Förr eller senare vill jag förstå musiken. Trots att den inget säger. Eller?

Ta till exempel låten ”Världens räddaste man” med Olle Ljungström så har den uppenbara litterära avsikter. Musiken vecklar ut en självbiografisk dialog. Men om jag slår an tonen ettstrukna C på ett piano, och lägger in hela mitt register av sorg i anslaget: Vad säger tonen?

Nutida Musik är något av musikens motsvarighet till Lyrikvännen och Oei. Här kan kan man läsa om det andra som inte handlar om talangtävlingar och mingel. Nutida Musik dyker in i konstmusikens mest pretentiösa helgedomar. Skarpt läge.

Även i senaste numret med tema Litteratur, som undersöker musikens berättarstrukturer och innehåller intervjuer med musiker som dessutom spelar dubbelrollen av författare (Carina Bartosch, Hild Borchgrevink, Achim Szepanski och Love Dervinger).

Saken är att musik är mellanspråklig. Den kan peka ut bestämda ”känslor”, ”platser, ”föremål” utan att säga det. Och den kan ge sken av att vara absolut. I sig själv nog.

En text höjer sig över resten och det är Axel Englunds briljanta artikel ”Dikt och musik i förintelsens skugga” om musiken i Paul Celans ”Todesfuge” (Dödsfuga). Englund söker upp de tyska spekulativa romantikerna där diskussionen om musiken som poesins spegelbild en gång började; Goethe, Herder, Novalis fram till Rilke. Ordet är ett yttre skal som får innehåll först genom tonen. Musikens betydelse uppstår i en rörelse inåt (jag fylls av musiken) och uppåt (jag lyfter från marken).

Det är bra för Sverige att det fortfarande finns en musiktidning med hög svansföring. Därför nominerades Nutida Musik återigen till årets Kulturtidskrift av FSK (Föreningen för Sveriges Kulturtidskrifter).

Nu gick priset till konsttidskriften Paletten (delades ut i går på Bokmässan i Göteborg). Men vad gör väl det. Nutida musik har markerat sin existens.

# 4/2011-12

Samejojk 

Den lilla orten Skibotn är skrämmande vacker. Värmen från Golfströmmen gör att isen aldrig lägger sig. Nu är sommaren på gång och med den kommer syret och ljuset och ljuden och den typiska kryddblandningen av blåstång och dieselolja från fiskebåtarna.

Med narigt ansikte jojkar Nils Aslak Valkeapää om vidderna. Han skickar ett meddelande rakt ut i luften, öga mot öga, öra mot öra. Om en tänkande människa, en händig människa, en stark människa.

Jojken är som en cirklande låt i luften, den påminner om vattnet som rör sig i samklang med landskapet och om vinden som berör fjällets yta. Full av nyanser och lika naturlig som att andas.

Låten beskriver platsen, människan och djuret. Allt som inte kan beskrivas i ord, kan beskrivas i jojken. Den förs vidare, förfinas och tolkas. Genom jojkandet utvecklas med tiden ett djupt historiskt och känslomässigt minne som går vidare mellan lyssnaren och det jojkade objektet.

”Hör hur ljungpiparen gråter / Mot kvällen sjunger blåhaken / Det är vår / i sinnet smälter också något / lurar fram ett leende / blir en jojk…”

(ur Valkeapääs Vidderna inom mig)

Tomaso Albinoni : Adagio g-moll

 Till en av musikhistoriens mest nötta och omdiskuterade låtar, Tomaso Albinonis Adagio i g-moll, kan jag fortfarande känna det goda adrenalinet rinna till.

Hjärnan jobbar på högvarv för att hitta nya innebörder. Det finns också en rent fysikalisk anledning till att Adagiot sätter fart på kroppens vemodsendorfiner: musik spelad med 60-70 slag per minut engagerar just den delen av hjärnan.

Egentligen är det rätt synd om Albinoni (1671-1750). Av alla hans femtio operor och ryktbara instrumentalstycken är allt glömt. Ironiskt nog är han mest känd för ett stycke han antagligen inte ens skrev själv.

Och dessutom är Adagiot för stråkar och orgel ett fritt arrangemang som 1900-talsmusikologen Remo Giazotto limmat ihop utifrån ett ofullständigt manuskript, hittat i ruinerna av ett kungligt bibliotek.

