Om jag nu hade varit i Sverige och särskilt i Uppsala.

Då hade jag inte missat gratisföreläsningen på Psykologiska institutionen idag. Lokal: sal 14:031.

Är man det minsta intresserad av musik, annat än som underhållning, har musikpsykologen David Hargreaves vid Roehampton University i London mycket att säga och lära.  Nu berättar han om sin nya bok, Musical Imaginations med sikte på musikalisk kreativitet.

Hargreaves menar till exempel att lyssning som kreativ verksamhet har försummats. Genom att placera lyssnandet i centrum för musikalisk kreativitet – som i vanliga fall ses som manifesterat i aktiviteter som komposition, improvisation och utförande – framväxer ett nytt perspektiv där föreställningsförmågan är den gemensamma grunden för alla musikaliska aktiviteter.

Och det är han inte ensam om att mena.

Musik är lika mycket hjärnaktivitet, hallucinationer, minnesförlust, galenskap och värkande tinninglober. 

Musik kan även vara en åkomma som hemsöker dig när du försöker somna mellan svettiga lakan. När du vaknar är musiken fortfarande närvarande, som ett bullrigt tinnitusackord.

Själv tror jag att jag har ”diagnosen” synestesi. För en synestiker har tonarter lysande färger. Tonsättaren Michael Torke menar till och med att G-moll inte bara är gul utan ockra eller gulockra. D-moll är som flinta eller granit och f-moll jordig och asklik . Även vissa platser och händelser drar åt olika tonarter. Gävle, staden där jag bor, går i H-dur!

En pianist som verkligen fick känna på musikens kraft var Paul Wittgenstein (bror till Ludwig). Under första världskriget förlorade han högerarmen. Det är svårt att föreställa sig hur en pianist kan återvinna livsmodet efter en sådan händelse, men Wittgenstein lyckades öva upp vänsterhanden. Många tonsättare lockades komponera för honom: Erich Wolfgang Korngold, Franz Schmidt, Paul Hindemith med flera.

Vad jag menar är att världen mår bättre av musik. Det gäller att aldrig ge upp idén om ett musikaliskt samhälle.