Bilen och musiken är en av de sista privata utposterna.

Att låsa in sig på toaletten med Spotify är ju lite suspekt. Men att stänga in sig i bilens vadderade cell är ok.

Det finns en tydlig tendens i det rastlösa, utbrända och hjärnstressade samhället att utnyttja bilen som ett terapicentrum. Här är ljuden en viktig katalysator som lyfter fram lagrade sinnesintryck och öppnar upp, frigör.

Ljud- och musikupplevelse i bilmiljö berör de mest typiska av beteenden; spänning, vila, kärlek, sorg, fruktan, kaos, ord- ning, ilska, glädje.

Ibland kan det sluta illa, någon kliver ur bilen och går fram till ”idioten framför” och börjar puckla på densamme till tonerna av Karlheinz Stockhausens Gesang der Jünglinge.

Fel musik i bilen kan skapa ovänner för livet. Rätt musik skapar pakter.

Det går att trigga sig med musik och köra fort, mycket fort. Men ljudet kan också göra dig till en livsfarlig trafikpropp, en livsnjutare bakom ratten, utan tid och rum.

Ibland går det fem år mellan gångerna som man ser och hör Christian Bock. Den enstörige elektronmusikern som skymtar till på Elektron Musik Studion (EMS) och Fylkingen i Stockholm. 

Å andra sidan är det just han som skruvat till elektroakustikens få hits: ”Klippt Hyland” och ”Bosse i bitar”. Två underbara lustmord på folkhemmets trallande gubbar. 

Nu kliver Bock ut från garderoben igen och blir så kallad Artist in absence på performancescenen Weld, 15 dec 2011 – 15e jan 2012. Kul. Vi hemliga beundrare av Bocks ljudkonst ser fram emot nya tillskärningar.

Bland de poetiska teknologier som finns roas upphovsmannen särskilt av: bisociation, inversion, intentionsavdrift, kontaminering, oulipoetisering, rekontextualisering och serendipitiering. 

Och vad det betyder vågar jag inte förklara. Ta en tripp till Weld och lyssna istället.

Bild från stycket ”Akustiska rum och mekaniska filter”.

Det handlar om intensitet, energi, driv, välbefinnande, avkoppling, ro.

Och om trafiksäkerhet på bekostnad av ljud som inte alltid är så oskyldiga.

Till exempel. Du har vaknat på fel sida, är på ett fruktansvärt humör, sitter fast i bilkön på väg till jobbet, alla sinnen kokar, i bilstereon dånar tung-metal-döda-alla-musik, du känner dig förbannad och odödlig

Ljudet tar kontroll över hjärtrytmen och till slut även över förnuftet.

Så du gör en idiotisk omkörning över helspärrad linje och ställer till problem för andra bilister med andra temperament och annat ljud i sina bilar. Kanske svenktopp, klassiskt eller country.

Övning: Försök fickparkera till det här.

Rudolf Buchbinder (bilden) är inte som andra pianister. Han spelar nästan uteslutande Ludwig van Beethovens pianosonater och pianokonserter. Det har han gjort i ledande konserthus runt om i världen, flera gånger om. Berlin. London. New York. Wien.

Nyligen släpptes hans samlade inspelningar av Beethovens pianosonater på cd. Jo förstås, han har spelat in Joseph Haydns pianosonater på 18 cd-plattor också. 

Och nu kommer han till Göteborg för att spela Beethovens femte pianokonsert, ”Kejsarkonserten”, med Göteborgs Symfoniker och dirigenten David Afkham. 

Stora salen Göteborgs Konserthus torsdag 24 november kl 19.30 och fredag 25 november kl 18.

Skivförläggare, pikturforskare, inspelningstekniker, violinister, dirigenter, biljettförsäljare. Det är många som hemsöks av ärkespöket Beethoven.

Älskad, hatad, upphöjd, marginaliserad – och älskad igen. 