Det Adagio vi hör, med sina smäktande stråkar, är visserligen inte detsamma som barockens föreställningar om ”vemod”. Men ändå en optimal låt som hjälper oss att abstrahera ny mening tack vare alla miljoner gånger adagiot i tonarten g moll är spelat, och till slut har lärt oss hur vemod låter i ”verkligheten”.

Carlo Gesualdo: O Vos Omnes

Det är 1500-tal men låten verkar född 500 år för tidigt. Melodin kryper kromatiskt upp och och ned och målar många motsägelsefulla stämningar. Som temat till en film. Och med perfekt schlagerlängd: 3.30’

Carlo Gesualdo av Venosa var minst sagt en originell hobbymusiker som nått sin ryktbarhet lika mycket för det faktum att han mördade sin hustru och hennes älskare efter att ha upptäckt deras prassel.

Vad är det som händer i O Vos Omnes? En rad oväntade harmonier möter några obesläktade ackord. Det sliter och drar. Möjligen beror det på att Gesualdo följer texten till hundra procent. Han reagerar på affekt särskilt till ord som sorg och smärta. Slutligen tar låten död på en hederscodex för vad man får göra och inte göra.

Trots att Gesualdos musik fick ett visst intresse långt in till 1900-talets kompositörer som Igor Stravinskij fick den ingen riktig efterföljare.

Den var allt för personlig för att kunna gå i arv. Men tillräckligt udda för att kunna filmatiseras i Werner Herzogs musikfilm: ”Tod für fünf Stimmen” (”Död för fem röster”.)

Guillaume de Machault: Messe De Nostre Dame

En höstkväll i Paris sitter jag i Notre Dame och lyssnar till Guillaume de Machaults Messe De Nostre Dame. Kören har delat upp sig i minde grupper så att det hörs röster från flera håll.

Plötsligt händer det som ”inte får” hända. En stämma slirar till och det uppstår en ofrivillig överstämma, och andra röster faller in, börjar improvisera flerstämmigt.

Så gick det antagligen till på 1300-talet. Av tradition knöts musiken till bibeln. Men när man nu ändå befanns sin under katedralens gotiska bågar, kändes det som om musiken av egen kraft ville sträva uppåt och utmana ekot i Guds hus.

Guillaume de Machault var 1300-talets störste musikkändis. Han var musiker, präst, poet. Innan Machault gick allt i mono, nu blev det surround, rundstrålande låtar i flera stämmor.

Om vi för vårt inre öra kan höra mässan sjungas under de resliga valven i en gotisk katedral kan vi också föreställa oss den starka kontrasten mellan återhållsamhet och storslagenhet.

Låten har ett milt sound, fint balanserad text och ton, som en föregångare till rockballaden.

Guiot de Dijon: Chanterai por mon corage

En skvader av väpnad älskare, riddare och kung red in i byn med en hypnotisk sångröst. Guiot de Dijon så ut som en gycklare i rustning men var en krigande trubadur med hövisk kärlek på repertoaren.

I andra skogar lurade konkurrenter som Marcabru, Bernart de Ventadorn, Guiraut Riquier, Adam de la Halle, och tysken Walther von der Vogelweide. Men det var Dijon som slog sig in på medeltidens Top 10, som skildrare av korstågen till Det Heliga Landet.

I låten Chanterai por mon corage från 1189 idealiserar han kvinnan som fullständigt ouppnåelig, fylld av sorg och skönhet. Här red han alltså omkring, slogs lite för syns skull, avfyrade någon armborst ibland, och underhöll de flesta samhällsklasser. Klart att folket gillar det, istället för de mässande munkarnas kärva gudfruktighet.

Riddaren från senapsdistriktet sjöng:

”Jag skall sjunga en sång / för att stärka mitt mod / och så att jag i mitt elände/ inte skall bli galen.

Från det grymma landet / ser jag ingen återvändo…”

Hildegard von Bingen: Salve Regina

 Det är status med gamla nunnor, den Heliga Birgitta har aldrig varit mera rätt än nu. Men det sätt på vilket Hildegard von Bingen de senaste 20 åren har uppmärksammats världen över är rent exceptionellt.

I år skulle hon ha fyllt 914 år, ingen anmärkningsvärd ålder för en kvinna med övernaturliga krafter. I Live-rörelsen ser man i Hildegard ett skyddshelgon för allt möjligt från örter till healing och doftterapi.

Det var hårda bud att leva som nunna på 1100-talet. Redan som åttaåring skickas hon i benediktinkloster. Samtidigt får hon sin första uppenbarelse och sammanställer fyrtio år senare en tjock bok, Scivas, som i detalj beskriver tjugosex självupplevda syner.

