Tennis för två. Världens första datorspel?

Vid en första anblick kan det verka som en efterlängtad utveckling att dataspelsmusik har fått samma status som filmmusik. Idag spelas den till och med av symfoniorkestrar, säljs på CD-skiva och har egna hemsidor.

I dataspel är musiken konstruerad så att den förstärker känslan av att vara i eller utanför spelet.

Musiken absorberar eller stöter ifrån. Genom musikens och ljudens cykliska förlopp, är den extremt irriterande för den icke invigde men väldigt attraherande för spelaren. På samma sätt som spelaren kämpar med att lösa uppgifter, lära sig koder och konkret tillskansa sig spelets nycklar utgör musiken ett diffust motstånd. 

Den är spöket i maskinen som viskar till ditt undermedvetna.

Dataspel går oftast ut på att fånga spelaren i ett tranceliknande tillstånd där hon färdas genom olika världar via svårighetsgrader. Musiken innesluter spelaren i  melodier och rytmiska förlopp som upprepas kontinuerligt med små förändringar i ett slags  cirkelförlopp. Pulsen i musiken är hela tiden analog med den hastighet varmed spelfigurerna färdas genom miljöerna.

Musiken får deltagaren att färdas längre och längre in i fiendeland och aldrig ens stanna upp för att hämta andan, utan så länge som musiken pågår fortsätta färden in i främmande världar.

Nu laddas det för årets spelkonsert i Stockholm Konserthus, 19 juni kl 19.

Konserten Symphonic Fantasies presenterar fyra spelserier som utmärker sig för sin starka musik. Samtliga presenteras i längre sviter (upp till 18 minuter långa), där arrangörerna i nära samarbete med tonsättarna själva valt ut teman och annat musikaliskt material. Något både för inbitna fans och för den som första gången besöker en spelmusikkonsert. 

Konsertproduktionen Symphonic Fantasies har gjorts två gånger tidigare: dels med WDR:s orkester i Köln i Tyskland 2009 och i januari 2012 med Tokyofilharmonikerna i Japan. 

Nobuo Uematsus musik till den omfattande spelserien Final Fantasy är kanske dagens mest älskade och kända soundtrack. Final Fantasy är en sagovärld som levt och utvecklats under 25 år, och som musikaliskt omfattar en oerhörd bredd och variationsrikedom. Kungliga Filharmonikerna har tidigare presenterat flera konserter med musik ur serien och man har spelat in två cd med musik ur Final Fantasy.

Chrono Trigger & Chrono Cross, utgivna 1995 respektive 1999, anses ännu idag vara några tidernas bästa spel – dess tematik kring resor i tiden verkar ständigt fascinera. Yasunora Mitsudas soundtrack till spelen har fått kultstatus och fortsätter att inspirera nya generationers musiker till remixer och coverversioner. Vi är stolta att kunna presentera Mitsuda som konsertens hedersgäst. Det finns möjlighet att träffa honom närmare vid årets Meet & Greet efter konserten.

Secret of Mana kom ut 1993 och hyllades som ett mästerverk. Spelet var i själva verket den andra delen i den japanska serien Seiken Densetsu (Legenden om den heliga svärdet). Hiroki Kikutas musik till spelet skapar en unik atmosfär och sagostämning.

Kingdom Hearts är spelserien där karaktärer från Walt Disney möter legendariska personligheter från Final Fantasy i en äventyrsvärld! Den impressionistiska musiken av Yoko Shimomura har presenterats tidigare av Kungliga Filharmonikerna (bland annat vid konserten Sinfonia drammatica sommaren 2009). I den här sviten ges Shimomuras eget instrument, pianot, stort utrymme i solistrollen.

För mig som aldrig kör datorspel kan musiken ändå vara fullt tillräcklig för att jag ska ”delta” i spelet. Det är just det som känns kul med datorspelsmusik, att den till slut har hittat en nivå som egen musiksort.

Är du en radio– eller tvmänniska? 

Trots att Bertolt Brecht tyckte att radion var ”ett akustiskt varuhus” kunde han inte bortse från den duett som uppstår mellan apparat och lyssnare. Trots att radion inte kan tala!

När radion lanserades på 1920-talet var det en stor sensation. Meningen var att man skulle se varifrån ljudet strömmade och samtidigt rikta blicken i tillbedjan åt hemmets nya altare.

Radio kommer från latinets radius som betyder stråle. Och det avslöjar egentligen meningen med all radio. Jag menar, att med ett uppbåd av närvaro träffa mottagaren rätt i magen, hjärtat, huvudet.

Det räcker med att erinra sig Orson Welles The War of the Worlds. När pjäsen sändes i radio 1938 blockerades New Yorks telefonväxlar. En miljon människor flydde i panik. Trafiken lamslogs. Tala om radiomagi – i mono!

Ljudet är minnesaktiverande. Det tar sig in i oss utan att vi riktigt kan stoppa det. Och tänk hur många kanaler finns det inte? Ett par hundra tusen inom en armlängds avstånd.

Här är en av de mindre men inte desto mindre intressanta. De svenska tonsättarnas egen webbkanal i etern: Composers Radio som du hittar här.

