Lite sot på fingrarna har väl ingen dött av. Vid minsta antändning startar en folkloristisk handling. Antagligen är det det här som triggar i gång stenåldersmänniskan i oss när vi gör upp eld.

Är det mörkt kan man tro att ett främmande väsen piper genom brasan. Så det är inte konstigt att elden med sina akustiska och värmande egenskaper slår an långt där inne. Det är på riktigt. Inte bara en gammal rit.

Tänk en stjärnklar kväll. Du står tyst under Vintergatan och tittar in i glöden. Ljusglansen i veden strålar fram som en helgongloria och har en förmåga att ta plats i hela dig. Jag tror det är därför det känns så fundamentalt. Eldflödet går som en stöt från tårna och rätt upp. Insikten att vem som helst kan skapa något som ytterst härstammar från solen.

Dessutom är eld det enklaste och mest komplicerade ljudet av alla. Särskilt vintertid. Glöden knäpper och falnar. Släckningen fräser. Det tjuter och viskar genom veden på ett särskilt vis.

Vi inbillar oss kanske att eld låter likadant var vi än befinner oss, men så är det inte. Det är det mest likartade och mest variationsrika ljudet vi har.