Ödsliga pip i torr, knastrig barrskog. Vinterfåglarnas sång är klen och verkar inte tränga genom fjäderdräkten. Sången är mera inåtvänd och trevande. Fåglarna sitter lägre och sjunger liksom mera för sig själva.

Fåglar har ett struphuvud men inga stämband. Läten görs i stället av syrinx, en liten förstoring av luftstrupen precis där den grenar sig. Syrinx ligger i brösthålan och är försett med muskler och brosk.

Storkar till exempel har dåligt utvecklad syrinx och kommunicerar istället genom att klappra med näbben. Och tranor har så lång hals att de tvingas sjunga sig hesa för att höras. Däremot har tättingar en otroligt utvecklad syrinx. De här fåglarna är sommarens virtuoser: näktergal och härmtrast.

Nyss var det 20 minus och jag hörde en talgoxe som visade upp en okontrollerad lust att sjunga solo. Som om den redan då markerade ett revir den ska hävda längre fram i vår.

Kanske drivs talgoxen av en extrem längtan att återge vad den egentligen känner, och sjunger sin hemlighetsfulla melodi som placerar sig mellan naturen och min fantasin.

Tänk om vinterfågeln är en frusen änglaröst? 

Har man en gång hört inlandsisen kalva som ett dovt harpunskott, så har man samtidigt hört första slaget på inuitens rituella ramtrumma. Och har man känt det bistra klimatet spricka och släppa fram lite värme, har man hört fortsättningen på trumdansen.

Den som lever i en karg natur har i övrigt inte så många nöjen. I många tusen år levde människor på östra och västra Grönland ovetande om varandra. Isen och snön skilde dem åt. Att kunna läsa snö innebar – och innebär – överlevnad. Under några lyckliga veckor stod jag där med bägge fötterna på inlandsisen.

Annars är mitt bästa vinterljudminne från Hälsingland, runt Söderomsjön utanför Edsbyn. Det är nyårsdag 1977. Plex Pettersson rapporterar från Garmisch-Partenkirchen. Hjärnan är mjuk. En gnistrande vinterdag med högt i tak och tjugofem minusgrader.

Skidorna på. Rätt ut i skogen. Snart kommer vi till några märkliga formationer av snö. Som på en given signal flyger fem orrar, som skjutna ur katapulter, från snöhögarna som skrikande häxpipor.

Vi blir stående en lång stund på svaga ben med ljudet studsande mellan trädstammarna.