En evolutionistisk, och möjligen helt felaktig tro är att Beethovens musik bara blir mer äkta och odödligare med åren. Alltid finns där något ”nytt” i rullorna. En arkivarie med mandat ändrar ett pianissimo till ett diminuendo, eventuellt förlängs en bindebåge. Kanske knackar man på hos någon gammal tant med ostädad vind och hittar hittills okända elfte och tolfte symfonier. Därefter går hela orkestrar i personlig kompetenshöjning med träning för att förstå människan bakom verket. Om och om igen.

Kanske är det till och med simplare än så. Beethoven skrev en massa låtar som det står mänskligheten fritt att spela. Var som helst, när som helst, hur som helst, för vem som helst, ibland till ingen nytta alls.

Testa dig själv. Tänk på en kompositör med grått yvigt hår och iskall blick, hur spelas hans musik? Torrt, korrekt, osensuellt, inför sittande publik i en kammarmusiksal på ett museum någonstans i Sverige. Det är den vanliga situationen.

Tänk dig en stendöv Beethoven, arg som fan, geniförklarad och gammal nog att skriva hur avantgardistiskt som helst. Folk kommer ändå att älska det. I de sista kvartetterna finns en kaxighet som skulle passa på en rockklubb, elförstärkta stall och kroppar, Marshallstack och rök. Beethovens pianosonater, adagio- och lentosatserna, skulle genast försköna Arlandas transithall. De flesta symfonierna skulle med lite extra volt passa in i Hultsfreds programtablå. Eller mysiga hemmakvällar med Beethovens pianotrior, videobrasa och micrade popcorn.

Spelar tonarten någon roll?
Ja absolut. Om Mozart hade sina sensitiva toppar i de kosmiska rysningarnas
tonart g-moll,  hade Beethoven det i trygga, konkreta C-dur.

Hur starkt ska man lyssna?
Riktigt starkt. Det har aldrig funnits någon anledning att sänka volymen bara
för att det är ”klassisk musik”, än mindre i Beethovens förhistoriska rockmusik.
 Och Beethovens bästa tid är nu.

Är han världens genom tiderna bästa tonsättare?
De flesta musiker skulle svara entydigt ja. De höga målen som främst rör
 perfektion och moral går alltid hem i musikerleden. Dessutom är han tveklöst 
historiens första verkligt fria musikerpersonlighet, obunden av stat, furstemakt 
och kyrka, tillsynes helt utan plikter och sociala mönster. Han vägrade att
 skriva på befallning. Men för en lyssnare är det antagligen Beethovens 
ekvilibristiska enkelhet i formen som betyder mest och som är lättast att
 attraheras av.

Uttrycket betyder 
allt.
 Det sista han ska ha gjort i livet, den 26 mars 1827, är att knyta näven och
ropa ”djävla, djävla åskväder”. Han hade just skrivit på en stråkkvartett. Det 
intimaste som överhuvudtaget går att komponera.
Stråkkvartetterna opus 59 och 74 kommer emellertid från 1806 och 1809, en 
mellanperiod i Beethovens liv när han behärskar alla musikaliska former fullt 
ut.

Beethoven är verkligen ”klassisk musik” i betydelsen fri fantasi i kombination med 
stram symmetri och balans. Precis i brännpunkten klassicism-romantik. Man kan säga att han medvetet anpassar stilen 
efter sociala behov samtidigt som han kräver koncentration av lyssnaren.

De sista kvartetterna, opus 127, 130, 131, 132, 133 och 135 är lika 
oförklarliga som oberäkneliga. Han var ju döv, gubevars. Här tycks han plötsligt 
lämna alla trivialiteter för att bara leva i sina noter, den ena kompositionen 
är inte färdig förrän den andra påbörjas, alltså arbetar han på tre, fyra
kvartetter samtidigt för att slippa stå utanför musiken.

Och plötsligt har man blivit en medelålders anhängare till Ludwig 
van Beethoven, han som en gång i tiden var det gubbigaste.

Alva Noto är ett artistnamn för ljudkonstnären Carsten Nicolai, en mästare i att skapa mikroskopiska förändringar i konst och musik.