Veckans spellista:

1 Jens Hedman

Icebreaker (2009) Duration: 4 min

EAM

Hon tyckte att hon bara gjorde sitt jobb, som alla andra.

Hon ville stå i rampljuset.

Hon dansade med Goebbels.

25.000 såg och hörde Anders Nilssons enastående opera ZARAH. Fylld av fina melodier och hotfullt stöveltramp.

Nu finns en andra chans för alla som råkar vara i närheten av Köping. Under Köpings Kulturkalas har filmvisningen av operan Zarah premiär imorgon, lördag kl. 14 och andra visning på torsdag den 26:e.

I Bosse Schöns bok  ”Sanningen om Zarah Leander” läser jag att hon behandlades hänsynslöst efter kriget: ”I Sverige blev hon utfryst och dåvarande Radiotjänst vägrade att spela hennes musik. Men av dokumenten i säpoakten framgår att anklagelserna mot Zarah Leander var lögn och att hon utsattes för en hänsynslös historieförfalskning. Två polisutredningar, som förblivit hemliga fram tills nu, friar henne från alla misstankar. Hon var vare sig nazist eller spion.”

Och fortfarande tycks åsikterna om Zarah gå isär. När stadsbyggnadsnämnden i Karlstad för drygt ett halvår sedan genomförde en omröstning ifall man skulle döpa en gata eller plats efter Zarah Leander, drygt 30 år efter primadonnans död, blev röstsiffrorna 6 JA mot 5 NEJ.

Antagligen föregås när, var och hur av en infekterad debatt.

För nån vecka sedan fick Göran Marcusson sitt nya instrument.

Och inte vilket järnrör som helst utan den exklusiva tvärflöjten “Western Orchid”, tillverkad av musornas instrumentmakare Miyazawa i Japan.

Flöjten är resultatet av ett längre projekt mellan Miyazawa, musikaffären Windcorp och Göran Marcusson. Tillsammans har de utan kompromiss samlat det yttersta av teknik, design och erfarenhet i målet att bygga världens bästa flöjt. Till skillnad från stråkinstrument, där många av de bästa instrumenten byggdes för flera hundra år sedan, går konsten att bygga en tvärflöjt ständigt framåt.

Instrumentet är i huvudsak tillverkat av 2 olika sorters guld samt silver och platina. På insidan finns tekniska landvinningar i design för ton och teknik.

På utsidan är instrumentet rikt ornamenterat och ingraverat med kinesiska tecken finns namnet Western Orchid, en orkidé (lat. Phalaenopsis) som med sin enorma rikedom i färg och form har fått dela sitt namn med just denna flöjt.

Hur himmelsk och/eller dyrt det låter kan man höra på Kronhuset i Göteborg kvällen fredagen den 20 april med Göteborg Wind Orchestra.

Tjoflöjt.

När regissören David Lynch fyllde 65 checkade han in som ”rocksångare”. Han hade jammat med Moby och producerat Christa Bells cd This Train och More Love & Dead med Johnny Parrys kammarorkester.

Han har alltid varit djupt involverad i ljudläggningen av sina filmer. Och har dessutom skrivit och sjungit två låtar för filmen Inland Empire och tidigare släppt singlarna I Know och Good Day Today.

Så det kändes naturligt att han placerade gitarren i knät och gjorde en hel cd med den olycksbådande titeln Crazy Clown Time.

I min recension skrev jag: ”Min första tanke är Roy Orbison på halverad hastighet, den amerikanska drömmen i sorgkantade ackordsföljder. Trummorna ligger nästan utanför slaget, och Lynchs falsettsång associerar omedelbart till något väsen i Twin Peaks. Kanske Mike den enarmade, eller Killer Bob, eller dvärgen som dansar och pratar baklänges i agent Coopers drömmar. Det är visuell musik där bilden känns överflödig.”

Davd Lynch har inte regisserat en film sedan Inland Empire från 2006 och har inte heller släppt en musikvideo från någon av låtarna från debutalbumet. Tills nu.

Men hjälp, vad är detta? Videon till titelspåret saknar det mesta av hans audiovisuella finesser. Det här är smygpornografisk alkoglorifierande shit. Avsaknad av magi.

Är han slut nu? Vad återstår av regissören jag en gång älskade, en kedjerökande föredetting?

Under några sömnlösa nätter på Madagaskar låg vi och lyssnade på klockgrodorna. Vi delade in dem i rockpoeter, growlare, trubadurer och smörsångare. 

Jag gissar att det var just då som jag blev ett ljudfreak. Det går nämligen att hitta musik överallt.

I morse lyssnade jag som vanligt på Naturmorgon i P1. Realtidsradio när den är som bäst. Reportern huttrade omkring i Malmö och frågade folk på stan vilka fåglar de hört eller känner till. Och knappt någon hade hört eller sett någonting! En kråka. Möjligen nån svan! Duvor.

Trots att staden är ett stycke urban natur med ett femtiotal fågelarter, hör vi ett fåtal av dem? Är inte det konstigt?

