Utan John Cage (1912, 5 september – 1992, 12 augusti) hade jorden varit en tråkigare plats. För mig blev hans lekfulla inställning till musik en vändpunkt. Bara detta, att det är lyssnaren som “komponerar” musiken; vilket innebär att musiken varken har en början eller ett slut. Musik är ett förlopp. Det gillar jag.

För några år seden skrev jag en bok, “Men först lite musik”, tillsammans med Göran Greider och Joakim Pirinen. Därifrån är texten “Konstpaus” hämtad. Det får bli min 100-årsuppvaktning av en konstnär som lyckades förändra världen genom att hylla slumpen och “ingenting”.

KONSTPAUS.

Den gamla DDR-ångesten står som en kvast runt Halberstadt. Det känns omedelbart då man sätter foten på perrongen.

Lukten av bränt gummi och dragiga vedkaminer,
 smaken av pumpernickel och veteöl, ruinerna som ingen orkat schakta bort, ljuden 
av gnisslande spårvagnar…
Det här hade den amerikanske tonsättaren John Cage gillat. Jag 
älskar det.

Därför har jag tagit mig obehaget att åka hit så långsamt som 
möjligt med så många tågbyten som möjligt, för att uppleva Cages fabulösa 
orgelstycke ORGAN2/ASLSP. Just nu spelas en utdragen paus fram till februari 
2003. Därefter utvecklas ett E-durackord, ASLSP (As slow as Possible).
 Under 639 år ska kompositionen och instrumentet, en tentakelliknande luftdriven
 orgel med jättetangenter, formas i generation efter generation. Spelplats är 
klostret S:t Burchardi som under DDR-tiden användes som svinstall.

– Du menar alltså att du åker till en håla någonstans i Europa, tar ett varmt
 bad, dricker några Jever, och går sedan iväg till ett sletet gammalt kloster för 
att lyssna till en paus? Är det sant?

– Ja.

Tågresandets optimala tid är cirka 70 minuter, har jag läst i en rapport om
folks upplevelse av tid. Och det sammanfaller någorlunda med tiden för en 
klassisk symfoni i tre satser. Redan här bryter resan till Halberstadt med 
traditionen. Grafiskt uppvisar ett stycke musik i noterad form stora likheter
 med rälsens sträckning genom landskapet. Och på skenfogarnas tid fanns givna 
taktstreck mellan satserna till de olika stationerna.

Tågresande är tid, 90 procent tid. Det är också musik. Tågresande är ljudresande 
och monotoni. En utsträckt paus trots att det hela tiden låter.

Se resan till Halberstadt som en pilgrimsfärd i ljudets riktning. Ett 
Peace-Love-and-Understanding-projekt. För egentligen handlar det om viktigare 
saker än musik. Kanske civilisationskritik. Mot tiden. Mot kommersialismen. Mot 
mellanhänderna. Mot allt etablerat. Ja, mot konsten själv! Inte konstigt att
 Cage är mera inne än någonsin bland unga konststuderande, så inne att till och 
med några forna DDR-dissidenter tagit honom till Halberstadt.

Här i staden är en fjärdedel öppet arbetslösa. De rika blir rikare och de
 fattiga väldigt fattiga. I blockhusen gapar tomma lägenheter där fönsterkittet 
ramlat bort. Framtidstron tycks vara avhängig hur mycket skuldbörda man känner 
inför att vara ”utköpt” eller ”inlöst” av Väst. Vad gör man som borgmästare för 
att skänka lite glädje åt en sådan stad? Så jag söker Oberbürgmeister Hans-Georg Busch för ett svar, men just nu är han 
strängt upptagen med att leka jultomte runt sitt nybyggda Rådhus där marknaden 
är i full gång.

För tio år sen var Holzmark känt som Tysklands största 
parkeringsplats. I slutminuterna av andra världskriget tömde de allierade sitt 
förråd av bomber över centrum. Domkyrkans klockor for till marken med ett
öronbedövande dån. Av den hårt nedslitna stadskärnan har arkitekterna nu 
återskapat silhuetten av en korsvirkesstad. Och återigen står Riddar Roland 
lutad mot Rådhuset. 
Sådana är förutsättningarna.

En plats med många kyrkor, religiöst arv och gator
 med namn som Johann Sebastian Bach Strasse, Mozart Strasse och Richard Wagner 
Strasse. En plats som söker sin identitet. Det är också på sådana ställen de 
mest anmärkningsvärda konstprojekt tillåts hållas.

Kring gruppen av orgelbyggare, organister, musikvetare, teologer och filosofer
som engagerar sig i ORGAN2/ASLSP finns även en svensk, Hans-Ola Ericsson. Först 
vill man undersöka hur långsamt som verkligen är möjligt att spela. På en 
pneumatisk orgel går det lägga tyngder på tangenterna, men hur länge håller
 instrumentet tätt? Själv ger Cage inga tidsmarginaler, stycket kan fortgå så 
länge planeten har liv.

För att ge projektet en tidsaxel har man ändå fastslagit 
år 2639. I Halberstadt fanns nämligen en berömd blockverksorgel, byggd 1361 
(1361+639 = år 2000), beskriven i Michael Praetorius bok Organographia. En stiftelse är grundad och vid varje ny ton (musiken är delad i 8 satser där varje 
sats tar 71 år att spela) planeras ett John Cage-symposium.

Men det finns också kritik att rikta mot projektet: att det skulle vara alldeles 
för internt. Klostret hålls stängt, och bara den som har ork att stå emot 
ingrodd byråkrati och kan kvittera ut en nyckel från Informationsbyrån, får
tillgång till denna storartade anti-musik. För Cages idé är ju lika sympatisk
som allmänmänsklig: allt levande har ett ljud och alla människor är
kompositörer.

