Det finns alltså en lag – oavsett om man gillar lagar – som slår vakt om upphovsmannens/kvinnans rättigheter.
Upphovsätt är djupt mänsklig och inskränker – från upphovsmakarens perspektiv – ingen frihet.
Oavsett om materialet sprids analogt eller digitalt har upphovsmannen rätt att kräva ersättning för sitt arbete.
Det behövs fler nya digitala modeller, licenser, ny avräkningssystem, andra typer av avtal. Kanske till och med en ny e-etik som försvarar upphovsrätten.
Upphovsrätten reglerar immateriella värden. Rent strikt har den ingenting att göra med teknologisk utveckling; dvs vad som är tekniskt möjligt eller omöjligt att göra på nätet.
Tveksamt om det här är rätt melodi, men i vårt grannland Finland har bredbandsbolaget Elisa beslutat att tills vidare spärra fildelningssajten Pirate Bay för sina kunder.
Blockeringen är naturligtvis relativt enkel att kringgå. Det finns verktyg tillgängliga på nätet för att hitta spärrade adresser. De söker snabbt upp en annan adress till Pirate Bay om den ordinarie blir spärrad.
Hur som helst hoppas jag blockeringen fungerar som en markering för att upphovsrätten, följaktligen även för en leverantör och tredje part som Elisa, är värd att strida för.
Idag spelas nyblivne folkpensionären David Bowie i alla hörn här hemma.
Bowies personligheter från 1966 och framåt har varierat stort (då han byter namn från Davie Jones för att inte förväxlas med Davy Jones i The Monkees). Från R&B-pjatten med svallande hår, folkloristen med tolvsträngad gitarr till 90-talets vilsne Bowie. Allt är bara teater men förbannat skicklig teater.
1971. En ung man i klänning och höga stövlar, kallad Mr Fish, står utanför Haddon Hall och chockerar en hel värld med albumet The Man Who sold the World. I dessa tider är inget lika omtalat som bögskräck. Men musiken på plattan är psykologiskt utlämnande och smal, underground. Bowie försvarar sin image som dekorativ och teatral, men utför samtidigt ett vågspel genom att bygga varumärket av en rockstjärna, den han alltid har drömt om att vara.
”De mörka krafterna av dekadens vällde upp i ett samhälle som började förlora sitt kollektiva medvetande.” (Bowie).
Här grundläggs Bowies plan som går ut på att alltid komma med rätt nyhet i rätt tid. Vem kunde till exempel ana att den store gayidolen skulle gifta sig med Angela? Vad fick honom att uppträda i Bingolotto? Med hjälp av Nietzsche, Buddha, Warhol, Eno, Orwell, Flynn, Burroughs, Kubrick och andra bygger han ett eget samhälle.
1972. Bowie investerar i en ny garderob. En Zorro-hatt, ett par tjurfäktarbyxor, svart lapp för ögat, en blågrön boa, smycken och massor av ögonskugga. The Rise and Fall of Ziggy Stardust – and The Spiders from Mars är sminkrockens uppgång och fall. Ziggy är den androgyne rockstjärnan med sitt fiktiva band Spiders. Han kommer från yttre rymden och inte från Londons arbetarkvarter.
”Ziggy bidrog till min karriär. Jag formgav en totalt plastig rockstjärna, till och med mycket framgångsrikare än Monkees. Min rockare var mera plast än någon annan.” (Bowie)
Han blir sagofiguren Aladdin Sane, och en Pin Ups som sjunger covers med swingkomp. Efter det en Diamond Dogs, hälften människa, hälften hund. I denna märkliga men kraftfulla image letar han sig ner i de postnukleära kloakerna, ner till Orwells negativismer. Här lever halvvarelser vid namn ”peoploids” tillsammans muterade råttor.
Han blir en vanlig grabb, en Young American som med vidöppna ögon (Ziggy och Aladdin blundade) sjunger Somebody up there Likes me. Det här är Bowies blå period som nästan genast bryts med ”the thin white duke”, en kall, livlös figur i ett rockande helvete. Han hade testat möjligheterna att bli en egyptisk prins men lagt det projektet åt sidan.
