Ma Rainey

 

Att opera har en katastrofal kvinnosyn är väl knappast någon nyhet. Numera. Men det finns en annan musiksort som möjligen är sämre i jämställdhet. 

Jazzen. Sämst i klassen?

Lite yrvaket vill därför Nordic Jazz Conference 2012 syna jazzens genus och äkthet. 30-31 augusti på Musik- och teatermuseet i Stockholm.

Frågeställningarna är besvärliga. Vad är en äkta jazzmusiker? Varför hävdar vissa än i dag att män spelar bättre än kvinnor? 

När jazzen slog igenom stod den för frigörelse och modernitet. Den urbana musikstilen sprängde gränser musikaliskt och socialt, men gränserna mellan män och kvinnor ruckades inte. De stora instrumentalisterna var män. Kvinnor, i den mån de förekom, var huvudsakligen vokalister.

Hundra år efter genombrottet är mansdominansen fortfarande kvävande. Jazzens jämställdhet torde vara sämst i musiklivet. 

Manliga habituéer häckar på jazzklubbar runt om i världen. Män med cementerande åsikter om vad som är musik. Svänger det, då är det musik, det vill säga jazz. Annars är det oljud. Den här smått
 fascistoida inställningen är ganska vanlig.

Och det känns ju onödigt med tanke på jazzens könsneutrala, kreolska rötter där trumpetaren Old Man Bunk och bluesens moder Ma Rainey spelade på Hilma Burts bordell. Jazzens ursprung är en ociviliserad buffé av 
minnen, skrönor, färger, smaker, dofter. 

Det hoppas jag att jazzkonferensens gubbar synar.