Som barn trodde han sig kunna kommunicera med fladdermöss elektroniskt. Först studerade han arkitektur och landskapsdesign och hamnade slutligen i fältet ljud och rum. Han bosätter sig i Berlin i början av 1990 och grundar förlaget Raster-Noton som plattform för sin konceptuella konst.

Nicolai omvandlar inga instrument utan väljer hellre brus, klick och buggar som ger hans musik rytmiska strukturer. Oftast är det förbisedda ljud som normalt brukar maskeras eller släckas ut, som faxens avläsningsljud, modemets uppkopplingston och mobilens pip.

Genom att visualisera sin musik pekar Alva Noto på en potentiell skönhet inom ett strikt logiskt system. Jag älskar det.

För den som råkar befinna sig i ett annat hörn av vintergatan när Brigitta Tollans förträffliga programserie i tio avsnitt,  ”New York, stad med ständig Klang!”  sänds i Sveriges Radio på måndagar kl 12:00. 

Sörj ej. Det finns ju webbradio. Här. 

Nu senast klingade tonsättarna Beata Moon och Du Yun, som båda även är musiker.

Du Yun föddes i Shanghai i Kina. Beata Moon föddes som musikaliskt underbarn av koreanska föräldrar. Hon spelade piano från fem års ålder och hade sitt första framträdande med en orkester som 8-åring.

Det är nåt läskigt, ohanterligt med underbarn. Men Beata Moon lyckades hantera situationen.

Kulisslyssnaren kommer hem från dagens slit på kontoret och drar igång Spotify som ett slags rullgardin för vardagens sorger.

Kulisslyssnaren vill lugnas och befrias av musiken och ljuden.

Skön, mjuk, meditativ musik som gör att man nästan somnar.

Efteråt infinner sig kanske en nyvaken lite hoppfull känsla av tyngdlöshet.

Nästa etapp på dygnet kan börja. Och man upptäcker att mycket lite är vad det synes vara.

Övning: lyssna till Henryk Goreckis Symfoni nr 3, avsnittet ”Sorrowful Song”, som om musiken vore en kuliss. 

Källarlokalen Forum i Stockholm fortsätter att överraska. Onsdag 23 november ger man en föreställning fylld av vardagens absurditeter. Författaren, dramatikern och skådespelaren Jonas Karlsson läser texter ur sin nya novellsamling Spelreglerna. Där hans surrealistiska berättelser varvas med Erik Saties lätt melankoliska musikstycken. 

Ett perfekt par!

För tio år sen gick jag i Saties fotspår och sökte upp hans sunkiga adresser i Paris. Och här är vad jag kom fram till, då.

I ett uppgivet brev till brodern Conrad skriver Erik Satie: ”Jag tjänade kungligt mitt uppehälle. Sedan krasch! Misären kom som en liten sorgsen flicka med gröna ögon.” Här börjar min vandring i Saties fotspår för andra gången. Jag knackar dörr. Ursäktar min obefintliga franska. Kliver in hos okända människor och presenterar mig som en själsfrände, ja nästan en reinkarnation av Satie i modern tid som nu har återvänt till sin gamla adress.

Kanske finns ett kvarglömt paraply, ett notpapper bakom tapetskarven, en liten repa i parketten, åtminstone ett litet tecken.

Paris är bra på kommunikationer. Några franc och tio minuter på ett RER-tåg och snart står jag framför Saties grav i förorten Arcueil. Själv gick han till fots i sin smutsiga bonjour, Arcueil-Paris tur och retur. Varje dag. På ren rutin.Jag gissar att han gick längs gröna Avenue René Coty, upp mot Luxemburgparken, stannade till vid brofästet innan Notre Dame, drack några calvados och grundade sin levercirros. Hundra år senare går jag samma odramatiska sträcka.

Ett enkelt kors pryder graven. I närheten står en tom sockel med Saties namn ingraverat. En byst restes 1950 i kommunal regi men den försvann. Det fanns också en återvändsgränd uppkallad efter Satie, Inpasse Erik Satie, men även den har försvunnit.

