Dags att sjunka ner i fira-jul-med-respekt-vilfåtöljen.

Och nåt vilsamt att lyssna till.

Jag väljer.

Paul McCartneys My Valentine.

Och Chet Bakers My Funny Valentine.

Klicka på bilden.

Martha Argerich – Spielt Chopin, Brahms, Liszt, Ravel och Prokofiev.

Konvolut till klassisk musik är i två stilar. Helst ett kolorerat karamellpapper som antas locka till köp; solnedgångar, oljemålningar, monument. Eller porträttet av ego-trippen; den stränge dirigenten, den furiöse violinisten, den drömmande pianisten.

På fotot med den argentinska pianodrottningen Martha Argerich ser vi emellertid något annat. Ja, förutom den överdådiga symbolen för ”KLASSISK MUSIK”, Deutsche Grammophones logotyp för kronan på verket.

Visserligen blundar Argerich, men den inåtvända blicken är magisk.

Hon tänker med sina händer, åtminstone får inga synapsfel finnas mellan vänster och höger hjärnhalva och fingerlederna. Allt måste ske utan betänketid, med största sensitivitet, intellektuella skärpa och rigorösa teknik.

Här finns ett imaginärt samspel mellan konvolut och innehåll. Martha Argerich, den mytomspunna argentinskan med sitt nervkittlande och slukande spel. På toppen av karriären slutar hon spela offentligt.

”Att spela piano är som att blicka ner i sin egen grav”, menar hon. 

Klicka på bilden.

Senior Coconut – El Baile Alemán.

Stilen är electro-latin, merenge, cha-cha, cumbia, downtempo-electronika. Men inget är vad det synes eller höres vara på Senor Coconuts cd med covers på en handfull Kraftwerks-hits.

Tacka Riksskatteverket för looken. I kolumnen för avdrag finns nämligen rubriken ”Fantasikostym”; avdragsgill scenklädsel, omöjlig att bära privat.

Ytligt liknar kokosnötens dansband de svenska dansbandens fantasifoster från 70-, 80-talen. Ta Gert Jonnys i gröna västar som liknar jättelika amningsbehåar. Baracudaz med sina abnorma skjortkragar. Tötas silkiga Tusen och en natt-stil. Myspyset tillsammans med Boströmarnas ryssmössor och isborrar. Eller kosackerna i Pelles orkester. Till och med Bhonus prickigkorv-västar.

Det finns något oskyldigt i textilierna, som minner om en svunnen epok när amatörismen blomstrade och var och en som ägde en symaskin tog sig rätten att släppa loss och skapa sin egen katalog med utsvängda ben och paljetter.

Obs lyssna! Det här är inte Lasse Stefanz goes merenge.

Det är bättre än så: Konvolutets och innehållets totala dialektik.

Klicka på bilden.

Brian Eno – Ambient 4: On Land.

Långa tider sitter vi i olika slags väntrum. I sämsta fall ligger vi i en sjukhussäng. Och väntar. Den här fria, disponibla tiden är som musik i Brian Enos öron, och det var så han knäckte koden till sin epokgörande idé om Ambient music. Med hjälp av syntar och bandslingor komponerade han ”Discreet Music” och ”Music for Airports” och genom albumen ”On Land” och ”Thursday Afternoon” nådde han flera nyheter som rör lyssnarens perception.

Tanken är att ljudlandskapsmusiken ger illusionen av att vi reser till olika platser med våra hörselminnen. Musik och miljö smälter samman och påminner om platser vi varit på eller längtar till. Meningen är att vi inte ska behöva veta om det är musik eller inte.

I ambient ligger också ett försök att förlänga nuet. Därför kan ”On Land” snurra femton, tjugo timmar utan att kännas monoton.

Omslaget är designat av Brian Eno och föreställer en kartbild, inifrån vilken musiken är hämtad och föds i lyssnarens huvud, tills den slutligen helt smälter in i den miljö där den spelas.

Landet är en plats dit vi reser med vårt hörselminne. 

Klicka på bilden.

Siw Malmkvist – Tunna skivor.

Schlagersångerskan skulle se förvånad ut, le i besvärliga lägen, sitta uppflugen i höga träd, vila med ena armen över en designad stol, posera med resväskor, ligga på golvet som en uppstoppad tiger, eller bara dyka upp från ingenstans som en hemmafru på rymmen.

Men med Siw Malmqvist är det annorlunda. Se omslaget till ”Tunna skivor” där glamouren är en annan. Hennes leende passar bättre i Federico Fellinis film ”La Dolce Vita”.

Det var 50-tal och skivindustrin ropade efter nya artister som kunde göra hits på svenska. Kopior fast bättre! Många drömde om en framtid som ”Svensktoppensångerskor” (från en skolenkät).

Det går alltid ha åsikter om schlagerns inbyggda identifieringsschema att appellerar inte enbart till snittmedborgaren, utan även räkna med lyssnare långt ner i åldrarna som inte förmår uttrycka vad de hör, bara känna genom huden i melodiernas estetiska sken.

Schlagern leder hela tiden tillbaka till det välkända. Inget stötande får passera. Men med Siw Malmkvist är det annorlunda. Hon är sin egen schlager fångad i ett Lp-konvolut.

Klicka på bilden.

Peter Gabriel – Peter Gabriel.

