För fjorton vintrar sedan var Gävle en belägrad stad med tre meter höga vallar av det vita himmelsdammet.

Helikoptrar cirklade hotfullt över trädtopparna. Snöskotrar for som ilska dammsugare i terrängen. Lustiga snövesslor plockades ut från Hemvärnets garage. All övrig trafik låg nere. Och en stad utan bilar, bussar och tåg låter verkligen annorlunda.

Än idag pratar gävlebor med glädje om det mjuka ljudet. Vi stod där ute i det ljudisolerade landskapet och pratade med varandra. Vi pratade om livet och döden och barnen och oss själva.

Snön förlöste något hos oss. Den blev kontaktskapande och gav bränsle åt prat, prat, prat i flera timmar. Vi hörde våra hjärtan slå taktfastare och tydligare mellan snövallarna.

Rösterna och fotstegen fick något dämpat och mera intimt över sig. Istapparna, dammsnön, klibbsnön, grovkornig lössnö, allt fick nya fräscha ljud.

Till och med stjärnorna spelade distinktare på himlen. Och som ett rituellt mummel dök orden upp: snötäcke, snöplog, snölykta, snökanon, snöskor, snöskulptur, snöleopard…

Vi kunde stå i timmar och lyssna in ord som börjar med snö.