Del 3 uppstår när den konkreta och den syntetiska delen spelas ihop. Det har varit en stor utmaning att komponera två delar som kan stå på egna ben, men som också kan samspela med varandra.”
Det här med djupgående undersökningar av ljudens musik och rumslighet är en gammal tradition i Sverige.
När Knut Wiggens skrev sin kultbok De två musikkulturerna redan på 60-talet, var det både i demonstrativt syfte och en mild förhoppning att instrumentalmusiken och den elektroniskt producerade musiken med rötter i industrialismen borde kunna enas på en stor kulturscen.
Så blev det inte. Symfoniorkestrarna och konserthusen slöt sig kring den store tonsättaren och verket. Elektronmusikerna reglade studiodörren. Ändå har de båda kulturerna överlevt.
Egentligen borde elektroakustisk musik, så kallad eam, ha större förutsättningar i ett genommedierat samhälle. På sina ställen är den också väldigt stark och genomträngande. Men ”seriös eam” har alltid haft det motigt eftersom den inte söker kontakt med en publik, utan av tradition har navelskådat ljudobjekten, klangerna i sig.
Lite föraktfullt (ibland rättvist) har den kallats för ”algoritmmusik” och ”blipp blopp”. I många fall har den alltså bara en enda lyssnare, det vill säga den som själv gör musiken. En sådan konsert består mestadels av ett anatal tonsättare som redovisar varandras forskningsresultat. Men naturligtvis finns det undantag som sällan kommer fram på grund av eams exklusivitetsrykte.
När Marcel Duchamp för hundra år sedan ställde ut sin urinoar och flasktorkare ville han säga: Konst är seende. Blicken avgör.
Samma sak med eam av tonsättare som Jens Hedman. Eam är hörande. Lyssnandet avgör.
Och här har scenen Audiorama i Stockholm alla förutsättningar att bli något stort.
När den brittiske dirigenten Christopher Hogwood letade manuskript i USA hittade han stycket som tros ha nedtecknats av Johannes Brahms 1853, när han var 20 år gammal.
Det två minuter långa pianostycket ”Albumblatt” sänds i BBC:s Radio 3 den 21 januari, därefter går det att höra stycket på kanalens hemsida.
Han fick ju aldrig höra sin musik inspelad och spridd på skiva – men det missförhållandet har rättats till i efterhand, med råge, och särskilt då på Deutsche Grammophon som i hela sin målsättning strävat mot ett brahmskt idiom: Det spirituella djupet.
Brahms musik ger själva sinnebilden av en prunkande växtlighet. Jag tror att de flesta som någon gång lyssnat till klassisk musik har känt Brahmsfeber. Sedan eventuellt lagt musiken åt sidan för en tid för att snart återförenas med kompositörens storlinjiga landskap för orkester likaväl som hans snåriga kammarmusik. Brahms bjuder motstånd. Utgångspunkten i en typisk Brahmskomposition kan upplevas kärv eller rent av svårtillgänglig eftersom han gick i döden för sina klassiska principer. Men bakom principen finns ett stort hjärta.
Att hans känslostormar alltid förefaller så strängt kontrollerade och strukturerade gjorde honom snabbt till ett konstnärligt föredöme för Mahler, Schönberg, Webern, Stockhausen med flera. Skalar man bort det själsliga återstår ett stålskelett i tung, tysk byggnadsstil.
”Musik är något man har ett förhållande till”, menar Brahms som får en flygande start med hjälp av Robert Schumanns introduktion av honom, ”Den nya musikens förlösare”. Det var ett tungt ok för en tjugoåring med jämna plågor och det gjorde inte saken lättare att han gick och blev förälskad i Roberts fru, Clara.
Självkritiken hårdnar. Hantverket hårdnar. Arbetsprocessen hårdnar. Kravet utifrån säger att han ska fortsätta där Bach och Beethoven slutat. En slags kontrapunktisk trollformel förångad i ett Musikalische Opfer nummer två, eller i en tionde symfoni av Beethoven.
