Alltsedan Frank Zappa sjöng textraden ”Don’t eat the yellow snow” har jag på allvar funderat på snö och is. Nu tjatar jag på mina döttrar att de inte ska äta snö. ”Ni kan bli sjuka! Snön är smutsig!” gnäller jag. ”Gul av svavel och piss.”

Men vem kan motstå en maffig isglass som dukats upp i naturen? Is krispar och knäpper så oemotståndligt i munnen.

Åkrarnas isfläckar liknar stora trumskinn. Is har faktiskt en av de finaste resonanserna eftersom hela landskapet fångar upp ljudvågorna från isens sättningar. Att ljud och rörelse hör ihop är tydligt för till exempel långfärdsskridskoåkarens is som dessutom flyttar sig.

Isen råmar av spänningar i ismassorna. När lufttrycket stiger spricker isen när den pressas nedåt i vattnet. Det omvända sker när mildare väder pressar det underliggande vattentrycket och isen uppåt.

Runt öar, uddar, näs och sund spänner isen, och där råmar den av vällust. Är man en bit från själva råmandet hörs en dov sånglinje i isen.

Därför sjunger blankis bäst. Ju tunnare is desto högre ton.