Inlägg av mikael strömberg

Utrotningshotade ljud 1

av mikael strömberg

Utrotningshotat ljud: Modemtonen.

Många ljud försvinner och borde egentligen dokumenteras innan de ekar ut i tomheten. Hur många ljud minns du från din egen barndom beroende på din ålder? Dieselloket, enpetaren, kaffekvarnen, brunnen med handpump, haspen på grinden, plinget från skrivmaskinen vid radbyte, ljudet av emaljerade järngrytor, gamla raspiga vinylskivor, trampsymaskinen, vatten som hälls upp i en träbalja och klirrande mjölkflaskor, matrisskrivare och den runda ringsignalen från en stationär telefon.

Snart har du även glömt de ljud du lever med tillsammans just nu. Telefonsvararen, personsökaren, laserskrivaren, elektriska kantklipparen, lövfönen, matberedaren, det varnande bilbältespipet i bilen.

Några ljud försvinner delvis. Andra byter skepnad. Och plötsligt är det för sent.

Ljudet är borta…

Stenmusik

av mikael strömberg

Sten Sandell är de små gesternas musiker. Är det jazz? Improvisation? Kanske ljudkonst?

Här finns inget trögt kompositionsarbete med väloljad objektivism. Musiken står fri och känns som en serie ögonblicksbilder från en utsiktspunkt någonstans i Norden. Det är alltså omöjligt – och ointressant – att säga vad det är. Annat än Stenmusik.

Det är allting samtidigt, i små avvägda skålar. Hans musik bejakar både glädjen i slumpen och döden med dess Totenklang. Med en spännvidd från de smått nihilistiskt, torrt nedtryckta tangenterna till varma euforiska melodier. 

Så här bra kan det bli om man vågar släppa kontrollen, och har anlaget att göra det. Sandell är en av de friaste pianister jag känner till och när instrumentets register inte räcker tar han till sången. Bakom hörnet väntar plötsligt en gånglåt, en hymn, en medeltida bordun, teatermusik, eller en hyllningsdikt till nyligen bortgångne Bengt Emil Johnson

Spela Sandell för lyssnare i Frankrike och Tyskland. Och jag gissar att de uppfattar det nordiska mycket starkt, som en ljudande karta över urberget och rullstensåsarna.

För att ansluta till Göran Sonnevi: Sandell befinner sig ”i det ljud som finns mellan oss”

Har du vägarna förbi är det åter dags för Stenmusik. Fredag 13 maj på Fylkingen i Stockholm. I konserten med den grekiskklingande titeln Triskaidekaphobia huserar även Lisa Ullén piano, Katt Hernandez viola, Joe Willimson bas, Fredrick Ljungkvist saxofon och Sofia Jernberg röst.

Skärmavbild 2011-05-11 kl. 12.11.03.png

Paula af Malmborg Ward

av mikael strömberg

Musik till julkalender. Musikdramatik. Radioopera. Musikal. Musik för storband. Symfonisk musik.  

Paula af Malmborg Ward skriver musik hon själv vill höra. En anledning god som någon. I en tradition som brukar anklagas för att vara ”esoterisk” kliver hon fram och skriver pang på! i en humoristisk, rytmisk stil med stor tajming.

Torsdag 5 maj kl 19.30 och  lördag 7 maj kl 15 är det Paula af Malmborg Wards egodagar på Stockholms konserthus i årets Tonsättarweekend.

Läs Sara Norlings intervju i Konserthusets programtidning LYSSNA: 

”Uruppföranden av både orkestermusik och kammarmusik, Grünewaldsalen förvandlad till operahus i den sceniska premiären av Hittekvinnan – vårens festival med Paula af Malmborg Ward blir fylld av nya upptäckter.

Hon är slagfärdig. Vid fem vätskekontroller under Tjejvasan 2010 framförde Paula af Malmborg Ward sitt stycke JÅTPÅMF. Förkortningen utläses Jag Åker Tjejvasan På Min Födelsedag, med undertiteln En skidodyssé i fem satser för andfådd sopran.

På västkusten blåser styv februarikuling. Det surrar om Paula af Malmborgs mobil och i hennes huvud surrar musik som ska vara färdig alldeles strax. Vi lyckas ändå tala om framtiden och orkesterstycket Threads, trådar. Ett verk för Kungliga Filharmonikerna som uruppförs i maj under den tonsättarweekend som ägnas åt hennes musik.

