Har man en gång hört inlandsisen kalva som ett dovt harpunskott, så har man samtidigt hört första slaget på inuitens rituella ramtrumma. Och har man känt det bistra klimatet spricka och släppa fram lite värme, har man hört fortsättningen på trumdansen.

Den som lever i en karg natur har i övrigt inte så många nöjen. I många tusen år levde människor på östra och västra Grönland ovetande om varandra. Isen och snön skilde dem åt. Att kunna läsa snö innebar – och innebär – överlevnad. Under några lyckliga veckor stod jag där med bägge fötterna på inlandsisen.

Annars är mitt bästa vinterljudminne från Hälsingland, runt Söderomsjön utanför Edsbyn. Det är nyårsdag 1977. Plex Pettersson rapporterar från Garmisch-Partenkirchen. Hjärnan är mjuk. En gnistrande vinterdag med högt i tak och tjugofem minusgrader.

Skidorna på. Rätt ut i skogen. Snart kommer vi till några märkliga formationer av snö. Som på en given signal flyger fem orrar, som skjutna ur katapulter, från snöhögarna som skrikande häxpipor.

Vi blir stående en lång stund på svaga ben med ljudet studsande mellan trädstammarna.