Hjärnan behöver fyllas på. Då brukar jag läsa Yoko Onos FANTASTISKA handbok i konstnärlig hjärngympa: Grapefruit.

Denna lilla kvinna, som inte varit lycklig sedan den 8 december 1980 när John sköts till döds utanför sitt hem i New York, kan försätta vem som helst i ett lyckorus. Ta bara dessa tre textrader:

Spela in ett band med fiskars röster
en natt med fullmåne.
Spela in till gryningen.

Grapefruit är en instruktionsbok för konst. Och eftersom alla människor är konstnärer – vissa vet det inte – riktar sig boken till envar. Den utkom första gången i en begränsad upplaga i Tokyo 1964, och 1970 i New York. Numera är den en klassiker och borde kunna fylla ett tomrum i undervisningen långt ner i åldrarna, i den allmänna skolplikt som sedan länge saknar visioner och idéer.

Säg vem som kan motstå det här:

VYKORT
Skicka ett hål att se himlen genom.
Klipp ut ett hål här
och posta.

Eller:

DANSSTYCKE
Ordna ett party.
Låt folk dansa med stolar.

Eller:

SPEGELSTYCKE
I stället för att skaffa en spegel,
skaffa en person.
Titta in i honom.
Använd olika människor.
Gamla, unga, feta, små etc.

Det handlar om grundläggande beteenden. Som seende, inkännande, vidrörande, hostande, skrattande … Till och med så ”omöjliga instruktioner” som att spela in ljudet av ett leende.

”På insidan är vi alla konstnärer”, lyder Onos enkla budskap.

Och för att fullända den pirrig känsla av att allt är möjligt – och att jag själv är kapabel – lyssnar jag ännu en gång till John Lennons remastrade låt Mind Game.

En vacker önskedröm, inte sant.