Årets besvikelse. Skivaffären Fnac bredvid Bastilleoperan har bommat igen! Reptilhjärnan i mig rycker i dörren, men så upptäcker jag att Fnac förvandlats till Gym.

Typiskt. Mera kropp. Mindre ande. Men i Montparnasse finns tack och lov en liten Fnac-butik som överlevt med personal som gillar musik. 

Inte alls länge sedan var Virgins butik i Paris en av världens största skivaffärer. Idag är den ett biljettkontor med kepsar och t-tröjor på repertoaren.

Jag tror alltså inte på marknadsanalytiker som påstår att skivförsäljningen ökar tack vare/på grund av musikens digitalisering med Spotify, Last FM m fl. 

Vi som gillar musik av flera anledningar än tidsfördriv har blivit lurade. Och vi vill ha sociala butiker där man kan stå och hänga och bläddra och snacka musik.

Skivbranschen är inne i sin största omorganisation någonsin; de multinationella ägarna blir färre och flyttar samtidigt in till centralt belägna kontor i världens tio största huvudstäder. De fem jättarna BMG, EMI, Universal, Warner och Sony producerar i dag cd-skivor motsvarande 93 procent av marknaden. Resten produceras av en brokig skara independentbolag.

Under hundra år har musiken passerat många olika format, och för varje gång har alla berörda sett konturerna av teknikens slutskede. När 78-varvarna successivt skulle uppgraderas till lp var det flera bolag som in i det längsta vägrade att överge det gamla formatet. När Philips lanserade den första cd:n 1979 blev reaktionerna något annorlunda. Både lp-samlaren och ”Back to monorörelsen” levde faktiskt mycket längre (och lever fortfarande) i symbios med cd- och hififolket.

Musik behöver ju praktiskt taget ingen fysisk lagring. Den är luft och kan också avlyssnas som luft, strömmande.

Skivhandlaren svälter till döds. Samtidigt tiodubblas musikutbudet ungefär vart tionde år. Sådan är paradoxen. 

Petter & Lottas i Gävle (finns inte mer).