I nya Threads väver Paula af Malmborg Ward ihop uppslag från flera olika projekt som hon funderat på att göra. Den första impulsen till verket var visuell: en färgstark, lapptäckslik bildväv av Britt-Marie Åkesson med titeln Horror vacui.

– Det är ett himla bra tema för det säger så mycket om vår tid. Vi är så rädda för tomrum, man ska fylla varje meter och varje sekund med någonting, säger Paula af Malmborg Ward, själv mångsysslare som fyller sin tid maximalt. Till och med hennes partitur brukar bli så överfulla att hon måste rensa dem innan hon slutligen levererar dem.

Men problemställningen kring vad vi gör med vår tid är bara ett av uppslagen. Sin vana trogen drar Paula af Malmborg Ward i trådar från flera, kanske oväntade, håll. En annan tråd kommer från en spelning på hundraårsjubileet för Kvinnliga akademikers förening 2004. Då hölls också ett föredrag om Sveriges första kvinnliga juris doktor Elsa Eschelson som runt förra sekelskiftet blev en ofrivillig martyr för kvinnosaken i sin kamp för en professorstitel. Om detta fanns långt gångna planer på ett musikdrama för storband och skådespelerskan Maria Lundqvist innan projektet övergavs.

– Man tänker inte alltid på den kamp som kvinnorna inom de akademiska skråna har fört. Min tanke var att belysa det hårt polemiskt, ”varför går det hit men inte längre”, med en ensam kvinna mot en fond av herrar. Bandet var inte så förtjust i idén, det var för feministiskt.

En tredje tråd finns i årtalet 1897. Då föddes Paula af Malmborg Wards egen mormor, men det är också året då Elsa Eschelson disputerade och Alice Tegnér gav ut sin fjärde samling med barnvisor. För Alice gick det bättre än Elsa, hon blev exempelvis invald i Kungliga Musikaliska Akademien påpekar Paula af Malmborg Ward. Lyssnar man uppmärksamt kommer man också höra en del Tegnér-citat och ett tag fanns till och med tanken att göra verket till en sing-a-long-symfoni.

Själv djupdök Paula af Malmborg Ward i Alice Tegnér redan under studietiden på musikhögskolan när hon skrev satslära med folkskolans vissamling Nu ska vi sjunga som utgångspunkt.

– Hon har funnits där som en väldigt stark inspiration. Dels är hon en förebild för mig melodiskt. Jag tycker att hon är en fantastisk kompositör, hon skriver underbara melodier. Sedan skrev hon även så kallad klassisk musik, det vill jag också påminna publiken om.

Men Threads är inte tonsättarhelgens enda uruppförande. Det blir också scenisk premiär för den prisbelönta radiooperan Hittekvinnan vid en konsert i Grünewaldsalen som fokuserar på Paula af Malmborg Ward som musikdramatiker.

Vid samma tillfälle uruppförs dessutom ett nytt verk för Stockholms Kammarbrass, Riding along E7 in the Buick of my dreams. En titel som inte har någonting med Europaväg 7 mellan Pau och Zaragoza att göra, utan helt enkelt syftar på ackordet med samma namn.

– Det är egentligen en odyssé med utgångspunkt i E7, det låg helt enkelt bra. Jag började cirkla runt tonerna och så blev det lite bluesigt eller bluegrassaktigt, särskilt för trombonen, förklarar Paula af Malmborg Ward.”

ViewImage.aspx.jpeg

Raderingen hejdas

av mikael strömberg

Gårdagens digitala bomb, att Sveriges Radio vill radera en hel kanal med ljudkonst SRc, är sannerligen en märklig historia.

Nu hejdas den. Men bara delvis eftersom ett policybeslut förbjuder streaming av SRc:s filer. 

”Det hela är en luddig, märklig, tragisk, eller kanske typisk historia. Sveriges radio är som bekant en stor organisation, och någonstans i dessa korridorer har någon fattat ett beslut. Men vem som gjort det är oklart, liksom vem som tryckt på knappen – för nu är det gjort”, bloggar Nutida Musik.

Varför? Sedan utvecklingen av DAB-radio mer eller mindre havererat borde det vara webben som SR ska prioritera. Färre lyssnar på ett radioprogram när det verkligen sänds. Utan några vetenskapliga belägg, skulle jag gissa att hälften efterlyssnar på webben när de själva har tid. 

Det behövs alltså en helt annan policy för hanteringen av digitala filer, framtidens kulturarv. SR borde underlätta och skapa tillgång, inte försvåra för lyssnaren.

