Idag tillkännagavs Polarpriset.

Det gick till två gubbar. Cellisten Yo-Yo Ma. Och poporaklet Paul Simon.

Bra men lagom upphetsande namn båda två. Bättre skulle vara att skänka de 2 miljonerna till någon kommunal musikskola istället. 

Hursomhelst löd motiveringen så här:

Prismotivering för Yo-Yo Ma:

Polarpriset 2012 tilldelas Yo-Yo Ma, vår tids ledande cellist. Yo-Yo Ma har, med sin virtuositet och sitt stora hjärta, vigt sitt liv åt musikaliska resor över hela världen. Med sin cello och sin nyfikenhet i bagaget har han färdats längs Sidenvägen och korsat såväl kulturella som musikaliska gränser. Yo-Yo Ma förenar människor över hela världen och visar oss att musik är kommunikation, passion och utbyte av erfarenheter.

Prismotivering för Paul Simon:

Polarpriset 2012 tilldelas Paul Simon. Ingen annan har gjort sig mer förtjänt av epitetet ”world class songwriter”. Under fem decennier har Paul Simon byggt broar över inte bara ”troubled waters” utan över hela oceaner genom att musikaliskt förena olika kontinenter. Med fulländat pophantverk, ständigt nyskapande arrangemang och texter som fångar sin tid, har Paul Simon byggt ett bibliotek av sånger som kommer att vara öppet för all framtid.

Det låter som det brukar, förutom formuleringarna. Just uttrycket ”nyfikenhet i bagaget” klingar väldigt konstigt. Ligger nyfikenheten i själva instrumentfodralet och kan plockas upp på befallning, eller? Men ännu skummare är nog Simons ”bibliotek av sånger som kommer att vara öppet för all framtid”. Till skillnad från övriga bibliotek som snart stänger?

Som avrundning på kvällens gnäll vill jag dela med mig av det bästa musikklipp jag känner till. Shreds illmariga lustmord på Yo-Yo, Ithzak och de andra.