Just nu i Radio-SOM. Min favorit bland e-tidskrifter. Jazz, impro, avantrock, strupsång och andningar från artister som Abbey Lincoln, Jaap Blonk, Acid Mothers Temple, Ami Yoshida/Toshimaru Nakamura, Art Bears, Ramon Sender med flera. 

Lite högtidligt kan man säga att rösten bor i dig: Du är röstens hus. Det är i alla fall vad de flesta sångare upplever. Kritiserar man en sångare för hennes röst kan det upplevas som ett rent personangrepp.

Ibland undrar jag om rösten är själens fingeravtryck? För plötsligt en dag inser jag att jag blivit just den här människan på grund av rösten. Och jag minns fortfarande logopedens grimaser när jag säger ”munhåla”. Nej, något sådant organ känner vi inte till, däremot ”röstspringa.”

”Rösten är hemsk för den har ingen kropp”, skrev en gång Katarina Frostenson. Och jag vill minnas att hon fortsatte: ”Vad gör kroppen när den hör sig tala? Ofta ingenting.” Röstspringan är ingen vacker syn, och det är ett under varje gång att något så vackert som en röst ska leta sig upp genom denna  köttiga tunnel.

Vad rösten än är, är den ofrånkomlig och finns överallt. 

Inga datorer. Inga flimrande monitorer. Knappt någon elektricitet alls, sångapparaten överlever allt.

Ja, ”Rösten – vad är den för djur egentligen?” (Katarina Frostenson)