Om valvakan har ett ljud – och det borde den! – låter den som Alva Notos musik med tillhörande abstrakta filmer.
Buller, noise, är antipoden. Utan buller ingen musik. Bullret bidrar ständigt med en krackelering av västvärldens idéer om samklang, utveckling, harmonisk konsensus, takt och ton. Från Pytagoras sju sfärer till geometrins betydelse i konsten.
Här kommer Alva Noto in från höger och vänster och ljud-, ljussätter valvakans stela diagram och analyser.
I den lite lätt biegegrå tidskriften LYSSNA – Stockholms Konserthus höstprogram för 2010 – finns en text som gör mig glad. Cellisten Klas Gagge skriver om kompositören Helena Munktells (1852-1919) framgångar i Monte Carlo och Frankrike.
Hur kommer det sig att Munktells musik fick de franska kritikerna att gå i spinn? Var det hennes förmåga att måla dramatiska havsmålningar i toner? Eller var hon helt enkelt undantaget som bekräftade regeln?
Genusproblematiken borde man ha ”löst” för länge sedan. Men ingen annanstans i kulturlivet styrs strukturer, penningflöden och värdesystem till sådan grad av män. Från konserthuschefer ner till kommunala musikledare.
Det är ingen nyhet men tål tydligen att repeteras. Mellan musikinstitutionernas ledande personer existerar ett släktskap, vare sig den grundas på strategiska överväganden eller på primärt musikestetiska värdeskalor. De flesta befattningshavare har likartad bakgrund (musikhögskola, musikvetenskap, eller verksamhet som pedagoger och musiker). Ett konserthus anställer bara undantagsvis en kvinnlig konstnär som chef. I de rent musikaliska frågorna råder sällan konflikter och satsningar på nutida musik är mera en fråga om hur långt man vågar sträcka sig av hänsyn till ekonomin.
Rekryterings – och värdesystemen hör alltså ihop, de informella kontakterna består, som i flera hundra år har skapat konstmusikens konsensus. Jag kan förstå att det här verkar passé, men de allra flesta institutioner diskuterar sällan musik annat än som förmedling. Här ligger musiklivet decennier efter litteraturen och bildkonsten, och inväntar ett systemskifte där man inte längre talar om ”kvinnligt” och ”manligt” utan om MUSIK.
Av siffror kan man bli blind – särskilt eftersom den mesta repertoaren har en klassicistisk, romantisk slagsida, från en tid då musik överhuvudtaget sysselsatte män. Men det gör inte saken mindre pinsam Dom som lägger repertoaren kan inte sitt jobb. Och ingen fungerande kontroll förekommer.
Så var finns kvinnorna i konstmusikhistorien? De finns 2010 och de har funnits i alla tider, dock inte i männens musikböcker och i musikpolitiska frontställningar. Genom åren har musikforskare som Eva Öhström brottats mot vanföreställningarna. Det fanns en tid, inte särskilt länge sedan, när fiolspel ansågs direkt olämpligt, eftersom kvinnor inte bör flaxa med armarna! När blåsinstrument inte passade, eftersom det vanställer ansiktet! När cellon ansågs osedlig! Pianot gick an, liksom sång, men helst inom familjen. Läkare trodde nämligen, en bit in på 1900-talet, att om kvinnor ansträngde sig för mycket kunde de föda vansinniga barn.
Det har passerat 200 år sedan Fanny Mendelssohn (syster till Felix) tvingades välja bort musiken sedan pappan uttryckligen förbjöd henne att spelas sina stråkkvartetter och kantater annat än som prydnader. Men hur mycket har egentligen hänt? Vi ska nog inte underskatta musiklivets inneboende seghet.
Under tiden kan vi lysssna till Helena Munktells orkesterstycken, bl a Bränningar, som nu finns på cd från Sterling Records.
Mikael Strömberg
Ibland försöker vi separera, musiken och jag.
Jag inbillar mig att kärleken och öppenheten finns någon annanstans. I bildkonsten. Litteraturen. Filmen. Men herregud, musiken är ju det bästa vi har av himlen här nere på jorden. Allt det där som jag inbillar mig inte fanns, finns ju i Edda Magnasons påfågelsmelodier. Skärpan i Ardittikvartettens stråkar. Den långa sikten i Marie Samuelssons orkestermusik. Efterklangs enastående förmåga att elektrifiera konstmusiken. Den avskalade klockklangen i Arvo Pärts musik. Till och med M.A Numinens pricksäkra tuppar i halsen.
Vad är bra musik? Fel fråga. Spela Griegs Peer Gynt i ett tomt rum – och det är ingen musik. Böckerna i bokhyllan är sedan länge döda. Väggarna och fåtöljen är totalt likgiltiga inför norrmannens melodier. Det behövs åtminstone en lyssnare som bygger ett äktenskap med musiken, som hör den, undersöker den, äter och dricker den, somnar till den, gråter till den, avhåller sig från den, tar in den så att den en dag rinner genom kroppen utan tröghet.
Ibland tänker jag på Alexander Skrjabin (1859-1924). Den ryske tonsättaren och pianisten som gick sin egen väg och spådde musikens upplösning. På sätt och vis är han typisk för vår tid.
Vi lever våra liv i en topplista, vår kultur är en enda popularitetstävling. Men det är i ”floppar” framtiden finns. Här råder ständig superkonjunktur beroende på hur digitaliseringen i grunden har förändrat sättet att producera, skicka, ta emot, bearbeta och länka vidare musik. De elektroniska vågornas makt ligger i att de sprids i alla riktningar (Skrjabins idé.)
Ungefär 50 miljoner unika musikstycken tros vara i omlopp dagligen och nästan samtliga ligger utanför befintliga topplistor. Topplistan är i princip redan död. Plötsligt måste hitten ge vika för mikrohitten. Tänk Best of 400.000 listan, istället.
Så: välkommen till Muzikbloggen. Flopparnas blogg!
Mikael Strömberg