Franz Schubert: Die Forellen 

I Franz Schuberts värld förekom det nästan ingen glad musik och inte heller någon nedstämd musik. Däremot melodisk musik. Han lyssnade gärna till naturen. Vindpusten genom den täta granskogen. Alpkotten som slår når marken med en duns. Rännilar med glaciärvatten.

Schubert upptäckte att ljudlandskapet mycket väl kunde skrivas in i musiken. Det finns till och med inplanterat i titlarna: Die Zauberharfe, An die Sonne, Gesang der Geister über den Wassern, Nachthele, Mondenschein, Gott in der Natur, Wanderers Nachtlied, Auf dem See, Die Forelle, osv.

Om det är sant att den gudarna älskar dör ung, är Schubert ännu mera gynnad än Mozart. Schubert avlider nämligen vid 31. Säkert är han en sällskapsmänniska, som i kompisgänget skakar låtar ur rockärmen. Men säkert är han också en revolutionär. Målet är att tränga in i landet annorlunda.

I låten Die Forellen lever han för fantasin. Med fiktionens hjälp kan han försköna sin eländiga verklighet. Här möter han naturen då han till slut inte orkar gå ut.

Forellen är hans översinnliga älskare. ”Äkta musik höjer mig ur smutsen”, säger han. 

Wolfgang Amadeus Mozart: Temat ur klarinettkonserten A dur, adagiosatsen

Du har hört låten i snart varje telefonsupport. Alltid detta smärtsamt vackra adagio.

Som om musiken skulle hålla oss lugna och ha ett försonande drag över en reklamation för en trasig pryl, eller en avbeställd resa. Som om musiken på något sätt kan be om ”FÖRLÅT!”

En gång stod jag övergiven på en perrong utanför Utrecht och vänta på ett anslutningståg som aldrig kom. I högtalarna spelades, förstås, klarinettkonsertens adagio.

I samma stund blir en violinist från Karlsruhes stadsorkester ursinnig och ska stämma hela samhället: ”Blir det ingen ändring på detta är jag villig att driva frågan hur långt som helst.”

En sak är alla fall säker, låten är ett underverk som råkade bli till just i skarven mellan Trollflöjten och Rekviet, ja i glappet mellan liv och död. Han hade spisat en förträfflig bit stör, blossat på en härlig pipa, spelat två partier biljard, druckit svart kaffe, rusat upp och skrivit ner melodin i ett svep. ”Kantabel, utan virtuos flärd, tät men inte tjock, ja ett mästerverk om jag får säga det själv”.

Två månader senare är han död.

Johann Sebastian Bach: Toccata och Fuga i d moll.

 Ingen slump att Johann Sebastian Bachs Toccata och Fuga d moll har över 100 miljoner träffar på Youtube. Det är en fantastisk låt delad i tre melodier som spelas samtidigt.

Det galna geniet spelar låten, liksom Davy Jones i Pirates of the Caribbean . Vid skarpt läge i en människas liv har det visat sig passa bra med Toccata och Fuga i d moll.

På ett plan är det svängig, ordlös musik med driv. Samtidigt, på ett mera dolt plan, är det en undersökning av tonarter, harmonier, affekter, talmystik och symmetri. I mixen skapas ett chiffer som leder låtens obesvarade frågor.

När Bach levde ansågs tillstånd som himmel, jord, god, ond, lång, kort, sucka, springa, vila osv något publiken förutsattes utläsa ur den musik man hörde. D-moll ansågs kontemplativt och själbespeglande med instick av svart förtvivlan.

Jag tror att dopaminet i centrala nervsystemet reagera extra starkt på symmetrin i Toccata och Fuga d moll. För Bach var musiken samtidigt ett slags akustiskt sudoku. En fulländad syntes av pampighet och vansinne.

Antonio Vivaldi: Le Quattro Stagioni, Våren.

Det vi hör är underhållningsmusik från 1700-talet, av Antonio Vivaldi. Arbetssättet är inte olikt en låtskrivares i nådens år 2012. Även på Vivaldis tid måste låten ha en hook och fånga lyssnarens öra.

Vivaldi drev en typisk låtfabrik faktiskt: 230 violinkonserter, 70 orkesterkonserter, 80 dubbel- och trippelkonserter, 40 operor, 100 solokonserter för fagott, cello, oboe och flöjt och ytterligare flera hundra låtar.

Bäst är han i sina programkonserter där han vill berätta om den kyliga natten, den kvävande sommarhettan, åskregnet, vårens fåglar, den första höstfrosten, kölden och skridskoåkningen.

Men frågan är om han någonsin lyckades tangera fantasinivån i Le Quattro Stagioni, avsnitten våren. Soloviolinen föreställer en sovande herde, medan violan illustrerar skallet från en hund och orkesterns violin sätter de susande löven i rörelse.

Numera har vi flera och väldigt diffusa årstider: vi reser, ser på resemagasin, diskuterar global uppvärmning, har centralvärme. Årstiderna lever visserligen kvar, men mest som minnen.

Carl Michael Bellman: Gubben Noak 

Bellmanfebern har aldrig lagt sig. Gamla gistna gitarrer plockas ner från väggarna för att ackompanjera Winblad, Norström, fader Movitz.

Och Gubben Noak.

Oumbärlig, är ordet. Det var som nationalskald och enmansorkester Bellman slog igenom. Själv verksam under en tid när det stals och parodierades blev han hårt kritiserad: ”Han har ej componerat en enda af dessa melodier.”

Bellman var med i svängens maskeradbaler och supgillen, lånade pengar, tog nya lån för att betala gamla, gick i personlig konkurs, och tvingades slutligen på flykt till Norge. Resan blev hans enda utlandsresa.

Det är en burlesk värld Bellman parodierar. Och långt från det rödblommiga fyllot Movitz med alla sina lyten hittar vi Noak. Inte den Noak vi känner från Gamla testamentet som strandar på berget Ararat, utan Noak som anlägger en vingård, blir dyngrak och hittas naken i sitt tält.

En låt att sjunga: ”Med välljudande organ, materielt bedömt, men icke särdeles starktonigt.”