Den stora raderingen

av mikael strömberg

Ett rykte på nätet nu på förmiddagen är att Sveriges Radio ska radera sitt SRc-arkiv. Tydligen ska den stora raderingen ske idag! 

Nu är det visserligen svårt att både förstå och lägga sig i SR:s interna hantering av ljudfiler. Men att så brutalt stänga dörren till radions ljudkonstverksamhet är mer än korkat. Istället för att radera borde man satsa mer resurser på att utveckla SRc-webben. För här ryms allt det som faller mellan stolarna; hörspel, soundscapes, akustisk teater, udda dokumentärer, radiobio osv osv.

Antagligen är SRc radions framtid. Men det fattar man inte. 

Här är en av de kritiska rösterna: Andreas Engström, läs hans inlägg:

”Kupp på Sveriges radio – SRc raderas?Under närmare tio år har SRc, Sveriges radios webbradio för experimentell radiokonst http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=2971 varit både banbrytande och världsledande för produktion och distribution av experimentell radiokonst. Med SRc lyckades Sveriges radio med sin internationellt starka tradition och rykte inom radiokonst också med att ta klivet in i den digitala eran. Detta var till 2009, det vill säga, när SR beslutade att lägga ner kanalen. Naturligtvis fick de olika verken och temanumrena fick ligga kvar på webben.


Sedan en mycket kort tid cirkulerar ett rykte om ett beslut att SRc skall försvinna från SR:s nät. Verken, servern, allt skall suddas ut, raderas! SRc:s grundare, Marie Wennersten, som är anställd på SR P1, har i över en månads tid försökt att få klarhet i detta men utan att funnit någon som tycks vara ansvarig eller någon man ens kan diskutera med. Hon har heller inte fått svar på om projektet bevaras på någon server eller om allt försvinner när de släcker. Ett rykte kan man ju ta för just ett rykte, men om en anställd på Sveriges radio inte efter stora ansträngningar lyckas med att få uppgifterna dementerade kan man ju undra vad som är i görningen.

Om ingen backup finns försvinner inte bara ljudverken, som upphovspersonerna i bästa fall själva har bevarade, utan också hela de innovativa gränssnitt som byggdes upp unikt för varje SRc-nummer.

Det finns ingen som vinner på att släcka SRc. Det kostar ytterst litet att låta materialet ligga uppe. Varför och vem vill då radera SRc? Det finns lyssnare över hela världen. Erik Büngers verk från 2003 Let them sing it for you har hittills haft tre miljoner unika användare/lyssnare. Stämmer ryktena är det frågan om ett kulturskändande av sällan skådat slag. Men om detta är vad som är på gång, och om detta sker genom att mörka och släcka i all tysthet, kan man fråga sig om det går korrekt till. Har inte Public Service plikt att bevara allt material som en gång offentliggjorts? Har Arkivet för ljud och bild/Kungliga Biblioteket fått vad de lagligen skall ha av SR/SRc? De berörda – de som arbetat med SRc och samtliga medverkande konstnärer – måste få svar på dessa frågor och det är snarast.”

Kronor till Kronos

av mikael strömberg

Visst är det kul och faktiskt lite otippat att Patti Smith äras med det ena av årets Polarpriser. 

Men ännu roligare och faktiskt inte ett dugg otippat är att det nu var Kronoskvartettens tur för Polarpriset.

Den amerikanska gruppen har flyttat rågångarna för hur det är möjligt att spela i en klassiskt bunden form som stråkkvartett. Lyssna till exempel till cd:n Requiem for Adam. En ljus, lekfull, uppstigande dödsmässa för fyra stråkar. Lite funky-blues och stretig jazz-ballad men mestadels ljus, ljus, ljus. Enligt kompositören Terry Rileys egen analys, en ”un-sounded sound floating in the afterimage, carrying the spirit but not the gravit”.

Kronos lyckas ofta överraska mig med något jag redan känner till. 

Det kom en pressrelease

av mikael strömberg

Varje dag får jag lågt räknat 50 pressmeddelanden från 50 förväntansfulla arrangörer, musiker, föreningar, institutioner etc som vill att jag ska infinna mig.

Körslag i Sävsjö. Musikteater i Kalix. Skivsläpp i Brösarp. Presskonferens i Köln. Föreläsning i Ystad. En kyrkorgel ska intoneras i Skövde. Noisekonsert i Västerås.

De flesta åker i papperskorgen direkt eftersom jag inte har råd att läsa pressreleaser flera timmar om dagen. Som frilans representerar jag ju bara mig själv och ansvarar för det som intresserar mig.

