Foto: Aftonbladet.se

 

Hur hippt är det med tusenårig, enstämmig gregoriansk sång som riktar sig till Guds förväntade härlighet? 

Ett ”Hej Gud!” i toner”?

Ser vi till cd- och filförsäljningen av klassisk musik i världen, tycks intresset ha återuppstått. 

Efter helgens gregorianska musikfestival Festivitas i Hedvig Eleonora kyrka i Stockholm går den svenska kören Scala Jacobi som nykomling rakt in som etta på SverigeTopplistan / klassiskt med sitt debutalbum  Ad Fontes. Samtidigt återvänder svenska gruppen Vox Archangeli in på den SverigeTopplistan med senaste albumet Sanctus : Raphael.

Flera av sångerna på Scala Jacobis album är tusenåriga gregorianska sånger, som två stycken signerade Hildegard von Bingen. Den latinska titeln Ad Fontes betyder till källan och hela albumet bygger på en längtan tillbaks till det rena och ursprungliga, till källan. Hela albumet är a capella och alla sånger på albumet är i gregoriansk anda rena och genomgående enstämmiga. 

Det här är tecken på en efterlängtansvärd enkelt som pågått i flera decennier inom konstmusiken. Ta exemplet med de spanska munkarna som klev rätt in på försäljningslistorna för tjugo år sedan. Och Påvens hit på Sony Classical något år senare.

Bokstavstrogna franciskaner, jesuiter, dominikaner, pauliner, karmeliter, johanniter, birgittiner, benediktiner och andra får tycka vad de vill. Guds avsikter och Kristi vilja har visat sig möjlig att sälja med modern teknik. Den fungerar till och med på dansgolven. Redan innan Abbà Paters rap om godhet, förlåtelse och försoning lanserades förbeställdes den i ett tre miljoner kopior. 

Fader Borgomeo på Radio Vatikanen hade gjort ett urval av påvens radiotal från dennes krafts dagar. Unga italienska kompositörer, främst Leonardo De Amicis och Stefano Mainetti, hemma i techno, ambient, världsmusik och klassisk musik hade sedan fått i uppdrag att ge Profeten, Sonen och Den helige ande ett modernt
snitt med rätt beats per minute.

Man förstår genast att Abbà Pater är producerad för ett ändamål, att vara världstäckande. Det garanterar Audiovisivi San Paolo som är världens största förläggare av religiösa böcker och skivor. Men den bakomliggande tanken var också att fira Johannes Paulus 20-årsjubileum som påve och det kommande
2000-årsjubileet, som enligt Fader Borgomeo borde firas med bön och meditation!

Skivan utformades som en pilgrimsfärd med påven som guide genom fem olika språkområden (latin, italienska, franska, engelska och spanska). Och till ett av spåren, Pater Noster (Vår fader) producerades en spektakulär rockvideo.

Produkten Abbà Pater verkade ha alla förutsättningar. De sjungande änglarna och apostlarna, flöjterna från fjärran, rymdklangerna och vivaldistråkarna á la Dolce, kombinerade med softa syntar, sugande basar och samplade ljud från applåderande folkmassor, torde inte stöta en enda lyssnare på denna planet.

Nu talar inte ens en påven fritt ur hjärtat eftersom han hämtat allt från Bibeln, och han sjunger hellre än bra. Men hans röst är ett fantastiskt instrument. Han är en recitatör av rang med stora retoriska finesser i fraseringar, pauser, små tonhöjdsskillnader, markeringar, ritardandon, accelerandon med mera. Till Abbà Paters försvar måste man säga att samplingarna från påvearkivet vinnlägger sig om att bevara Johannes Paulus musikalitet.

För oss agnostiker som länge samlat påvevinyler är ju bibelord monterade i musikaliska kontexter inget nytt. Det är snarare så att fenomenet är satt i nytt ljus. Ungefär samtidigt anmäldes Enigma för brott mot upphovsrättslagen, en munksångare hade anmält gruppen för stöld. Men sångaren från en välkänd spansk orden hade uppenbarligen inget emot själva stölden, däremot ville han inte skylta med sin röst i ”världsliga sammanhang” som rockklubbar.

Någonting har onekligen hänt. Den sekulariserade kristenheten måste hitta nya sätt att missionera och har samtidigt blivit ett av musikindustrins mest expansiva tro, hopp och kärleksterritorier.

En annan tid, en annan plats. Nu när new age yran har lagt sig tycks marknaden ropa efter en ny andligheten. Den som fyller musiken med nya innebörder. Tystnad, natur, kretslopp, enkelhet har fått en revival.

Det gamla Europa finns inte mer. Saknaden manifesteras i tonerna av en litania, en bön för de bönhörande. Små tonflisor strös över en vit duk av möjligheter, som formger känslostormarna i tonsättarens akustiska gudom.

Tendensen i vilken Abbá Pater, Scala Jacobi och Vox Archangeli ingår kan också beskrivas som den moderna medeltiden, eller ett eko av Augustinus helighet. Ett tänkt urtillstånd. 

Jag tänker att det kanske har att göra med ljudmiljön globalt. Åtminstone är det en tänkbar förklaring varför vårt behov av stillhet ökar när den yttre miljön upplevs påträngande och brusig. Vårt behov av stilla förtröstan och någonting att tro på med samma oförbehållsamma tillit som en gregoriansk sång. Belöningen är en
känsla av genomskinlighet.

Vad är det egentligen som håller på att ske med ljuden i våra liv? Blir tystnaden den sista flyktvägen, även bort från musiken? Under ett kontinuerligt brus sätts kroppens ekolod slutligen ur funktion. Utan lod i tillvaron kan vi inte mäta avstånd och inte heller tid.

Ibland blundar och drömmer jag mig tillbaka till ett tidigare liv där tystnaden minner om en stjärnklar natt när tystnaden går att höra under mina fötter och långt ovanför mitt huvud.

Munkar, påvar och nygregorianer ligger alltså inte etta på listorna av någon orakelmässig anledning. De svarar i stället mot ett behov – i kombination med smart marknadsföring. Men tänk nästa Grammygala när gregorius’ lärljungar äntrar scenen för att ta emot juryns utmärkelse för ”Årets nykomling”. Och Paulus, Petrus, Lukas och dom andra postumt får priset för ”Bästa textförfattare”.

Halleluja!