Av olika skäl flyttar han till socialisternas förort Arcueil, på 22 rue Cauchy. Här är hyran låg och här sitter han inlåst 27 år utan att släppa några gäster över tröskeln. Under största försakelse skapar han sin egen ensamhet, och eftersom han aldrig har några pengar gör han fattigdomen till en estetisk princip. Ingen av vännerna som slog in dörren till det förbjudna rummet kunde glömma anhopningen av skräp. Bohaget liknade en enorm spindelväv. Fönstren var ogenomskinliga av lort. Avfall, högar av halvätna baguetter och insekter samlades under locket på ett piano. Skogar av paraplyer, travar av plånböcker.

Livsföringen förblev ett mysterium. Men arbetarna ska ha gillat hans musik långt innan snobbarna upptäckte den. Det var nära att han valdes till kommunalråd i Arcueil-Cachan. Hans genuina kulturhat och upprorstendenser gick hem bland massorna.

Med en teckning från 1898 söker jag efter rue Caychy i den regntunga novembervinden. Skorstenen. Den strykjärnsformade silhuetten. Inte ett spår.

Arcueil var en liten grå by redan vid sekelskiftet och borde faktiskt ha passat Satie, som hatade solsken och folksamlingar. Utåt sett en vimsig rolighetsminister i prudentlig tjänstemannakostym – i sju identiska uppsättningar – men under ytan var han antagligen en allvarlig sökare som ständigt plågades av tvivel på sin egen förmåga. Eller så var han inte riktigt klok.

Små petitesser kunde sluta i krig, t ex när kollegan Auric råkade trampa sönder ett av hans älsklingsparaplyer. Och när han skickades till klinik i Montrouge för avgiftning och dubbelsidig lunginflammation vågade ingen packa hans väska för risken att lägga prylarna i fel ordning.

Under första fasen, 1890-talet, hittar han ett säreget skrivsätt genom att sammanföra melodier och ackord i mönster helt oberoende av ortodoxa idéer. Ta de meditativa, gåtfulla Gymnopédierna I-III för piano, som ordagrant från grekiskan betyder ”nakna barn”.

Sedan får han ett raseriutbrott. Hans kärleksbrev till trapetsartisten Marie Clémentine Valdon skiftar mellan rött och blått bläck. Till slut ger han upp och konstaterar att kärlek är en farlig nervsjukdom och inleder en märklig period som tonsättare där praktiskt taget alla stycken utgörs av ”melodier som gör att man flyr”. Musik byggd på upprepningar och illusioner och talet tre som mystiskt centrum. Tre står för Rose-Croix-samfundets treenighet: Skönhet, Barmhärtighet och Skicklighet.

De luftiga notpapperen med de lustiga kommentarerna – ”Detta verk är helt obegripligt även för mig själv”, ”Beväpna dig med klarsyn”, ”Öppna huvudet” – döljer en osedvanligt svårfångad musik. Det ser enkelt ut, men stillsamheten och planlösheten skapar problem. Och spelas den inte för långsamt, spelas den för snabbt, med grötig pedal. För att tolka dessa egendomligheter behövs både specialisering och distans.

Musiken kan vara smärtsamt vacker, nostalgisk, stram, dunkel, sökande, elegant, ren, fritt hängande, mekaniskt marscherande, hånfullt poetisk, allvarsamt humoristisk, oroande, hypnotisk… Den kräver maximal återhållsamhet, idéhistorisk orientering och gärna också erfarenheter av grafologi, annars faller de gotiska danserna och de stelt processionsartade rosenkorspreludierna platt.

På ett plan är dessa musikaliska drömclips lika orimliga som logiken i en treårings rollspel. Och i likhet med de kubistiska målarna försöker han återförena vardagens olika brottstycken till en ny ordning. Som lyssnare tycker man sig ana en ironisk briljans, en formell elegans krypa fram genom notbildernas dimmigheter.

Eller var det aviga skrivsättet bara en snilleblixt för att hjälpa en bristande teknik? Var det ett medvetet försök till nya proportioner och balans? Att uppfinna nytt?

