Jag har alltid förlitat mig på musiken. För där är kommunikationen (oftast) rak och oförställd. Men musiken får det allt svårare med en sak: leken.

Och svårare blir det när produktionsleden låser in leken och därmed också kreativiteten och improvisationen.

Jag menar, när senast hörde du en låt som börjar med ett trumsolo på sju minuter? En text som verkligen drar ner brallorna på etablissemanget? En symfoniorkester som plötsligt skippar Beethoven från repertoaren och ersätter honom med någon ung kvinnlig tonsättare?

Jag tror som psykologen Carl Jung, att lekinstinkt handlar om ett inre behov. Det är bara dumt och onödigt att sluta leka annat än på inrutad “kvalitetstid”. Inte minst inom det mest ordlösa och kommunikativa. Musiken.

Därför går jag i glädjespinn när jag ser raka, oförställda idéer som Viktor Zeidners COME PLAY WITH ME!

I en låda med två pianon bjuds man in att leka, spela och reagera med ljud tillsammans med boxens värd. Man ser inte varandra, men hör varandra. 

Vad händer när ljud och toner är det enda vi har att kommunicera med?  Vad händer med vårt möte när vi uteslutande kan förlita oss på är den andres uttryck i ljud? Vilket sorts möte uppstår? Hur låter vi? Undrar Zeidner.

Think less, play more! 

För den som råkar befinna sig norr om Dalälven öppnar leklådan Lördag 1 september kl 19.00 – 23.00 under evenemanget Ådragets Kulturgata, i min annars så lekhämmade hemstad Gävle.