Samejojk 

Den lilla orten Skibotn är skrämmande vacker. Värmen från Golfströmmen gör att isen aldrig lägger sig. Nu är sommaren på gång och med den kommer syret och ljuset och ljuden och den typiska kryddblandningen av blåstång och dieselolja från fiskebåtarna.

Med narigt ansikte jojkar Nils Aslak Valkeapää om vidderna. Han skickar ett meddelande rakt ut i luften, öga mot öga, öra mot öra. Om en tänkande människa, en händig människa, en stark människa.

Jojken är som en cirklande låt i luften, den påminner om vattnet som rör sig i samklang med landskapet och om vinden som berör fjällets yta. Full av nyanser och lika naturlig som att andas.

Låten beskriver platsen, människan och djuret. Allt som inte kan beskrivas i ord, kan beskrivas i jojken. Den förs vidare, förfinas och tolkas. Genom jojkandet utvecklas med tiden ett djupt historiskt och känslomässigt minne som går vidare mellan lyssnaren och det jojkade objektet.

”Hör hur ljungpiparen gråter / Mot kvällen sjunger blåhaken / Det är vår / i sinnet smälter också något / lurar fram ett leende / blir en jojk…”

(ur Valkeapääs Vidderna inom mig)