Stämningen i Notre Dame får mig att fundera på hur Saties musik leder ”ingenstans”. Ingenting + ingenting = Satie. Tiden är ingenting. I dag har japaner tagit Notre Dame i besittning. Japaner som fotograferar. Japaner som guidas runt i katedralorgeln. Troende japaner som tar emot förlåtelsen. Varför är det så få kors i Notre Dame? Jo, hela helgedomen är ett gotiskt kors, besökaren sitter omsluten i ett kors.

Under dessa bågar satt en gentleman i grå sammet och fantiserade om tiden och andevärlden. Han ville göra musik lika ren som antiken. Han ville spänna bågformade melodier och använda ackorden i dämpad, medeltida belysning.
 

I själ och hjärta var han säkert en Montmartrebo, tänker jag och fortsätter uppför rue des Martyrs mot studion på rue Condorcet. Här bor numera en amerikan som aldrig är hemma, ”en enstöring”, säger grannen. Ingen öppnar men jag hör en människas andetag och ljudet från kläder där inne. I Saties fantasi fick detta minimala rum heta Hotel du Baron Pulard.

Han slog kullen ur sin hatt, spräckte sina skor, rev sönder sin kravatt och ersatte sitt fina linne med skjortor av bomullsflanell. Han slutade att sköta sitt skägg, lät håret växa och låtsades att utsikten från hans enda fönster sträckte sig till belgiska gränsen.

Antagligen gick han inga större sträckor mellan vattenhålen. Ibland bara 200 meter till världshuset Clou, där han var danspianist klädd i den anständige borgarens uniform, tvärtom tidens mode. Så för att hedra Satiebeställer jag Auberges du Clous rekommenderade rätt för 150 franc. Bakom vita spetsgardiner, på Rosenkreutzarnas inneställe, äter jag njure i vit sås. Saties favorit. 

Åren 1912-17 tillkommer en central samling pianostycken med skildringar och beskrivningar i nottexterna och ett slags kompendium över Saties ansträngda relationer till samtidens musikliv. I motsats till 1890-talets klangtapeter är styckena skrivna i klar, kontrapunktisk stil. I Préludes flasques (Slappa preludier), Véritables préludes flasques (verkligt slappa preludier), den senare med undertiteln För en hund, och i ”Embryons desséchés” (Förtorkade embryon) låter han text och musik samverka i en sarkastisk kritik av rådande konventioner.

Till de påtagligaste skämten med borgerligheten hör det sista stycket i kompendiet, ”Sonatine bureaucratique”. I botten ligger en trist övningsetyd som får symbolisera träla. Ett stycke in skildrar texten en framåt byråkrat på sitt älskade kontor där han drömmer om löneförhöjning och spinner framtidsplaner för ett lyckligare liv. Motvilligt lämnar han kontoret efter dagens slit.

Förbi Place du Teatre och Sacré Coeur, kitsch och krafs, letar jag upp Saties lägenhet på rue Cortot nr 6 med minnesruna över dörren. Här trivdes han bäst, högt ”ovanför sina fordringsägare”. På lördagarna var det galakvällar på poeternas hus, Lapin, och då samlades en krets för att höra Satie framför Athalias dröm. Han lär ha tolkat den på ett mycket personligt sätt till melodin la Mère samtidigt som han dansade polka med sitt paraply. Nu har Lapin ekonomiska bekymmer, en mäklare vädjar till snabb affär.

Mellan åren 1912 och 1925 domineras Saties liv av arbeten med scenisk musik, bland annat baletterna Parade, Mercure och Relache. Han samarbetar med Picasso, Börlin, Cocteau, Léger, och praktiskt taget allt han företar sig utmynnar i grandiosa publikskandaler.

Omkring 1920 får han återigen ett infall.
– Man borde förverkliga en Musique d’ameublement, en musik som är en del av omgivningen. Den skulle kunna fylla ut den ofta besvärliga tystnaden som ibland uppstår och bespara folk de vanligaste plattityderna. Samtidigt skulle den kunna
dämpa en del av oväsendet från gatan.