I mästerstycket Warszawa förklarar han rockens död, flyttar till Berlin och skriver ett långsamt, kylslaget elektronmusikstycke.
Och så här fortsätter det. Bowie blir en hjälte, ”We can be heroes just for one day”. Bowie försöker frälsa musikindustrin genom att tala om e-q (emotionella kvaliteter) och humankapital. I nästa stund är han en gigolo, året därpå en mentalpatient kallad Lodger, han spelar Elefantmannen på Broadway, i rollen som Scary Monster blir han anklagad för att vara fascist. Från den dystra Schopenhauerfiguren i albumet Low förvandlas han till en discokung, och såvidare.
På SR:s hemsida med anledning av att EDRI (European Digital Rights) har presenterat ett förslag till reformerad upphovsrätt, till fördel både för upphovsman och konsument, läser jag ännu en korkad kommentar.
”Upphovsrättsmonopolet är idag inget annat än en skymf mot oss vanliga arbetsmyror som måste jobba varje dag för att få in pengar samma månad dag ut, och dag in…”
Förstår inte en pirat/fildelare/kopimist att det också är ett jobb att skriva musik, göra film, programmera spel, skriva böcker?
Är det så han tänker lär inte utmaningen bli särskilt långvarig.
De flesta har svårt att förstå varför till exempel musik inte kan vara gratis trots att datorfilen som transporterar musiken är gratis.
Förpackningen (filen) är gratis, medan innehållet (musiken, filmen, bilden, texten) inte är det. That’s it.
Innehållet ligger inkapslat i ett vakuum och tycks privatiseras på sin väg från sändare till mottagare. Det är också därför som det tycks vara omöjligt att driva en verklig debatt om fildelningens för och nackdelar.
Att originalet är identiskt med kopian, är något av reproduktionsålderns dilemma. För på nätet ligger tusen och åter tusen kloner av originalet. Originalets representation finns ej mer!
Dessutom är kopiering och fildelning inte samma sak. Kopiering berör den närmsta kretsen, oftast bara en person. Fildelning bedrivs organiserat och bryter, när den slår ut i full kraft, uppenbart mot upphovsrätten.
Det är inte bland fildelningsliberaler eller politiker som röstfiskar unga väljare vi hittar kreatörerna som förser konsumenter med ljud, bild och text. Tvärtom.
All konsumtion kostar. Det är ingen politisk, religiös, etisk, filosofisk osv rättighet att just ljud och bild och text ska vara gratis. I så fall borde all annan konsumtion vara gratis.
Den typiske fildelaren, ofta en ung arg nördig man, slår genast ifrån sig och hävdar att sådana som jag, ”motvalsteknologer”, vill förbjuda en teknisk möjlighet. Ja, kanske. Allt som är tekniskt möjligt behöver ju inte vara tekniskt acceptabelt. Till exempel atombomben, elektriska stolen eller fri spridning av trojaner.
Nu har nätpiraternas egen religion, kopimismen, blivit officiellt erkänd, meddelar TT. ”Kopiera och sprid är en av våra viktigaste trossatser”, säger kopimismens överstepräst Isak Gerson.
Kopimismen har fått ett formellt godkännande och blivit erkänd som religion efter beslut i kammarkollegiet. Och det Missionerande Kopimistsamfundet har naturligtvis kopplingar till piratrörelsen och postadress c/o Ung Pirat, Piratpartiets ungdomsförbund.
Förhoppningsvis kan vi glädjas åt att kopimismens välsignelse, i realiteten, bara innebär en ren formalitet av ett företagsnamn hos Bolagsverket.
Hursomhelst åderlåter fildelaren min försörjning. Varje gång det händer känns det som om någon tömmer mitt bankkonto. Mitt liv som bestulen fortsätter. Och det fortsätter efter min död.
Så jag börjar gärna det nya året med att utmana kopimisterna. Vi ses på bron vid skymningen.
