När den brittiske dirigenten Christopher Hogwood letade manuskript i USA hittade han stycket som tros ha nedtecknats av Johannes Brahms 1853, när han var 20 år gammal.

Det två minuter långa pianostycket ”Albumblatt” sänds i BBC:s Radio 3 den 21 januari, därefter går det att höra stycket på kanalens hemsida.

Han fick ju aldrig höra sin musik inspelad och spridd på skiva – men det missförhållandet har rättats till i efterhand, med råge, och särskilt då på Deutsche Grammophon som i hela sin målsättning strävat mot ett brahmskt idiom: Det spirituella djupet. 

Brahms musik ger själva sinnebilden av en prunkande växtlighet. Jag tror att de flesta som någon gång lyssnat till klassisk musik har känt Brahmsfeber. Sedan eventuellt lagt musiken åt sidan för en tid för att snart återförenas med kompositörens storlinjiga landskap för orkester likaväl som hans snåriga kammarmusik. Brahms bjuder motstånd. Utgångspunkten i en typisk Brahmskomposition kan upplevas kärv eller rent av svårtillgänglig eftersom han gick i döden för sina klassiska principer. Men bakom principen finns ett stort hjärta.

Att hans känslostormar alltid förefaller så strängt kontrollerade och strukturerade gjorde honom snabbt till ett konstnärligt föredöme för Mahler, Schönberg, Webern, Stockhausen med flera. Skalar man bort det själsliga återstår ett stålskelett i tung, tysk byggnadsstil.

”Musik är något man har ett förhållande till”, menar Brahms som får en flygande start med hjälp av Robert Schumanns introduktion av honom, ”Den nya musikens förlösare”. Det var ett tungt ok för en tjugoåring med jämna plågor och det gjorde inte saken lättare att han gick och blev förälskad i Roberts fru, Clara.

Självkritiken hårdnar. Hantverket hårdnar. Arbetsprocessen hårdnar. Kravet utifrån säger att han ska fortsätta där Bach och Beethoven slutat. En slags kontrapunktisk trollformel förångad i ett Musikalische Opfer nummer två, eller i en tionde symfoni av Beethoven.

En enda gång uttalade sig Brahms offentligt om musik. Det var i ett manifest mot Liszts ”nytyska” musik och det gav honom fler fiender än vänner. Efter manifestet kan man förstå den försiktighet med vilken han senare talar om sin egen musik.

Form, tematik, variation, instrumentation upptar all tid. Resterande tid går åt till att osynliggöra skarvarna mellan inspiration och teknik, känsla och konstruktion, abstraktion och förenkling. ”Idéerna flyter fram över mig. Jag måste vara i ett slags halv-trance för att uppnå sådana resultat. Det medvetna sätts tillfälligt ur spel och det
undermedvetna har kontrollen. Jag måste emellertid vara mycket försiktig, så att jag inte förlorar medvetandet, i så fall skulle idéerna försvinna”, heter det i en stenografisk översättning från ett samtal mellan Brahms och violinisten Joachim.

Han drar sig undan till någon avlägsen alpby för att skapa symfonier. Omedelbart fäster han kornen på papperet så att de inte rinner undan. Som att kunna tala i en vaken dröm. Men att skrivandet egentligen innebär allt annat än ren njutning, utan snarare en ansträngande arbetsprocess, säger ossBrahms första symfoni som han börjar skriva 1855 men inte avslutar förrän 1876! En trotsigare symfoni får man leta efter, Brahms kämpar, förlorar hoppet, resignerar, blir hoppfull igen och så vidare.

Tvåan utgör en underbart snårig ”pastorale”. I trean möter vi de harmoniska höjdpunkterna i Brahms musik överhuvudtaget. Det går knappast att värja sig mot musikens kontinuitet, det finns ingen plats för några reflektioner utanför själva musiken. Fjärde symfonin är på sätt och vis ett syskonverk till trean men här griper mörker och dysterhet in, som saknas i de tidigare symfonierna.

Den värste Brahms-kritikern var alltid han själv. ”Mina stora älsklingar”, kallade Brahms sin 49 deutsche Volkslieder för röst och piano. Vilken dragningskraft folkvisan utövade på honom. Det drar förresten en
folkvisa genom det mesta av Brahms musik. I de större körverken, Ein deutsches Requiem etc, är det som om han har skrivit en förklarande dikt omkring själva ordet. Han säger helt enkelt något som diktaren inte säger.

Annars var det vid pianot Brahms började, pianomusik är också vad han skriver in i det sista. Här kan han ägna sig åt ”den genomskinliga formen” och behöver heller inte möta en masspublik.

Men för den som vill följa Brahms detaljarbete ända in till tempelgården är det kammarmusiken som gäller. Till exempel H-dur-trion, ”Hela Brahms” i ett förvirrande och entusiasmerande förlopp.

Vad utvecklingen beträffar kan man säga att Brahms börjar mångtonigt i en romantisk anda av ”själens språk” men med åldern blir hans musik tätare, mera koncentrerad på bekostnad av enkelhetskraven, och faktiskt både mångsidigare och känsligare.

”Av Brahms har jag lärt mig systematik, ekonomi och ändå rikedom”, skrev Schönberg.
”Brahms’ skapande är oförmågans melankoli”, menade Nietzsche.

Förutom den enorma Deutsche Grammophon-editionen med över 60 cdn vill jag rekommendera:
Stråkkvartett nr 2, Borodinkvartetten,
Teldec (4509-97461-2)

Pianokvartetten op 25, Emil Gilels och
Amadeuskvartetten, DG (447 407-2)

Symfoni nr 1, Herbert von Karajan,
Berlin Philharmoniker, DG (447 408-2)

På Spotify ligger många skräpinspelningar av Brahms. Rikta in dig på dem som är utgivna av Sony.