Satie hade just uppfunnit jukeboxen, även här med bifogade texter som lätt kan tolkas som kritik mot industrisamhället.

– Musikvaruhuset åtar sig sorgmarscher, rekvier, mässor och reparationer. Symfonier, kvartetter komponeras medan ni väntar. Allvarlig musik görs glad. De svåraste stycken sätts om för ett finger. Inga fler obegripliga kompositioner!

Man kan bli förbannad på Satie för hans sturighet och dubbelhet i praktiskt taget allt, men också känna djup sympati för hans bakåtsträvande framtidsmusik, skratta åt hans självbild som päron och ljuskänslig sjögurka, och känna medlidande för en sorgsen dadaist som inte ens passade in i dadaisternas mönster. Kvar återstod egentligen bara hans egen hierarkiskt ordnade sekt där den enda medlemmen var Erik Satie, överprästen.

Därför hamnar han ofta i gräl, och i ett fall leder det till domstolsförhandlingar när kritikern Poueigh anklagar Satie för hans balett Parade.
– Hans musik är kränkande för den franska smaken.
Satie svarar.
– Såvitt jag förstår är ni en röv – om jag får säga – en omusikalisk röv.

Jag hör hur det övas piano i Saties rum på adress rue Cortot nr 6. Jag knackar på, förklarar mitt ärende.
– Goddag jag heter Mikael Strömberg, från Sverige, får jag stiga på och se hur
Satie levde?
– Erik… Satie? Naturligtvis!

En liten flicka med gröna ögon spelar övningsetyder. Hennes mor vill att dottern ska ställa upp på underbarnens Unga talanger i franska TV 5.

En gymnopédists vedermödor, tänker jag. Går sedan martyrgatan ner mot Seine.

Foto: Statens Musikverk

Statens musikverk firar Arkivens dag nu på lördag 12:e november kl 13 genom att lyfta fram det udda paret Anders Zorn och Åke Hodell!  På programmet en exklusiv visning av Hodells klassiska verk ”220 volt Buddha”. 

Egentligen är det märkligt hur en människa kunde vara en så stor inspiratör och samtidigt finnas till rätt obemärkt mitt ibland oss. Alla har väl hört ramsan ”Sassa brassa mandelmassa”. Den har poeten, tonsättaren, dramatikern och bildkonstnären Åke Hodell skrivit. Och många har säkert sett Rännstensungar, den skrev och regisserade Hodell eftersom han tyckte det saknades bra barnpjäser.

I inledningen av romanen Skratta Pajazzo (1983) väjer stridsflygare Hodell Åke in i en molnglugg.
– 73 Ode, vart tar du vägen? 73 Ode, vart tar du vägen?

Han kraschar men överlever och med en lätt överdrift är det på grund av detta intermezzo som han föds till konstnär. Olyckan gör honom till avantgardist; gränslös, nyskapande, experimentell.

Själv träffar jag honom för första gången ganska sent i livet. Det är 1985, vi har stämt träff på Hodells favoritkrog Blå Porten, och han inleder mötet med sin Självbiografi från 1967. På första sidan: Åke vid Caproniplanet Den flygande likkistan. Andra sidan: ett kulhål. Sista sidan: ett granatregn, diktaren fullständigt genomborrad. Längre kan man knappast tillåta sig att gå i fråga om språklig och visuell uppgörelse. Vi garvar hjärtligt och rått och beställer varsin pilsner.

”Men fa-an Åke”, sa Gunnar Ekelöf, ”ta inte med allt, lämna lite mellan raderna, publiken är inte en samling idioter.” Och Hodell tittade genom kikarsiktet och debuterade med Flyende pilot (1953) där han skrubbade ett militärt språkbruk mot vardaglig jargong. Möjligen lite modernt i överkant, tyckte förläggaren.

