Förr eller senare vill jag förstå musiken. Trots att den inget säger. Eller?

Ta till exempel låten ”Världens räddaste man” med Olle Ljungström så har den uppenbara litterära avsikter. Musiken vecklar ut en självbiografisk dialog. Men om jag slår an tonen ettstrukna C på ett piano, och lägger in hela mitt register av sorg i anslaget: Vad säger tonen?

Nutida Musik är något av musikens motsvarighet till Lyrikvännen och Oei. Här kan kan man läsa om det andra som inte handlar om talangtävlingar och mingel. Nutida Musik dyker in i konstmusikens mest pretentiösa helgedomar. Skarpt läge.

Även i senaste numret med tema Litteratur, som undersöker musikens berättarstrukturer och innehåller intervjuer med musiker som dessutom spelar dubbelrollen av författare (Carina Bartosch, Hild Borchgrevink, Achim Szepanski och Love Dervinger).

Saken är att musik är mellanspråklig. Den kan peka ut bestämda ”känslor”, ”platser, ”föremål” utan att säga det. Och den kan ge sken av att vara absolut. I sig själv nog.

En text höjer sig över resten och det är Axel Englunds briljanta artikel ”Dikt och musik i förintelsens skugga” om musiken i Paul Celans ”Todesfuge” (Dödsfuga). Englund söker upp de tyska spekulativa romantikerna där diskussionen om musiken som poesins spegelbild en gång började; Goethe, Herder, Novalis fram till Rilke. Ordet är ett yttre skal som får innehåll först genom tonen. Musikens betydelse uppstår i en rörelse inåt (jag fylls av musiken) och uppåt (jag lyfter från marken).

Det är bra för Sverige att det fortfarande finns en musiktidning med hög svansföring. Därför nominerades Nutida Musik återigen till årets Kulturtidskrift av FSK (Föreningen för Sveriges Kulturtidskrifter).

Nu gick priset till konsttidskriften Paletten (delades ut i går på Bokmässan i Göteborg). Men vad gör väl det. Nutida musik har markerat sin existens.

 

# 4/2011-12