Carl Michael von Hausswolff korsar många länder med sin ljudkonst. Thailand, Burma, Ungern, Italien, Kanada, Japan, USA, låtsaslandet Elgaland-Vargaland.

I Sverige ser vi honom alltmer sällan. Men nu är det dags. På Moderna museet när kompositionen – med den Frank Zappaklingande titeln – freq_out 8  pågår dygnet runt mellan kl 19 den 17:e februari till kl 19 den 19:e februari. 

Ett typiskt projekt signerat husvargen kännetecknas av direkthet. Sätt en mikrofon på elementet i galleriet och låt det lågfrekventa ljudet spänna ut hela lokalen. Eller fyll en kyrkogård med 5 000 watt purpurrött ljus. Kanske möblera en i övrigt tom konsthall med hundra radiostationers utsändningar.

Eller av det mera provocerande slaget: Presentera brevbombens uppfinnare och ställ ut honom som konceptkonstnär.

Under åren har han utvecklat en känslighet för det enkla där alla möjligheter till underhållning är borta. Det går alltså inte att konsumera ett Hausswolff-verk. Det lämpar sig dåligt för vernissager och kräver att man offrar sig en smula.

Ofta målar han oglamorösa landskap i form av horisont, träsk, delta, tomhet, himmel. Ibland tolkar han andra konstnärers ljudverk, bland andra Olafur Eliasson, Carsten Höller och Richard James. Och det händer att han dränker en störsändare i Dalai Lamas, Alvin Luciers och Albert Hoffmans inspelade röster, vilka förvandlas till förvrängda fantombilder.

Hausswolff har också ett särskilt förhållande till de lägre frekvensbanden. Infraljuden, stomljuden, det mystiska mellanregistret 100-200 hertz. Går vi aningen lägre ner i frekvensbandet hamnar vi nämligen i nätspänningen (50-60 Hz) som förbinder den moderna människan via en global stämton.

Vi är inte medvetna om tonen – men den finns där i kylskåp och alla slags transformatorer. Samtidigt lägger sig dessa, på gränsen till konstlösa inspelningar av tongeneratorer, högt upp i ett musikfenomenologiskt skikt där det till slut handlar om själva essensen av allt lyssnande.

Hur skapar jag en gestalt av tonerna? Återstår den faktiska upplevelsen av en ton som är en färg som är en bild som är en text som… ?

Efter devisen det är roligare att säga ja än nej nuddar Hausswolff vid det kontroversiellt andliga. Eller det paranormala, som när han låter konstnären Friedrich Jürgenson sjunga Är livet en dröm eller verklighet genom ett raster av brustoner. (Samme Jürgenson avbröt en karriär som påvemålare sedan han upptäckt de så kallade elektroniska röstfenomenen ERF. Han studerade alla slags trådlösa meddelanden och endast med hjälp av en vanlig bandspelare, mikrofon och radio ska han ha spelat in dödas röster från andra sidan.)

Tanken är inte att ljudkonsten ska vara njutbar.Tvärtom. Den ska identifiera sig med lyssnarens uppmärksamhet.

freq_out  är antagligen det största sammansatta ljudverk som någonsin uppförts i ett konstmuseum – 48 timmar x 4250 kubikmeter. Ljuden har varken en början eller ett slut utan befinner sig i ett konstant flöde och vibrerar på ett skulpturalt sätt.

Hausswolff berättar: ”Att det blev Moderna Museet som visar verket i grand scale känns helt naturligt. Museet har under hela sin verksamhet visat intresse för, och haft kunskap om, ljudet som en viktig beståndsdel i konsten. 
Själv förstod jag museets intresse för kombinationer av bild, ljud, text och scenkonst när jag 1981 uppförde Michel Journiac’s Rituel pour un corps absent i den gamla bion under performance-festivalen 20 Live Projects. Att den information som intas genom ögon och öron använder sig av samma referens- och behandlingssystem har under museets femtiofyraåriga levnad varit ett givet koncept.

Två begrepp är fundamentala för freq_out: rhizome och drone. Gilles Deleuzes och Felix Guattaris idéer om rhizomen kan liknas vid en oändlig trädstam utan vare sig rot eller krona – i detta fall när ljudet (verket) vare sig har en början eller ett slut utan befinner sig i ett konstant flöde och således skulle kunna agera på ett skulpturalt eller objektartat sätt.”

För freq_out  har inbjudna konstnärerna tillskrivits varsitt frekvensområde inom det, för människan, hörbara frekvensregistret. Konstnär nummer ett har fått 0 – 25 Hz, nummer två 25 – 65 Hz etc. Verket får inte innehålla ljud som överskrider det tilldelade frekvens området, men kan vara hur långt eller kort som helst och ska avspelas som en loop.

Oftast använder konstnären ljud ifrån den geografiska plats där man befinner sig. Det kan vara konkreta ljud från museet, staden, landet eller ljud som på ett eller annat sätt speglar platsen. Ljuden bearbetas sedan analogt eller digitalt på det sätt konstnären finner det godtagbart. När så alla tolv verken spelas sker det samtidigt, i tolv olika ljudsystem.

Varje deltagare arbetar individuellt, utan inblandning, men alla inblandade måste acceptera vad de andra arbetar fram – inklusive vad Hausswolff gör vid mixerbordet. Det är husvargen som slutligen placerar alla ljuden i rummen och driver igenom sin vilja. 

Deltagande konstnärer och deras frekvensområde:

0-25 Hz                          J.G. Thirlwell
25-65 Hz                        PerMagnus Lindborg
65-90 Hz                        Jana Winderen
90-140 Hz                Maia Urstad
140-180 Hz          Brandon LaBelle
180-250 Hz                Tommi Grönlund/Petteri Nisunen
250-350 Hz               Finnbogi Petursson
350-500 Hz              Franz Pomassl
500-1000 Hz          Christine Ödlund
1000-2000 Hz               Jacob Kirkegaard
2000-5000 Hz              Mike Harding
5000-12000 Hz       Kent Tankred