Men när Hodell presenterade manus till igevär (1963) som består av tolv sidor 31 680 i:n, ett gev på sidan 13, plus 35 sidor eller 66 556 ä:n och slutligen ett litet r på sidan 47. Då fick förläggaren hjärnsläpp: ”Detta är inte en bok. Detta är ett checkhäfte.” Hodell blev förstås förbannad, störtade hem och bildade förlaget Kerberos (Djävulshunden).

I hängslen och pannlampa ömsom jamade, ömsom morrade han ljuddikten general bussig (1964) som ingår på singelskivan Verbal hjärntvätt. Idén var att angripa publiken. Utrota ordersägarna! Se hur de förvandlar en rekryt till effektiv soldat på ett hyggligt sätt!

Till slut blev han även insläppt av spärrvakten på tevehuset och gjorde pjäsen Lågsniff (1966). Han hade jobbat tillsammans med Pistolteatern och iscensatt musikgruppen Blå Tågets mest absurda ljusshow. Men formen i Lågsniff var något annat, en slags abstrakt bild-ljud-berättelse med den karaktäristiska galghumorn fritt svävande däröver. Folkstorm! Den där jävla anarkisten Hodell vill vi inte veta av, bestämde ledningen under ett krismöte.

Vid ett annat tillfälle bestämde Sveriges Radio att bränna upp en komposition av Hodell som radion själv faktiskt hade beställt. Han hade öppet kritiserat Ian Smiths vita diktatur och storebror IBM och behövde för ändamålet ett antal frivilliga skolbarn som indoktrinerats med just Oxfordengelskans invävda värderingar. Daily Telegraph slog upp nyheten som förstasidesstoff: ”Den svenske konstnären Åke Hodell tvingar värnlösa barn att säga att Ian Smith är en mördare, dessutom mutar han dem med godis och glass.”

Engelska ambassaden protesterade hos SR, som fegade ur. 

Är han frisk? Ska vi ringa efter ambulans? Nej, gör inte det, svarar doctor Retzius i Maratonpoeten (1981) och förklarar med ett stilla leende: ”Humor är ett tillstånd där kroppens fyra kardinalvätskor äro väl blandade. Med andra ord: Poëten är fullkomligt frisk.” Så Maratonpoeten joggar vidare in i parken och matar duvorna med skrymmande ord. Han kastar ut ett OCH och ett SOM i gräset. Sträcker fram en handfull OCH och SOM och kvittrar. Tjipp tjopp tjipptjopp.

Men bara gråsparvar tycker OCH och SOM smakar gott. ”De är ju heller inte några riktiga fåglar”, tänker Maratonpoeten och springer längre in i språkskogen, där även bokstävers enskilda utseenden hade en särskild betydelse. Till exempel är ”i” en hunsad rekryt.

Annars var det som tonsättare Hodell firade de största triumferna. Ta Strukturer III, ett halvtimmes musikstycke baserat på autentiska ljud från skjutvapen och bombflyg. USS Pacific Ocean, ett hörspel kring en framtida stormaktskonflikt. The Way to Nepal, ett av flera zenbuddistiska tankestycken. 

Och hiten, operan Spirit of Ecstasy från 1980, där avgörande händelser återspeglas i bilnamn och bilplåt. Den senila rååå… åå… råis… råårååjs. Den vapenskramlande mer! se! des! benz! För att inte nämna den underbara kärleksduetten mellan en o o o o o o pel och Al la la la alfa Romeo.

”Du”, sa Åke, den där augustikvällen på Blå Porten för 25 år sedan, ”Du förstår att allting går i cirklar, estetisk tid, politisk tid, humanistisk tid. Det är helt enkelt en dödssynd att vara tråkig.”

För oss som bor långt utanför tullarna bortom Musik- och teatermuseet, Sibyllegatan 2 i Stockholm vill jag rekommendera en dos ”general bussig”. Navigera sedan på egen hand i Hodell-Land.

Ibland spelar verkligheten konstnären ett spratt. André Chini, tonsättare inflyttad till Sverige från Frankrike sedan länge, har skrivit ett orkesterstycke som stött på oväntad patrull.

Så här skriver André i ett mail: