Närmare hälften av landets befolkning lyssnar på radio. Och varje morgon börjar 2,7 miljoner svenskar sin dag med P4 Morgon, P1 Morgon eller Morgonpasset i P3.

Exempelvis har Sveriges Radios marknadsandel stigit från 67,1 % till 68,5 %. Det visar den stora lyssnarundersökningen för radio som TNS/SIFO nyligen presenterade.

Radio verkar stabilare än många andra media, under hotet av en smygande nedgång för den kommersiella radion. Och det är något som skulle kunna påverka det totala radiolyssnandet.

Samtidigt närmar sig Public Service i viss mening reklamradions estetik, emedan reklamradion närmar sig P1 med tal. Ett
 exempel är planerna på en helt ny digital livsstilskanal, som intill 
förväxling liknar Rix Megapol. Men här har SR mycket litet att hämta så länge reklamradion har ett försprång när det 
gäller hårt profilerad flödesradio.

Med Digital Audio Broadcast DAB (fanns?) finns idéer om att 
utnyttja frekvensutrymmet bättre. Redan nu sänder SR en musikkanal, P2
Musik och en finskspråkig kanal, P7, i DAB och dessutom sänds de ordinarie 
FM-kanalerna samtidigt i DAB-radio.

Under några år var DAB det förlösande mantrat som radions chefer och arbetsledare 
upprepade på kick-off-möten. I digitalradion skulle det finnas plats för annan 
information parallellt med radioljudet, så kallade tillläggstjänster.

I en så kallad SR Plus-tjäst skulle man kunna
 hitta nyhetsrubriker, trafikinformation, sportresultat, börs- och
valutakurser och så vidare. Det intygades, att på sikt kunde DAB-mottagaren utrustas med 
bildfönster för väderkartor, diagram och en mängd länkade bilder.
Man talade om ”ensembler” för tekniken att komprimera flera radioprogram i ett
slags ”stämmor” som sänds ut på en enda frekvens.

Alla programtyper får en 
kod som står för till exempel nyheter, samhällsprogram, sport, utbildning, rock,
dansband, country, kvinnofrågor, debatt. Sedan ”ber” man radion söka upp just 
den programtyp man är intresserad av, oavsett i vilken kanal den sänds.

Enorma summor plöjdes ner i projektet och meningen var att inte bara G8:s utan alla världens radiostationer skulle
 enas om en global sändare- och mottagarestandard. Utvecklingsoptimisten talade om radion som en Multimedia Plattform.

Ljudet är radions särart, menade motståndarna till DAB: ”Och det håller man nu på att bygga bort”. Och än idag pågår en intensiv 
lobbyverksamhet genom World DAB Forum för den digitala radions hypermediala 
framtid.

Men sen gick luften ur. Webbradion seglade förbi. DAB-satsningen blev allt svårare att försvara på bekostnad av satsningen på nytt innehåll. Idag är det märkligt tyst kring DAB samtidigt som Spotify och iTunes m fl skapar nya sätt att “lyssna på melodiradio”.

Jag tror nämligen att grunden till DAB och mediernas digitalisering bygger på en myt om 
den simultana/flexibla människan. Det är 
en ganska ensidig syn och vilar på en strategisk konsumentkultur där samtliga
 inblandade reagerar lika på obestämda, flytande, motstridiga 
konflikter. Optimering tas för given.

En dröm om den snabba, rörliga människan som med nollor
 och ettors hastighet korsar världen i ständigt stand-by-läge, för att
 när som helst på dygnet underrätta sig om nyheter, väder, musik,
 börsnoteringar, valutakurser, reapriser, biljettbokningar…

Allt det där finns ju redan på webben. Varför ska vi ha det i radioapparaten?

Något tillspetsat kan man säga att utveckling under trycket från datorn, har satt intellektet i förhållande 
till maskinen som den mest centrala frågan i vår kultur. Den är för oss vad sex
 var för den viktorianska människan: hot, tvång, tabu och fascination.

Det är innehållet som borde prioriteras, inte ny teknik. Annars gissar jag att folk hittar “radio” på andra ställen än i SR och reklamkanaler. 

Med ett musklicks avstånd ligger världens radiostationer öppna dygnet runt på nätet. På mitt köksbord har jag en liten brun folkhemsradio som just nu har access till 25.000 stationer. Snabb bufferthastighet, rent ljud.

På morgonen värmde familjen upp med lite hi-life-musik från Radio Botswana, över till
 ett spooky hörspel i Westdeutsche Rundfunk, sedan några minuter Bulgariska hits, 
och därefter Radio Guadalope med smörsång och vågskvalp i bakgrunden.

Visst är det ett under av valfrihet. I början tyckte jag att radiovågorna alstrade en 
tekniksvett som stank kortslutning och gammalt snabbkaffe. Men idag har jag ändrat beteende. På nytt har radion förutsättningar att bli ett altare i köket, i vars närhet vi fikar med radiotårta och har det riktigt mysigt
 tillsammans.

Ikväll letar vi upp Soundofmusic första webbradioprogram SOM. Sven Rånlund och Magnus Nygren presenterar ny musik. På menyn enbart nytt och mycket svenskt: knaster, text & ljud, improv, pop, racerbilsljudkonst, taggtrådsblues och så lite hederlig kassettnoise.

Varannan torsdag återkommer Soundofmusic på webben, härifrån till evigheten. 

Hitta programmet här.