En enda gång uttalade sig Brahms offentligt om musik. Det var i ett manifest mot Liszts ”nytyska” musik och det gav honom fler fiender än vänner. Efter manifestet kan man förstå den försiktighet med vilken han senare talar om sin egen musik.
Form, tematik, variation, instrumentation upptar all tid. Resterande tid går åt till att osynliggöra skarvarna mellan inspiration och teknik, känsla och konstruktion, abstraktion och förenkling. ”Idéerna flyter fram över mig. Jag måste vara i ett slags halv-trance för att uppnå sådana resultat. Det medvetna sätts tillfälligt ur spel och det
undermedvetna har kontrollen. Jag måste emellertid vara mycket försiktig, så att jag inte förlorar medvetandet, i så fall skulle idéerna försvinna”, heter det i en stenografisk översättning från ett samtal mellan Brahms och violinisten Joachim.
Han drar sig undan till någon avlägsen alpby för att skapa symfonier. Omedelbart fäster han kornen på papperet så att de inte rinner undan. Som att kunna tala i en vaken dröm. Men att skrivandet egentligen innebär allt annat än ren njutning, utan snarare en ansträngande arbetsprocess, säger ossBrahms första symfoni som han börjar skriva 1855 men inte avslutar förrän 1876! En trotsigare symfoni får man leta efter, Brahms kämpar, förlorar hoppet, resignerar, blir hoppfull igen och så vidare.
Tvåan utgör en underbart snårig ”pastorale”. I trean möter vi de harmoniska höjdpunkterna i Brahms musik överhuvudtaget. Det går knappast att värja sig mot musikens kontinuitet, det finns ingen plats för några reflektioner utanför själva musiken. Fjärde symfonin är på sätt och vis ett syskonverk till trean men här griper mörker och dysterhet in, som saknas i de tidigare symfonierna.
Den värste Brahms-kritikern var alltid han själv. ”Mina stora älsklingar”, kallade Brahms sin 49 deutsche Volkslieder för röst och piano. Vilken dragningskraft folkvisan utövade på honom. Det drar förresten en
folkvisa genom det mesta av Brahms musik. I de större körverken, Ein deutsches Requiem etc, är det som om han har skrivit en förklarande dikt omkring själva ordet. Han säger helt enkelt något som diktaren inte säger.
Annars var det vid pianot Brahms började, pianomusik är också vad han skriver in i det sista. Här kan han ägna sig åt ”den genomskinliga formen” och behöver heller inte möta en masspublik.
Men för den som vill följa Brahms detaljarbete ända in till tempelgården är det kammarmusiken som gäller. Till exempel H-dur-trion, ”Hela Brahms” i ett förvirrande och entusiasmerande förlopp.
Vad utvecklingen beträffar kan man säga att Brahms börjar mångtonigt i en romantisk anda av ”själens språk” men med åldern blir hans musik tätare, mera koncentrerad på bekostnad av enkelhetskraven, och faktiskt både mångsidigare och känsligare.
”Av Brahms har jag lärt mig systematik, ekonomi och ändå rikedom”, skrev Schönberg.
”Brahms’ skapande är oförmågans melankoli”, menade Nietzsche.
Förutom den enorma Deutsche Grammophon-editionen med över 60 cdn vill jag rekommendera:
Stråkkvartett nr 2, Borodinkvartetten,
Teldec (4509-97461-2)
Pianokvartetten op 25, Emil Gilels och
Amadeuskvartetten, DG (447 407-2)
Symfoni nr 1, Herbert von Karajan,
Berlin Philharmoniker, DG (447 408-2)
På Spotify ligger många skräpinspelningar av Brahms. Rikta in dig på dem som är utgivna av Sony.
Det är just DET som är så befriande med LJUDKONST. Några burktelefoner kan kollidera med åtta bergsprängare och performance med silvergafflar och senare träffar en kyrkorgel ett gäng manipulerade oljudsmaskiner.
Ljudkonsten är multidisciplinär. Estetiskt töjbar. Men ljudets hundraåriga emancipation från musiken är inte oproblematisk. Jag kommer naturligtvis att tänka på två rader från John Cages bok Silence.
