Tonsättarinna! Så 1800-tal det låter. 

Men jag antar att det inte alls presenteras så mossigt i musikradions P2 eftersom det är Christina Tobeck som gjort serien om syskonen Valborg och Tor Aulin. Inalles blir det fyra radiodokumentärer med start fredag den 4:e maj.

Se info om programserien här. 

Kvinnornas plats i yrkeskåren Tonsättare, kompositör eller i de fall man vill markera det germanska arvet, Komponist – är ett ständigt ämne för diskussion eftersom konstmusik snubblar i osynk med samhälleliga förändringar.

Orkester, se där är målet! Med segerviss pennföring beskrev till exempel Elfrida Andrée sin högsta önskan för det ”kvinnliga slägtets höjande”. Och när Amanda Maier inte bakade kakor åt Brahms och födde barn, ägnade hon sig åt eget skapande under mottot: ”Kvinnans erkännande som kompositör är drivkraften.”

Så här efteråt är det svårt att föreställa sig en grövre spik i patriarkatets kista än en orkesterkantat tonsatt av en kvinnlig kompositör, beställd med anledning av den internationella rösträttskongressen 1901 i Stockholm. Herrarna i kongressen tyckte att kantaten kunde framföras till piano. Men det tyckte inte Elfrida: ”Lättare vore att rycka en bit ur klippan än att få mig att rycka min idealitet.”

Varför blir så få kvinnor tonsättare och de få som blir tonsättare, så sällan spelade? Svaret är tyvärr mycket enkelt: Tonsättare är ett karriäristyrke och strukturen liknar den inom Landsting och Kommun. Av dåtidens kvinnor krävdes att de var som karlar. Elfrida Andrée var ett hälleberg och Laura Netzel en Julia Cæsar-typ.

Helena Munktell visade sina sylvassa armbågar. Valborg Aulin var emellertid den skickligaste tonsättaren men saknade förmågan att surfa på framgångarna. Bortglömd i en sjaskig etta i Örebro avfördes hon från musiklivet. I något musiklexikon beskrivs hon med orden, ”vekt musiksinne”.

Det krävdes mer än mod för att stå emot männens tycke och smak. Hör bara hur tidens kritiker, Eduard Hanslick, uttryckte saken: ”En kvinnlig komponist kommer aldrig att finnas, endast en felskrivande kvinnlig komponist. Jag tror inte på femininformen av begreppet skapare. Intill döden förhatligt är mig dessutom allt som smakar kvinnoemancipation.”

Kvinnor tvingades att komponera som män och de eventuellt kvinnliga dragen smulades ner i de manliga kompositionsteknikerna.

Fast här står Valborg Aulin och hennes stråkkvartetter i F dur respektive e moll i en klass för sig. Kvartetten i F dur är en brusande älv i tidens Leipzigromantik men faller bitvis utanför den formella ramen. Kvartetten i e moll håller en lägre profil, känns tuktad och lite inåtvänd.

I kvinnornas väg satt jätteproppen Peterson-Berger och skrev magsura recensioner. Den rakryggade Laura Netzel, arrangör av konserter till ”asyl för husvilla qvinnor” och ”musikaftnar för arbetare”, ogillade P-B med hela sitt förakt. Men i Paris blev hennes musik berömd under pseudonymen N Lago, den ansågs djärv och nordisk, à la Grieg. Exempelvis den melodiskt stormig Cellosonat som i andra satsen ger sig ut på underbart krokiga stigar. Ibland tangerar hennes oändlighetsmelodier en friform som senare ska höras i Debussys flytande och smältande kammarmusik.

Personligen har jag svårt att slita blicken från Elfrida Andrée och Valborg Aulin. Bestämmelser och dispensförfaranden ändrades där Elfrida drog fram genom musiklivet. Prästmotståndet tycks ha gett henne ännu mera energi att blåsa luft i kyrkorgelns pipregister och ropa, ”Det du, Paulus lille”. Hon fann sig snabbt i absurda situationer. Motgångar bemötte hon med ett ”får se nu om det här var ett trappsteg för mig”. Men hon låg också nedbäddad i feber efter P-B:s recensioner.

Så, välkommen i gänget Valborg Aulin, inte en dag för tidigt!