Högtalarorkestern
av
Hur känns det att sitta i en svärm av elektroniska, nafsande, springande, studsande, viskande toner?
Sveriges bästa ljudteater för surroundljud, Audiorama, fyller ett år och passar på att uruppföra Jens Hedmans komposition ”The Beast with Two Heads”. Som en sprakande födelsedagstårta. I morgon lördag kl 17.
Utan att ha hört Hedmans vilddjur kan jag gissa hur det låter. Designat. Polerat. Raffinerat.
Vill man veta mera exakt kan man läsa hans egen kommentar: ”Verket är en hyllning till den elektroakustiska musiken och dess ursprung i Musique Concrète (som startades av Pierre Schaeffer i Frankrike på 1940-talet) och Elektronische Musik (som komponerades av Karlheinz Stockhausen och andra på 1950-talet). The Beast With Two Heads består av två separata delar som även kan spelas samtidigt. Nu kommer uruppförandet av verket i sin helhet – med alla tre delarna.
Del 2 är komponerad med syntetiska ljud från mer än 30 gamla och nya syntar. Delarna har varit en pågående arbetsprocess under de senaste 12 åren av mitt liv och har vuxit i komplexitet under tidens gång. Jag har spelat in syntljuden kontinuerligt under de här 12 åren och jag vill uttrycka min stora tacksamhet till alla de studior och vänner som låtit mig använda deras instrument.
Del 3 uppstår när den konkreta och den syntetiska delen spelas ihop. Det har varit en stor utmaning att komponera två delar som kan stå på egna ben, men som också kan samspela med varandra.”
Det här med djupgående undersökningar av ljudens musik och rumslighet är en gammal tradition i Sverige.
När Knut Wiggens skrev sin kultbok De två musikkulturerna redan på 60-talet, var det både i demonstrativt syfte och en mild förhoppning att instrumentalmusiken och den elektroniskt producerade musiken med rötter i industrialismen borde kunna enas på en stor kulturscen.
Så blev det inte. Symfoniorkestrarna och konserthusen slöt sig kring den store tonsättaren och verket. Elektronmusikerna reglade studiodörren. Ändå har de båda kulturerna överlevt.
Egentligen borde elektroakustisk musik, så kallad eam, ha större förutsättningar i ett genommedierat samhälle. På sina ställen är den också väldigt stark och genomträngande. Men ”seriös eam” har alltid haft det motigt eftersom den inte söker kontakt med en publik, utan av tradition har navelskådat ljudobjekten, klangerna i sig.
Lite föraktfullt (ibland rättvist) har den kallats för ”algoritmmusik” och ”blipp blopp”. I många fall har den alltså bara en enda lyssnare, det vill säga den som själv gör musiken. En sådan konsert består mestadels av ett anatal tonsättare som redovisar varandras forskningsresultat. Men naturligtvis finns det undantag som sällan kommer fram på grund av eams exklusivitetsrykte.
När Marcel Duchamp för hundra år sedan ställde ut sin urinoar och flasktorkare ville han säga: Konst är seende. Blicken avgör.
Samma sak med eam av tonsättare som Jens Hedman. Eam är hörande. Lyssnandet avgör.
Och här har scenen Audiorama i Stockholm alla förutsättningar att bli något stort.