Idag spelas nyblivne folkpensionären David Bowie i alla hörn här hemma. 

Bowies personligheter från 1966 och framåt har varierat stort (då han byter namn från Davie Jones för att inte förväxlas med Davy Jones i The Monkees).  Från R&B-pjatten med svallande hår, folkloristen med tolvsträngad gitarr till 90-talets vilsne Bowie. Allt är bara teater men förbannat skicklig teater.

1971. En ung man i klänning och höga stövlar, kallad Mr Fish, står utanför Haddon Hall och chockerar en hel värld med albumet The Man Who sold the World. I dessa tider är inget lika omtalat som bögskräck. Men musiken på plattan är psykologiskt utlämnande och smal, underground. Bowie försvarar sin image som dekorativ och teatral, men utför samtidigt ett vågspel genom att bygga varumärket av en rockstjärna, den han alltid har drömt om att vara.

”De mörka krafterna av dekadens vällde upp i ett samhälle som började förlora sitt kollektiva medvetande.” (Bowie).

Här grundläggs Bowies plan som går ut på att alltid komma med rätt nyhet i rätt tid. Vem kunde till exempel ana att den store gayidolen skulle gifta sig med Angela? Vad fick honom att uppträda i Bingolotto? Med hjälp av Nietzsche, Buddha, Warhol, Eno, Orwell, Flynn, Burroughs, Kubrick och andra bygger han ett eget samhälle. 

1972. Bowie investerar i en ny garderob. En Zorro-hatt, ett par tjurfäktarbyxor, svart lapp för ögat, en blågrön boa, smycken och massor av ögonskugga. The Rise and Fall of Ziggy Stardust – and The Spiders from Mars är sminkrockens uppgång och fall. Ziggy är den androgyne rockstjärnan med sitt fiktiva band Spiders. Han kommer från yttre rymden och inte från Londons arbetarkvarter.

”Ziggy bidrog till min karriär. Jag formgav en totalt plastig rockstjärna, till och med mycket framgångsrikare än Monkees. Min rockare var mera plast än någon annan.” (Bowie)

Han blir sagofiguren Aladdin Sane, och en Pin Ups som sjunger covers med swingkomp. Efter det en Diamond Dogs, hälften människa, hälften hund. I denna märkliga men kraftfulla image letar han sig ner i de postnukleära kloakerna, ner till Orwells negativismer. Här lever halvvarelser vid namn ”peoploids” tillsammans muterade råttor.

Han blir en vanlig grabb, en Young American som med vidöppna ögon (Ziggy och Aladdin blundade) sjunger Somebody up there Likes me. Det här är Bowies blå period som nästan genast bryts med ”the thin white duke”, en kall, livlös figur i ett rockande helvete. Han hade testat möjligheterna att bli en egyptisk prins men lagt det projektet åt sidan.

I mästerstycket Warszawa förklarar han rockens död, flyttar till Berlin och skriver ett långsamt, kylslaget elektronmusikstycke.

Och så här fortsätter det. Bowie blir en hjälte, ”We can be heroes just for one day”. Bowie försöker frälsa musikindustrin genom att tala om e-q (emotionella kvaliteter) och humankapital. I nästa stund är han en gigolo, året därpå en mentalpatient kallad Lodger, han spelar Elefantmannen på Broadway, i rollen som Scary Monster blir han anklagad för att vara fascist. Från den dystra Schopenhauerfiguren i albumet Low förvandlas han till en discokung, och såvidare.

Grattis David Bowie, på din första 65-årsdag!