Även i senaste numret av Ljudmiljöcentrums nyhetsbrev aktualiseras fråga. I University of Oregon i USA huserar ”The western Soundscape Project” som idag har arkiverat över 1000 inspelningar av vilda djur från olika platser i USA.

Arkivarien Jeff Rice säger att den urbaniserade människan har tappat kontakten med naturens ljudvärldar och hela generationer av städernas barn har inga erfarenheter längre av hur vilda djur låter i naturen, de flesta har aldrig inte ens hört en groda i verkligheten. Än mindre en skallerorm.

Många djurarter har speciella läten som är knutna till särskilda platser ungefär som lokala dialekter, säger Rice. Och med hjälp av inspelningarna skapar man nu databaser över exempelvis hur fåglars ”sångkulturer” förändras över tid och rum.

Gå in på ”The western Soundscape Project”. Klicka runt och lyssna!

13-15 april kommer The Brodsky Quartet till Uppsala Konserthus för att spela Dimitri Sjostakovitj’s 15 stråkkvartetter. Tre dagar. Fem konserter. 

Det är ingen dålig satsning. I Frankrike börjar konstmusiken få det tufft. I Holland är det ännu värre. EU:s harmoniering av kulturpolitiken slår hårt mot kultur som inte bygger på biljettintäkter.

Brodsky Quartet befinner sig, med sina fyrtio år, fortfarande i frontlinjen bland stråkkvartetter i världen. Dels är den genuint klassisk. Dels vågar den kliva över musikaliska gränser. Göra som ingen annan. Till exempel har kvartetten gjort sig känd för samarbeten med Björk, Elvis Costello och Dave Brubeck.

När de nu tar sig an Sjostakovitj samtliga stråkkvartetter gör de det på sitt alldeles egna vis. Stående för att ge musiken extra energi. Det är en rak spelstil som egentligen passar all musik, men kanske särskilt nyskriven musik med stort frihetsbegär. 

Ja, Sjostakovitj.

I Sovjetunionen var all musik föremål för politisk granskning. Och i sin musik förblev Sjostakovitj både nationalmonumental och konstigt nog också privat. Den är originell. Färgrik. Tvingar fram nya speltekniker. Fylld av gåtfulla citat från Rossini, Wagner, Glinka, Beethoven.

Efter Stalins död kunde man kanske väntat sig att Sjostakovitj skulle ha dragit nytta av den mindre skärpta kontrollen. Eller hade han blivit alltför trakasserad för att våga? Det var bara det att han gömde kritiken i noterna. Ironiskt, barskt, humoristiskt.

”Utan musik är det svårt att föreställa sig människans liv. Utan musikens ljud skulle det vara ofullständigt, ödsligt fattigt”, sa Dmitri Sjostakovitj.

Filosofen Theodor Adorno menade att musik bara kan kommenteras  genom annan musik. Det kanske var en sanning under Warsawapaktens hårda tryck. Men förutom den skarpa blicken fick Adorno fel i det mesta, till exempel hur populärmusiken skulle självdö på grund av sin egen förljugenhet. 

Också som tonsättare gick det åt skogen med Adornos drömmar, särskilt operan Der Schatz des Indianer-Joe efter Mark Twains bok.

Apropå att kommentera musik på ett udda sätt. Men ändå så rätt.

Så har de kinesiska grönsaksmusikanterna Nan Weidong och Nan Weiping, väl medvetna om hur både kultur och musik är färskvaror, hittat nya sound i genmanipulerade morötter och funnit uråldriga kinesiska skalor i rovor och palsternackor. Klangen i sötpotatisen är fantastisk!

Frågan är om man både kan äta musiken och ha den kvar. Lyssna!

Har tanken slagit dig hur dåligt ljus i kombination med dåligt ljud förpestat din vardag?

Du sitter i ett trist rum och kisar där ljuset känns som svagt tee. Koncentrationssvårigheter. Stress. Ingen matlust. Sus i öronen. Spännband över tinningarna. 

På Ljudmiljöcentrum i Lund ägnar man en hel dag åt detta gissel. Symposiet  den 4 maj har den lite beiga titeln ”Ljudmiljöer för lyssning och lärdom” men tangerar ett större samhällsproblem än så.

Bland annat konstateras i rapport efter rapport att studenter vid svenska högskolor som har bristande akustik och ljus tvingas till betydligt tyngre kognitiv belastning än vad de skulle göra under bättre förhållanden. Av de studenter som besväras av störande ljud/ljus uppger åtta av tio (78 procent) dåliga miljöer som orsak till att de inte kan koncentrera sig. Sex av tio har svårt att höra. Över hälften blir trötta. Drygt 40 procent får svårare att komma ihåg.

Siffrorna talar sitt tydliga språk, och Lunds universitet är inte ensamt om problemet. Varje offentlig plats berörs mer eller mindre. I de fall ljud-ljus-komplexet inte är genomtänkt.

Visserligen ligger tyngdpunkten i symposiet på miljöns betydelse för kommunikation av intellektuellt krävande material. Men frågan kan tänjas till livskvalitet i stort.

Bra jobbat Ljudmiljöcentrum. Gör oss medvetna om det vi är som mest omedvetna om.

Dåligt ljud? Dåligt ljus?