Och ofta är pressreleasen illa skriven och poänglös. Jag rycker en ur högen, från Svenska Jazzriksförbundet:

“Svenska Jazzriksförbundets pris för nydanande insatser inom svenskt jazzliv, Jazzkannan, går i år till Lindha Kallerdahl. Utmärkelsen kommer att delas ut under förbundets årsstämma Jazzriksdagen i Nynäshamn den 7 maj. Lindha Kallerdahl är en frontgestalt av stor betydelse för svensk jazz. Hennes nyskapande uttryck och arbete, i en lång rad ensembler och sammanhang, är både viktigt och värdefullt för många.

Hon använder sitt röstinstrument på ett medvetet, kreativt och ofta ofta utmanande sätt. Hennes musik är spännande och utforskande, hon går oavbrutet nya vägar i sin kommunikation.
Hennes genrebeteckning ”Annat” talar om mer reflektion, om djupare känslor. Och känns gör det mycket när Lindha Kallerdahl uttrycker sig, ibland i tysta känslor, ibland med smärta eller smek; alltid som ett möte, krypande som en gåva av kärlek och med nya visioner in i lyssnaren.”

Vad står det egentligen i releasen? Vad är en frontgestalt? Nyskapande uttryck? Spännande musik? Djupa känslor? Känns gör det mycket? Tysta känslor? Krypande som en gåva av kärlek? Nya visioner in i lyssnaren?

Snömos, sa Bill. Ingenting i Jazzriksförbundets release gör att jag sätter mig på bussen till Nynäshamn för att delta i förbundets årsstämma.

Ingenting är nämligen svårare att beskriva än musik.

”Jag skäms inte att bekänna offentligt att näst efter teologin ges ingen konst, som kan mäta sig med musiken, ty bara musiken kan uppnå det som teologin kan utföra på annat sätt, nämligen lugna och stärka människans själ”, skrev Martin Luther. Känns det igen? Musik i form av gudstjänst, lugnande och underhållande. För litteratur och bildkonst har vi aldrig sådana kriterier.

Historiskt har många försök gjorts att reformera musikspråket. Ett exempel är Claude Debussys krönikor under signaturen Herr Åttondel: ”Att återge sina intryck är bättre än att kritisera, och varje teknisk analys är dömd att misslyckas.” I Sverige skrev kritiker efter tyska förebilder. ”Wagnerproblematiken”, med sin slagkraftiga och inte sällan nedgörande elegans är till exempel ett utmärkande drag i Wilhelm Peterson-Bergers kritik i början av 1900-talet.

Oavsett vilken musiksort jag representerar finns ett outtalat och bitvis betungande ansvar gentemot både musiken som konstart som den utövande musikern och publiken. Å andra sidan finns inget givet ansvar överhuvudtaget, samtidigt som kvalifikationerna för en musikskribent är vanskliga att ställa.

Vilken smak är bäst? Frågan ställs inte men finns implicit i allt musikaliskt (be)dömande. Språk är värdegemenskap. Genast uppstår gemensamma värden som bevarar, konserverar och utestänger.

Ungefär så utestängande som Jazzriksförbundets release, trots all välmening.

Ta recensionen av en konsert, för vem skriver man? De som missade konserten? Artisten? De som var där? Det unika med musikspråket är att det beskriver ett konstverk som dör nästan i samma stund som det föds. Recensionen tryckt i tidningen har lämnat musiken för länge sedan. Kvar blir själva bekräftelsen.

Lyssnade jag rätt? Spelade pianisten efter noterna? Höll Carolas stämband? Uppstod någon publikkontakt? Kändes det äkta?

I musikens språkrum rumlar alla möjliga fördomar omkring. Ljud in – ljud ut – vi säger de mest häpnadsväckande saker som ”enastående vacker”, ”ändlöst snygg”, ”som ispilar”, ”elektriska extaser”, ”klyver som stål”, ”hugger vildsint” och ”svinbra”. Har man inget annat att säga än ”pissdåligt” behöver inte det innebära att man saknar åsikter om musiken.

Hur som helst vill jag bra gärna veta vad “krypande som en gåva av kärlek och med nya visioner in i lyssnaren”, betyder.

