(Scen ur Smultronstället)

 

En gång hörde jag Ingmar Bergman säga: ”Hörs det rätt, så ser det rätt ut.”

Jävligt sant. För mig som ägnat femtio år åt musik blev det ändå en ahaupplevelse.

Hörs det rätt, så ser det rätt ut… när Johann Sebastian Bachs Ave Maria kompar blickarna i filmen Musik i mörker eller när den schubertbetonade sången på tyska läggs till Sommarnattens leende.

Det har funnits få regissörer med en liknande tajmning och känsla för in- och utandningar, som Bergman. Trots att han påstod sig sakna musikminne. ”Jag älskar musiken, men jag är inte älskad tillbaka”, sa han.

Bergman öste ur sig både det ena och det andra om musik: ”Det är frågan om glädje alltså, så stor och särskild att det ligger bortom smärtan och den gränslösa förtvivlan, bortom allt förstånd.” Om musiken blivit oumbärlig lite tidigare i livet hade han antagligen blivit dirigent.

Efter första besöket på operan 1928 var han fast i Wagner. Han såg Tannhäuser, hörde Sorgmarschen i Ragnarök och grät: ”Det var så jävla härligt.” Tills han en dag bryter med Wagner och avböjer att regissera Jubelringen för Bayreuth 1976.

Trollflöjten, Värmlänningarna, En Rucklares väg, Glada änkan… mest blev det opera. Men också allt annat än friktionsfria samarbeten med tonsättare – Stravinskij, Blomdahl, Werle och Börtz – vars musikalitet många gånger hjälpte Bergman att hitta rätt tonfall i regin.

Jag tror det handlar om förmågan att plocka isär stycken i mikrodetaljer för att sedan skapa nya helheter, och konsten att se och höra andhämtningen som egentligen all konst bygger på.

Störst betydelse fick Bach och Mozart. Till exempel Bachs rena bekännelsemusik i Smultronstället, Tystnaden och filmen där mor och dotter inte längre kan tala med varandra, Viskningar och rop. För att inte nämna Mozarts slutkör i filmen Vargtimmen.

Bergman har väl alltid varit en konservativ lyssnare även om han då och då har sträckt sig över (post)modernismens ramper, som i samarbetet med operan Backanterna eller i Gycklarnas afton där Blomdahl rensade ut alla såsiga filmstråkar och ersatte dem med bryska pukslag och fyrtio blåsare! Kritiken efteråt var inte nådig: ”Jag vägrar att okulärbesiktiga herr Bergmans senaste uppkastning”, skrev Aftonbladets recensent.

När filmmusikens väsen diskuteras lade Bergman gärna vikten vid musikens möjligheter att meddela, och den obesvarade frågan. Här hade Bergman mycket gemensamt med Tarkovskij som liksom bestyckade sina filmer med ljud och musik kring orden och handlingarna. ”Musiken meddelar att det finns andra verkligheter utanför vår vanliga verklighet… Musiken löser upp… och gång på gång sägermusiken; jasså var det så enkelt” (Bergman).

För den som någon gång undrat över – och det har vi väl alla – hur det kommer sig att skådespelarna i en film får oss att känna vad skådespelarna och regissören vill att vi ska känna, är många av Bergmans filmer ett stycke unik filmmusikhistoria.

För den vars vägar leder till Göteborgs Konserthus, spelas den här veckan (tors och fred 23:e och 24:e) musik inspirerad av Bergman. Laterna Magica, ett orkesterstycke av Kaija Saariaho som influerats av Bergmans självbiografi med samma titel. 

Saariaho skriver att hon fascinerats av laterna magicans förmåga att skapa rörliga bilder och att hon överförde detta spel till ”variationen av musikaliska motiv i olika tempo”. Ingmar Bergmans fotograf Sven Nyqvists arbete med ljussättningen blev också en inspiration i arbetet: ”Sensuellt, övermäktigt, inskränkande, giftigt, lugnande, starkt ljus. Ljus.”

Cirkeln sluts.