Gudarnas låt: Orfeu’s Sång

Gudarnas första låt ska ha varit Orfeus’ sång. Lugn. Mättad. Värdig.

Poetisk sång till ett skimrande ackompanjemang av khitarra, en mytologisk lyra. Det är bara att studera de åtta-strängade khitarrorna avbildade på krukskärvor från Miletos, så hör vi låten i vår fantasi.

Antagligen var Orfeus sång en blandning av dikt, mim och dans. Människorna tittade på stjärnhimlen, för eftersom muserna som ansågs skriva låtarna var en del av astronomins helhet ändrades också låtordning och spellistor efter muserna. En låtskrivare liknades vid en bit järn, som laddades av musernas kraftfält. Dessa magnetiska järnbitar kunde därefter själva förmedla kraften till andra järnflisor. Så var låtfabriken igång.

Särskilt magnetisk var Orfeus sång. Den kunde till och med bota sjukdomar och röra vid naturen själv. Homeros berättar hur han hörde låten på en fest av en musiker, som senare i livet kom att hejda en våldsam pest att smitta hela greklands befolkning.

Sedan den dagen sjöng man gärna Orfeus’ sång för att försäkra sig om att Apollon-festerna höll sig väl med solen, ljuset, läkekonsten och poesin. Låten hade just den perfekta formen och jämvikten, balansen och upphöjda skönheten. 

Antik musik.