Sedan bygger hon ett eget kloster och börjar skriva låtar om sina profetior. Ta Salve Regina, texten och melodin är flätade till en mystisk väv. Sången fungerar som att be två gånger, och kan samtidigt liknas vid en akustiska punkt i valvet där ljudet självsvänger och masserar hjärnan.

Allt som rör sig och kan observeras på himlen och i stoftet, via en kvinnas låtskrivande, kopplas till låtar som Salve Regina. Det perfekta marknadsföringsobjektet i en tid av nyvaknat intresse för den monastiska traditionen av nunnor. 

Gudarnas låt: Orfeu’s Sång

Gudarnas första låt ska ha varit Orfeus’ sång. Lugn. Mättad. Värdig.

Poetisk sång till ett skimrande ackompanjemang av khitarra, en mytologisk lyra. Det är bara att studera de åtta-strängade khitarrorna avbildade på krukskärvor från Miletos, så hör vi låten i vår fantasi.

Antagligen var Orfeus sång en blandning av dikt, mim och dans. Människorna tittade på stjärnhimlen, för eftersom muserna som ansågs skriva låtarna var en del av astronomins helhet ändrades också låtordning och spellistor efter muserna. En låtskrivare liknades vid en bit järn, som laddades av musernas kraftfält. Dessa magnetiska järnbitar kunde därefter själva förmedla kraften till andra järnflisor. Så var låtfabriken igång.

Särskilt magnetisk var Orfeus sång. Den kunde till och med bota sjukdomar och röra vid naturen själv. Homeros berättar hur han hörde låten på en fest av en musiker, som senare i livet kom att hejda en våldsam pest att smitta hela greklands befolkning.

Sedan den dagen sjöng man gärna Orfeus’ sång för att försäkra sig om att Apollon-festerna höll sig väl med solen, ljuset, läkekonsten och poesin. Låten hade just den perfekta formen och jämvikten, balansen och upphöjda skönheten. 

Antik musik.

Den första låten: För vassrör och djurkäke.

När skrevs den första låten? Jag menar långt innan Thomas G:sons schlagerfabrik.

Den första låten är antagligen den första låt som en människa vid en viss tidpunkt upplever som en låt. Säg för 5 miljoner år sedan. Plötsligt något som svänger utanpå ”språket”, utanför tid och rum, som enar gruppen, ett socialt sammanhang, eller kanske som terapi.

Av givna skäl är det omöjligt för mig att sjunga den här låten i duschen. Men jag tror att det var en låt för musikbåge, vassrör och djurkäke. Och kanske något James Brown-stön i refrängen. Människan måste dansa.

När en musikintresserad arkeolog tittar ner i utgrävningens osorterade efterlämningar av redskap och benrester, är hon särskilt intresserade av musikaliska tecken. Utmaningen är att återskapa hur det kan ha låtit från slagstenar och munbågar.

Det verkar som om vardagsföremål och instrumentfynd har flera samband. Troligen har ett förvaringskärl, till exempel kruka, även kunde användas som trumma, att pilbågen kunde framkalla toner som ett stränginstrument och att benpärlor även kunde fungera som lockpipor.

Konstigt vore väl annars. Människan måste spela låtar.

Fornnordisk låt för lur och bjällror.

Den felande länken för att vi ska kunna få bättre ljudkvalitet är högtalaren. Visst är det primitivt; en trälåda med ett papper som pumpar luft i ett rum. Dessutom är dom fula och svåra att möblera.

Högtalare är som soffor. Ett ämne för ständigt gräl.

Men nu finns det kanske en räddning. Det tror i alla fall en forskargrupp vid tekniska universitetet i Chemnitz i sydöstra Tyskland som just uppfunnit den tryckta högtalaren på vanligt standardpapper. 

Pappershögtalarna tillverkas med så kallad flexografitryck, en teknik som är vanlig bland inom bland annat förpackningsindustrin. Papperet bestryks med flera lager ledande ämnen som kan omvandla en elektrisk signal till en mekanisk rörelse. De superlätta högtalarna ansluts sedan till en förstärkare precis som vanliga högtalare. 

Ljudkvaliteten ska vara god, enligt forskarna, om än inte super hifi-kvalitet, men väl användbar för en mängd hisnande innovationer.

Själv har jag alltid ansett att böcker är finare än högtalare, och det skulle så att säga underlätta vardagen om jag kunde fylla mina bokhyllor med högtalare som liknar böcker.

Högtalare?