”Men om det nu är så enkelt, då kan ju vem som helst komponera musik!?
Har jag någonsin sagt att du är mindre intelligent än jag?”
Det gäller alltså att l-y-s-s-n-a, vilket kan vara stort nog. Annars går man vilse. Detsamma gäller avsändarsidan, att den levererar något lyssningsvärt.
För tjugå år sedan diskuterades måleriets kris: kunde även icke-målningar definieras som måleri? Där befann sig stora delar av den nutida musiken för tio år sedan. Det går att spela tvärflöjt på tusen vis men vid någon punkt tar ljudet över. Elektroniken äter sig in i idéerna. Återstår ett komplicerat sorgearbete över att musiken dör bort… utan arvtagare?
Nej. Ett bra motsatsexempel är Art’s Birthday Party. Festivalen vill befria lyssnaren på två sätt. Dels behöver man inte sitta på en speciell plats för att ta del av konsten, man kan välja olika platser i rummet. För det andra inbjuder konsten till en psykologisk frihet. Till slut försvinner man in i ett ljudfält och då blir det oviktigt för upplevelsen om det är ”musik”, ”teater” eller ”radio”.
”Gå till en ytterlighet och retirera sedan till en brukbar position”, säger Brian Eno.
I år leds Art’s Birthday Party av Lundajournalisten Tara Moshizi tillsammans med electronica-journalisten Lisa Wall på Sveriges Radio Malmö. Vid sin sida har de även musikreportern Pelle Moeld.
”Det finns en fri kraft i Skåne som liknar den i konststäder som Berlin”, menar scenpresentatören Lisa Wall. Det finns en prestigelöshet och det skapar otroligt goda förutsättningar för samarbeten. Det är ingen slump att Andreas Tilliander och Hans Appelqvist, två av Sveriges främsta electronica-akter kommer från den bördiga skånska myllan.
Skånske kritikerhyllade Hans Appelqvist har vunnit P3 Guld med låtar om fiktiva staden Bremort och han har även skrivit specialbeställd musik till P2. Han är nu aktuell med det kritikerrosade albumet ”Sjunga slutet nu”. På Art’s Birthday Party uppträder han med en gitarr, film, ljus och ljud.
Läs och lyssna till festivalen här.
Världens samlade nyhetskanaler behöver 50.000 timmar för att rapportera om primärvalen.
Filmklipparen och musikern Johan Söderberg behöver 50 sekunder.
Se hans senaste Read My Lips.
(© Inbäddad länk med tillstånd från upphovsrättsinnehavaren)
Hur låter frihetskänslan från en motorcykel på vägen mellan Piteå och Luleå? Undrade en gång kompositören Jan Sandström.
Trombonisten Christian Lindberg tutar och kör. Sandström ställer frågorna.
Sandström är en utpräglad lustskrivare som låter sig och musiken omslutas av hisnande perspektiv. Känn draget i A short Ride on a Motorbike för trombon och elektroniska klanger och dopplereffekterna i A Motorbike Odyssey med Lindberg slimmad över tanken och styret. Den hemlighetsfulle Sandström hittar vi däremot i körmusiken, trots att en och annan ”Gräshoppa hörs fnittra högt från bladet” (Harry Martinson).
Många garv och givande diskussioner brukar det bli efter det att slutackorden stelnat.
En gång uttryckte sig Sandström såhär: ”Konstmusik har alltid varit den intellektuella klickens sätt att skilja sig från massan. Så länge det tänkandet finns kommer konstmusiken aldrig att slå igenom ordentligt.”
Nu har han emellertid motbevisat sig själv flera varv. Ikväll, med repris imorgon kväll, spelas hans Motorcykelkonsert på Konserthuset i Stockholm. Samtidigt slås ett förkrossande rekord för ett nutida svenskt solokonsertstycke. Det är inte mindre än 697:e och 698:e resan med Sandströms musikaliska motorcykel!
Lyssna här.