Tomaso Albinoni : Adagio g-moll

 Till en av musikhistoriens mest nötta och omdiskuterade låtar, Tomaso Albinonis Adagio i g-moll, kan jag fortfarande känna det goda adrenalinet rinna till.

Hjärnan jobbar på högvarv för att hitta nya innebörder. Det finns också en rent fysikalisk anledning till att Adagiot sätter fart på kroppens vemodsendorfiner: musik spelad med 60-70 slag per minut engagerar just den delen av hjärnan.

Egentligen är det rätt synd om Albinoni (1671-1750). Av alla hans femtio operor och ryktbara instrumentalstycken är allt glömt. Ironiskt nog är han mest känd för ett stycke han antagligen inte ens skrev själv.

Och dessutom är Adagiot för stråkar och orgel ett fritt arrangemang som 1900-talsmusikologen Remo Giazotto limmat ihop utifrån ett ofullständigt manuskript, hittat i ruinerna av ett kungligt bibliotek.

Det Adagio vi hör, med sina smäktande stråkar, är visserligen inte detsamma som barockens föreställningar om ”vemod”. Men ändå en optimal låt som hjälper oss att abstrahera ny mening tack vare alla miljoner gånger adagiot i tonarten g moll är spelat, och till slut har lärt oss hur vemod låter i ”verkligheten”.