Med ett illusoriskt konvolut från 1978 skapar Peter Gabriel ett anslag som soloartist. King Crimsons gitarrist Robert Fripp producerar, märkbart delaktig i soundet.

Fotografiets platta yta förvandlas till tre dimensioner. Så gör också soundet och berättelserna som bygger fortsättningar på albumet ”Lamb Lies Down on Broadway” och Gabriels brytning med Genesis. Låtarna på skivan placerar honom i det experimentella art-rock-lägret: ”On The Air”, ”Mother Of Violence”, ”A Wonderful Day In A One-Way World”, ”White Shadow”, ”Exposure”, ”Flotsam And Jetsam”, ”Perspective”…

Idén är att länka samman minst lika många stilar som låtar: urban funk, visa, glamrock, klassiskt, afrikanska polyrytmer, asiatiska droner, egyptiska stråkar, konstmusik.

Det här är långt innan Gabriels begynnande trötthet som kan höras i stämbanden på hans senaste produktion Blood Orchestra. Rösten befinner sig ständigt i skarven. Mellan närvaro och illusion.

Gabriel hissar upp röstläget i raspig falsett. Det går som en rysning genom skivomslag och musik, som naglarna mot svarta tavlan i klassrummet.

Luciasången tassar genom huset från en TV på avstånd. (Undrar varför jag använder TVn som radio nuförtiden?)

Om en skog av björkar kan sjunga gissar jag att den låter som en svensk Luciakör. Överallt älskar man den svenska rösten. Nu senast på La Scala där Peter Mattei river ner väldiga applåder. Svensk sång är ett designfenomen, en exportvara.

Bättre turistpropaganda för Sverige finns inte. Med inslag nyslaget hö och myggolja, lite sval, och.. ja, som om björkar kunde sjunga.

Så jag lyssnar till TVn och behöver inte direkt tvinga fram en tår när Lucia går sina fjät. 

Samtidigt tänker jag på musikforskaren August Lomax som försökte dela in världen i nio sångzooner. Europa antas vara det största sammanhängande området. 

I västeuropa – om man får tro Lomax – är det mest heltonsskalor (vita tangenter) och avspända röstklanger. 

I sydeuropa härskar ett helt annat ideal med spänd klang och friare rytmik. Här och där en spretig särart, som t.ex österrikisk tyrolersångens joddelijoddela. Men i svensk sång ligger originaliteten i att hantera och förvalta på ett annat sätt.  Där tror jag Lomax missat något.

Eller varför inte som i Anna Abrahamssons stilfullt tysta Lucia i årets julkalender från konstnärskollektivet Gaffel. (Klicka på bilden)

Ligger vaken och räknar takdropp och lyssnar lite förstrött på Notturno i P2. Plötsligt väller en stråkorkester in i rummet där jag försöker sova.

Vassilis Bolonassos avar att musiken är skriven av Wojciech Kilar och stycket heter Orawa (länk till Spotify).

Kilar känner jag från det annonyma yrket som filmmusikkompositör till allt från skräckisar till melodramer. Han har en enastående förmåga att skriva musik som liksom jobbar från insidan och skapar en intensitet som stannar kvar flera dagar i medvetandet.

Bäst är han på filande stråkar som sprider en fridfull frenesi.  

Visst låter det märkvärdigt att musikens största avsikter skulle vara att utesluta och rent av förinta tiden och att kompositörens främsta avsikter inte är att skriva vacker eller ful musik, utan att komponera oss som sitter eller ligger där i mörkret.

Att så ett frö, utifrån den hets som omger oss. Och snart kommer sömnen…

Klicka på bilden.

Edda Magnason – Goods.

Hon heter Edda Magnason, bor i Malmö och skriver oförutsägbar musik.

Tänk så här. Du möter en människa för första gången som svävar fritt i tid och rum och skriver musik efter påfågelsprincipen!

Verser och refränger fäller oväntat ut sina färggranna melodier. Det är folkmusik, teater, poesi, barnvisa, pop, jazz, klassiskt. En låt kan starta i ett impressionistiskt piano, Claude Debussy sound-a-like, flyta ihop med en Bollywood-stråke, och blomma ut i en rockig refräng. Det går inte sluta lyssna eftersom man aldrig vet vad som väntar bakom nästa taktstreck.

Edda Magnason har jämförts med Tori Amos, Björk och Maia Hirasawa. Men det är inte riktigt rättvist för någon.

Det gör inte saken sämre att hon dessutom designar sina egna skivfodral. I sin värld av vikta silhuettpappersfigurer och Muminlampor påminner omslagen om Edda Magnasons musikalisk spännvidd; orientaliskt, surrealistiskt, poppigt.

Än är konvolutkonsten inte död, för tänk vad en yta på 14×12 cm kan åstadkomma.

”Vi lanserar appar inuti Spotify för att göra det till en plattform”, sa nyligen Spotifys vd Daniel Ek vid en pressträff i New York.

Några av de appar som redan har godkänts har utvecklats av musiktidningen Rolling Stone, The Guardian och musiknätverket Last.fm. Andra appar ska exempelvis hjälpa användare att hitta konserter eller låttexter.

Och det kan väl vara bra. Den där känslan av att Spotify är en slapp musikcharterresa kanske tonas ner tack vare appar.

Det gäller bara att inte få synAPS fel.

Klicka på bilderna.