Homo insularis

av mikael strömberg
PIX-8BLH9I.jpg

En del av mig bor på en ö. Och det händer att jag läser om Anders Källgård bok Öar. I god upptäckaranda, typ ”En herre till Zanzibar” (från 1915) och med 
pojkrummet kartbilder i minne, åker han dit andra inte åker; Miquelon söder om 
Newfoundland, ön Rolas som korsas av ekvatorn, Queen Charlotte Islands vid 
Kanadas västkust, en klassik söderhavsatoll med 600 invånare.

Ibland handlar texten om att inte komma fram, för i en nesofils (ötoks) uppdrag 
ingår att vissa öar inte kan nås. Källgård hade föresatt sig att besöka en ö på 
varje bokstav i alfabetet. Inte oväntat blir bokstaven Z svår. En sistasekundenbiljett till Rom, sedan till hamnen i Ponza och vidare till ön Zannone, så
 är det tänkt. Men havet brusar upp och där ute kan han se det vita klostret,
 som inte kan nås.

I denna oförberedda transfer lär han sig åtminstone ett nytt ord, 
”vomitatoio”, rostfritt spyfat.

Med känsla för tillvarons detaljer rapporterar Källgård från en 
sjukstuga på Atafu. Det ska göras håranalyser på polynesierna! Han träffar 
en pensionerad och hörselskadad skogsarbetare, som i sitt privatliv är Skil
Kiixutz, Skedans hövding.

Om världens mest isolerade boplats, ön Pitcairn, har han tidigare skrivit en bok.
Nu återvänder han och hör en spillra av ett sjörövarspråk.
 Han rapporterar från en ökonferens, skriver om öars kommunikationsproblem, om
öars svåra balansgång mellan turism, och ekologi, och ger generöst med 
marginalanteckningar för den som vill söka vidare. 
I rätt ögonblick fångar han i kameralinsen 250 kilo kung av Tonga som motionerar 
med ett harem av livvakter.

Vad utmärker öbor? Tänker jag med Källgård i minnet, från min egen utpost i Östersjön. Och här är svaret. Homo insularis (ömänniskan) stressar 
mindre än fastlandsbor, utmärks av integritet, är en envis
 motståndsmänniska som till och med tar upp liftare och avskyr bankomater.

Nej, några öde öar finns inte, det har Anders Källgård lärt mig. Alltid finns 
något att se och höra. 
Hela jorden är en vibrerande ö. Det hörs ganska väl när våg för våg slår med sex, sju sekunders mellanrum mot stranden vid mina fötter.

Jag kan inte tänka mig en bättre musik.

Huitt Huitt

av mikael strömberg
db08-juni24a.jpg

Klicka på bilden!

Vallstena, Gotland kl 09.00. Jag försöker zooma in en oansenlig, gråflammig fågel som sjunger i kapp med solen. Bara 30 gram och så mycket musik!

Först några lågmälda ”huitt huitt” följt av tre, fyra smackande ljud, innan det verkliga näktergalsolot drar igång.

Styrkan och mängden melodier gör att en ensam näktergal låter som tio fåglar. Och just nu glider en handfull näktergalar över majsfältet och överröstar varandra.

Det är nu jag tänker på kompositören och fågelmannen Olivier Messiaen. Var det fåglarnas apokalyptiska sång som behövdes för att väcka honom till liv?

Ta hans Turangalila-symfoni. Här visslar näktergalen genom oboer och tvärflöjter. Och alla andra märkliga gryningskörer, sjungande änglar och vattenfall, snöflingor och iskristaller. Att lyssna till Turangalila-symfonins tio satser är som att stiga in i en helt främmande värld som styrs av månkalenderns flytande och glidande intervaller. Klockans tickande blir oviktigt. Rent kronometriskt kan symfonin pågå hur länge som helst. Men plötsligt, några stela pauser, som en påminnelse om att allt faktiskt kan ta slut.

“Jag har försökt hitta en musik som är en ny tid” , ska Messiaen ha sammanfattat sina 70 år som kompositör. Och ny blev den, på många sätt. Han drevs av en extrem lust att återge vad han verkligen hörde, särskilt de hemlighetsfulla ljuden mellan naturen och den mänskliga fantasin. Främst då fåglar.

Ja, tänk om näktergalarna ovanför mitt huvud är änglaröster? Blåkråkor, ladusvalor, glador, lövsångare, hackspettar, turturduvor, lom, korsnäbbar. Alla har de varsin notrad i Messiaens notsystem.

Inga fåglar – ingen musik. 

Sida 20 av 31
  • Tjänstgörande redaktörer: Alex Rodriguez, Jennifer Snårbacka och Fred Balke
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB