Wolfgang Amadeus Mozart: Temat ur klarinettkonserten A dur, adagiosatsen

Du har hört låten i snart varje telefonsupport. Alltid detta smärtsamt vackra adagio.

Som om musiken skulle hålla oss lugna och ha ett försonande drag över en reklamation för en trasig pryl, eller en avbeställd resa. Som om musiken på något sätt kan be om ”FÖRLÅT!”

En gång stod jag övergiven på en perrong utanför Utrecht och vänta på ett anslutningståg som aldrig kom. I högtalarna spelades, förstås, klarinettkonsertens adagio.

I samma stund blir en violinist från Karlsruhes stadsorkester ursinnig och ska stämma hela samhället: ”Blir det ingen ändring på detta är jag villig att driva frågan hur långt som helst.”

En sak är alla fall säker, låten är ett underverk som råkade bli till just i skarven mellan Trollflöjten och Rekviet, ja i glappet mellan liv och död. Han hade spisat en förträfflig bit stör, blossat på en härlig pipa, spelat två partier biljard, druckit svart kaffe, rusat upp och skrivit ner melodin i ett svep. ”Kantabel, utan virtuos flärd, tät men inte tjock, ja ett mästerverk om jag får säga det själv”.

Två månader senare är han död.