Det kom ett mail från Roland Sandberg, stridbar STIMare och fd chef för Svensk Musik.

Som nybliven pensionär glider han numera omkring i Nice med Sverige på behörigt avstånd. Men istället för att njuta av La Mer upplever han stunder när han beskymrar sig över svensk musikexport.

Hur kommer det gå för all annan musik, den som är smalare än ”det svenska musikexportundret”?

Jazz. Konstmusik. Världsmusik. Allt det där andra utbudet av svenska tonsättare, musiker och ensembler med hög svansföring?

Idag har ansvaret för lanseringen och marknadsföringen av svensk musik i utlandet lämnats åt sitt öde. Och ju längre in i mailet jag kommer inser jag att Roland Sandberg pekar på något som kan få katastrofala följder för svensk musik.

Vad tycker du? Så här skriver Sandberg.

”Svensk musikexport försvagad

Från årsskiftet lades Svensk Musiks promotionverksamhet ner och därmed gick en över 45 –årig verksamhet i graven. Stims Informationscentral för Svensk Musik bildades 1965 för att förstärka den svenska musikens synlighet och hörbarhet i utlandet. Staten var med i bildandet och har under alla år bidragit med anslag för ändamålet. För ett par år sedan beslutades att Rikskonserter skulle läggas ner. Några delar finns kvar inom Statens Musikverk, men i princip har därmed de två viktigaste organisationerna som under lång tid arbetat för att föra ut svensk musik i världen upphört. Beslut som har fattats mot helt olika bakgrunder och orsaker.

Kvar finns Export Music Sweden, som för drygt 15 år sedan växte fram ur Svensk Musiks promotion för populärmusik i utlandet. Det nya Statens Musikverk kommer kanske på sikt att finna fram till hur de ska arbeta internationellt. Kvar finns också länsmusikstiftelser som var och en verkar på sitt sätt men de har ingen tydlig inriktning på utlandspromotion. Kungliga Musikaliska akademien arbetar inte med promotion av svensk musik utlandet genom projekt. I Stim-sfären finns de tre föreningarna SKAP (upphovsmän till populärmusik), FST (upphovsmän till konstmusik) samt SMFF (musikförlag) som nu själva ska ta över Svensk Musiks promotionverksamhet. Bilden blir med andra ord väldigt splittrad och inte särskilt slagkraftig.

Ska man kunna nå resultat internationellt måste man ha ett nationellt uppdrag som ger tyngd och är representativt för hela landets musik.

Kritik kan självklart framföras på det sätt som både Svensk Musik, Rikskonserter och Export Music Sweden har bedrivit sina verksamheter. Men det går inte att förakta decenniers idoga kontaktbyggande och resultat av mängder av projekt som genomförts i utlandet under alla dessa år. Det fanns ofta en samordning av projekten mellan organisationerna som gav slagkraft. Jämför man detta med hur det tycks bli i framtiden med tre föreningar som ska bedriva promotion för sina särintressen, länsmusikstiftelser och en plattform på ett musikverk som verkar lite svävande om sin uppgift, så ser bilden verkligen dyster ut för den svenska musiken och särskilt för konstmusiken men även för svensk jazz.

Visserligen sägs det att ensam är stark, men det gäller inte här. Tre föreningar som arbetar med promotion var och en för sig innebär en försvagning.

Oavsett vad man tyckte om Svensk Musik och Rikskonserter så genomfördes ett envetet arbete med att föra ut svensk musik. Att bygga upp den kompetens och de kontaktytor internationellt som dessa hade tillsammans kommer att ta åtskilliga år. Sannolikt försvagas därmed även budgeten för promotion av svensk musik i utlandet, eftersom staten inte står bakom de tre intresseföreningarna.

Utöver detta kan det uppstå problem med vem som ska representera Sverige i olika internationella nätverk, där Sverige tidigare varit aktivt och haft många förtroendeposter.  Vem ska ta på sig ansvaret att åka iväg och prata med cheferna för festivaler för nutida musik och jazz? Vem ska ta initiativ till att bjuda in lämpliga journalister och specialister på olika musikgenrer till Sverige? Vem har budgeten för det?  Vem ska samordna projekt i utlandet? På populärområdet kan Export Music Sweden göra insatser. På konstmusikområdet syns ingen aktör som skulle axla det arbete som Svensk Musik och Rikskonserter gjort genom åren.

Förändringar är aldrig fel, men de ska vara till det bättre och leda utvecklingen framåt. Enligt min mening borde Stims s.k. ägarföreningar borde ha satt sig ner med staten, SAMI (artister och musikers organisation) och IFPI (skivbolagens organisation) och diskuterat fram en sammanslagning av Svensk Musiks promotionverksamhet med resterna av Rikskonserters utlandsverksamhet och inkluderat Export Music Sweden i detta. Då hade den svenska musiken fått en tung och bred organisation för promotion av all svensk musik i utlandet som hette duga. Det skulle kunna ha blivit en stark musikpromotionorganisation med just den blandfinansiering av offentliga och privata medel som man eftersträvar i dagens kulturpolitik. Dessutom hade på kuppen Stims image som kulturpolitisk aktör förstärkts.

Roland Sandberg

 (Chef för Svensk Musik 1983-2009

Grundare av Export Music Sweden

En lång rad internationella förtroendeuppdrag på musikområdet)”