Eventuellt lever vi med bakgrundbruset från Big Bang inuti- och ovanför våra huvuden. Men går det att höra?

Ja, på vintern, under kalla nätter när Vintergatan verkligen gör skäl för namnet Milky Way. Det är visserligen ”tyst” men går som en stöt av fraser, motiv, teman, upprepningar, skalor, klangfärger, tonhöjder, kraft, energi, intervall, modulation, takt, puls, rytm, tempo… genom magen.

Det är då man gärna vill ge strängteorin rätt i att ALLT består av trådar eller strängar som länkar samman universum.

Teorin går i korthet ut på att världen och de partiklar som förmedlar kraften, tiden, ljuset är ett slags vibrationstillstånd hos extremt små endimensionella strukturer, likt toner och övertoner på en vibrerande fiolsträng. De här supersträngarna förmår hålla ihop stjärnorna och galaxerna och atomerna och elektronerna. Ja, så att planeterna inte ramlar ner från sina upphängningar.

Som en av invånarna på Vintergatan är jag alltså beredd att hålla med om att något spelar på himmelsmekanikens greppbräda.