En paus, är det musik? Kan det kallas musik, något som ligger bortom de 
tidsliga, klangliga, dynamiska, ja rent praktiska räckvidderna för exempelvis en 
konsert? Ja, menar Cage. Komponera är en sak, spela en annan, lyssna ett 
tredje. Vad kan de ha gemensamt?

”Nu när allting blivit så enkelt, finns SÅ 
mycket att göra”, skriver Cage i boken Silence, som är min följeslagare under
 resan. Tonsättaren kan liknas vid en fotograf som lånar ut sin kamera till andra 
att ta bilderna.

 – Men om det nu är så enkelt, då kan ju vem som helst skriva musik!?

– Har jag någonsin sagt att du är mindre intelligent än jag?

Så jag vistas i S:t Burchardi i tre dagar och upplever ständigt något nytt.

Dag 1. Bälgarna pumpar i det råkalla klostret. Som ett stort pulserande hjärta,
 blandat med ljudet av nätspänning, hisstrumma, ett brusande hav på avstånd. Det
 låter förväntansfullt, som ett intro; det där elektriska ljudet som ligger i 
luften strax före en rockkonsert. Fast på lägre ljudnivå.

Dag 2. Himlen klarnar upp och nu låter bälgarna vassare, skorrande 
ventilationstrummor, inte lika suggestiva. Dessutom är klostret fullt av duvor.
 Över tornet flyger en vråk som störtdyker efter något på marken. Nervositet,
ingen vila, trots söndag. Kyrkklockorna från Halberstadt lägger ut en klangridå 
över S:t Burchardi.

Dag 3. Det är måndag och runt klostret har människor på måleriet, möbelfabriken, 
stenhuggeriet och hjälporganisationen börjat arbeta igen. Jag ägnar hela dagen 
åt att lyssna på pausen genom olika håligheter i klostret. På så sätt blir
 byggnaden ett instrument, en högtalarlåda. Och bäst av allt: under dessa dagar 
hör jag inte en enda mobiltelefonsignal!
 Efteråt ligger inledningspausen till ORGAN2/ASLSP kvar i kroppen som en djup 
suck. 

Cage anses allmänt vara mera intressant för sina idéer än för sin musik. Jag 
tycker precis tvärtom. Det är ju idéerna som är hans musik! Alla läten omkring
oss, nattfåglar, djur och människor, små tonhöjdsglidningar i atmosfären, knappt 
hörbara ljudtrycksvariationer. Därför kan några bälgar som pumpar luft i ett
 kloster vara fullt tillräckligt.

Cage uttrycker inget i sin musik, det är snarare musiken som trycker ut honom.
 Här befinner vi oss alltså i en annan förnuftsvärld vänd bort från romantikens
 maestromyt och vår egen tids prästerskap med tolkningsrätt och bildningsrätt. I
stället för den suveräna konserten, cd-skivan, föreläsningen etcetera träder 
lyssnaren in i centrum.

”Ny musik, nytt lyssnande”, menar Cage. ”Försök inte 
förstå vad som sägs, för om någonting hade sagts skulle ljuden haft formen av 
ord” (ur Silence).

Av samtliga kompositioner Cage skrev går nästan inget att hänföra till någon 
traditionell grupp eftersom han ständigt införde nya tekniker, till exempel
 25-tonsskalor, preparerade pianon med skruvar, bambustickor, plastskedar, gem
 och kautschuk, obestämt skrammel, radioapparater, spel på vattenbehållare och
bilbromstrummor, leksaker. Musiken blir tvunget olika från gång till gång 
samtidigt som Cage tycktes födas på nytt och på nytt. Till slut började han 
använda slumpen. Kasta tärning, placera nottecken vid sporadiska ojämnheter i 
manuspapperet, skjuta hagel… (Gruppen kring ORGAN2/ASLSP har till exempel singlat slant för 
att fastställa klangerna, orgelns registrering.)

Året 1952 förknippar inte minst pianister med stycket 4.33. Där sitter 
instrumentalisten, propert klädd i frack och lackskor, i orörlig koncentration,
 under fyra minuter och trettiotre sekunder och spelar – ingenting. Varför? 
undrar vän av ordning. Det är nämligen aldrig riktigt tyst. Lungor, tarmar, 
nerver, tankar, allt har ett ljud. Så därför är det tysta stycket 4.33 inte 
tyst, det vill i stället få oss att fästa uppmärksamheten på livets betydelsefulla meningslösheter. Och deras gemensamma riktning åt stillheten.

ORGAN2/ASLSP lämnar över rubbet åt musikern, orgelbyggaren och lyssnaren. Det är 
otvivelaktigt en slutpunkt, men också en början. Ett så pass långt musikstycke
 ställer sig över alla beslut av både konstnärlig och politisk art och lever 
vidare i ett autonomt NU. 
Vad gör den här sortens musik med oss lyssnare?

Bara vetskapen om att generation 
efter generation sitter i det gamla svinstallet och lyssnar till en ton lite då 
och då tillsammans med omgivande ljud, gör mig alldeles tårögd. Det är fan det 
finaste konstverk som gjorts.

Med risk att bli högtravande vill jag kalla det zen och konsten att ta det 
lugnt. Lyssningen av ett Cage-stycke ligger nämligen mycket nära
 meditationsteknik. Det kräver varken några fromma gärningar, religiösa ritualer 
eller ens intellektuella ansträngningar. Dess styrka är tomheten. Samma tomhet 
som i dag upplevs som oerhört plågsam.

“Jag har ingenting att säga – och jag säger det”, sa Cage. Idag förstår jag vad han menade.

Ända till vår död 
kommer det att finnas ljud. Och de kommer att fortsätta efter vår död. Vi
 behöver alltså inte frukta för musikens framtid.