Ödsliga pip i torr, knastrig barrskog. Vinterfåglarnas sång är klen och verkar inte tränga genom fjäderdräkten. Sången är mera inåtvänd och trevande. Fåglarna sitter lägre och sjunger liksom mera för sig själva.

Fåglar har ett struphuvud men inga stämband. Läten görs i stället av syrinx, en liten förstoring av luftstrupen precis där den grenar sig. Syrinx ligger i brösthålan och är försett med muskler och brosk.

Storkar till exempel har dåligt utvecklad syrinx och kommunicerar istället genom att klappra med näbben. Och tranor har så lång hals att de tvingas sjunga sig hesa för att höras. Däremot har tättingar en otroligt utvecklad syrinx. De här fåglarna är sommarens virtuoser: näktergal och härmtrast.

Nyss var det 20 minus och jag hörde en talgoxe som visade upp en okontrollerad lust att sjunga solo. Som om den redan då markerade ett revir den ska hävda längre fram i vår.

Kanske drivs talgoxen av en extrem längtan att återge vad den egentligen känner, och sjunger sin hemlighetsfulla melodi som placerar sig mellan naturen och min fantasin.

Tänk om vinterfågeln är en frusen änglaröst?