Vindharpa av Maarit Puhakka, foto Pekka Turunen

 

Fråga tio personer från vitt skilda kulturer om deras favoritljud. Man skulle kunna tro att en japan gillar elektriska ljud mera, än en isolerad invånaren utan el. Men så är det alltså inte.

Högst upp på listan kommer visserligen alltid vatten, men därefter vind. Värre är det med vinande, isande vintervind. De flesta svarar likadant oavsett ålder, kön, klass, kultur.

Det är nästan alltid atmosfärljuden vi refererar till, det tycks finnas mera visdom där. I städerna har man alla ljud nära inpå kroppen. I naturen selekterar man nära ljud och avlägsna ljud på flera kilometers avstånd.

Jag tänker att man i vinterlandskapet skulle kunna anlägga vindharpor som spelar med blåstens osynliga fingrar. Harporna ger ett klart ljudskimmer, är fina att se på och fungerar samtidigt som små vindkraftverk när elförbrukningen går på högvarv.

Det är faktiskt en gammal grekisk idé från Aiolos, vindarnas gud. Aiolos gifte sig med Eos och fick sönerna Boreas (nordostvinden), Euros (sydostvinden), Notos (sunnanvinden) och Zefyros (västanvinden).

En kvartett av vindharpor i en vinterträdgård.