Vill du höra någonting nytt, som du redan hört men inte lagt märke till? Hörspelet våren.

Våren är inte bara smältvatten och morgonpigga fåglar. Den är ooljade cyklar, trötta presseningar som sliter sig och flaxar runt, grus och bös som far omkring, torra kvistar och obytta vinterdäck. Parkförvaltningens lövfönar och rotborstar. Och knoppar som brister. 

Egentligen är det nu som jag borde ta ledigt och upptäcka de svenska korallreven eller undersöka kantålens kärleksliv. Kanske rota fram den praktiska ryggsäcken och bara dra.

Men: naturen börjar inte tvärt bara för att allmän väg slutar. Den kryper in under betongen, knölklockor och grodblad väljer att växa utmed gågatan mitt i city och mellan trappstegen till ICA Nära. Naturen flyttar också hem till mig: silverfisken mumsar i sig av stärkelsen i bokstäverna inuti mina gamla böcker. Och tingens nedbrytare, kvalstret, petar med sina taggiga betar i sig primörer från mitt örngott.

Under våren tänker jag ofta att snabbhet är en klassfråga. Människor med arbete upplever rytmen och pulsen på annat sätt än människor utan. Det paradoxala är att fri tid omedelbart ger upphov till stress. Varje minut kostar. Jag nämnde det för konstnären och utemänniskan Nils Aslak Valkeapää en solig vårdag i norska Skibotn. Han tittade oförstående på mig. Jag hade just passerat Laxvattnet och Lyngenfjorden och kände mig helt bedövad. Bergstopparna rev hål i molnen. Väderleken levde sitt eget liv och vinden sa någonting speciellt.

Våren var på gång och med den kom syret och ljuset och ljuden och den typiska kryddblandningen av blåstång och dieselolja från fiskebåtarna. Jag gick efter stranden flera dagar. Gjorde inget annat än gick och gick och började så sakta glömma att tid kostar.

Rör man sig tillräckligt långsamt och länge på samma plätt upphör nämligen naturen att vara ett museum, ett utflyktsmål. Det sammansmälter. Naturen blir ett slags instruktör som lär ut hur man ”gör sig villig”. Det påminner rätt mycket om ett stämma ett musikinstrument. Då blir marken min säng. Solen min lampa. Sjön mitt tvättfat. Ljuset och mörkret min klocka.

”När jag är död”, sa Valkeapää, ”då är det naturens tur att äta mig, då lämnas jag tillbaka, det är inte min sak att veta vad som sker efter döden.” Året efter avled han.

Om man ser till den litteratur om natur som numera publiceras märks en ny kategori böcker: naturens inre landskap. Etnobiologi är ett ämne på framfart. Ett annat exempel på viljan att försöka förstå varje mossa, är Sveriges största bokprojekt någonsin, Nationalnyckeln. Under 20 år ska 100 volymer tryckas!

Eller ta Jan Danielsons finstämda bok Träd i marker och myter (Svenska Förlaget). Varför är det bara mulleaktivister och vänstermänniskor som förväntas få krama träd? Ibland vill också jag ställa mig mitt i sjumilaskogen och på indianers vis skrika O Store Gud! Men konventionen hindrar mig. Danielson skriver: ”Det är bara vanan som gör att vi inte varje dag faller i förundran över att de väldiga, tysta träden lever mitt ibland oss … Om träden inte fanns, skulle ingen människa ha fantasi nog att uppfinna dem”.

I dag använder vi naturen som ett stort vardagsrum. En potatisåker. En brädgård. Något att slå upp tältet i. Vi tar visserligen intryck men låter oss sällan tryckas ut av naturens egna krafter. För i den här dragningen till naturen finns också en rädsla, som när man var liten och dök från en brygga i okänt vatten. Den sammansatta naturen är så mycket mer än biologi och medicin, protein och ozonskikt, svampkorg och mountainbike.

Lyssna till orden. Hänglavar. Furuspån. Blånor. Sprättkusar. Glödhoppor. Smällpuppor. Nötsnurror. Vrideld. Fnöske. Bågdrill. Det låter som folkmusik i mina öron.

I år tycker jag att du ska planera in ”Lyssna till våren” i din kalender. Avsätt tid och lyssna till det finaste ljud som finns, när björkens klibbiga musöron spricker ut de första veckorna i maj. På några timmar har våren passerat. Så passa på.  

Lyssna till Bengt Emil Johnsons berättelse om koltrasten här.

Alice kollektivet presenterar föreställningen NU VÄNTAR TIDEN. En scenisk tolkning av Kristina Lugns texter med nyskriven musik av Nina Ramsby och Lisa Ullén för människor från 4 år.

Hemma hos sin dagmamma väntar någon på att mamma ska komma. Dagmamman väntar också, men på vad???

Det är ett ålderslöst tema som bör passa Nina Ramsby. En underfundig poesi om att vänta och dansa och längta och vänta och vänta och sjunga och drömma.             

Vi bär massa mantlar som människor, menar hon. Och vi ställer oss alltför sällan frågan: Behöver jag den här manteln? Behöver jag bevisa från vilken kultur jag kommer? Vilken musik jag förespråkar? Vilket kön jag är? Listan kan göras hur lång som helst.

Hon har kommit fram till att hon är Nina Ramsby, både tjej och kille, både-och och mitt-i-mellan i alla situationer. Så därför kastar hon sig även ut i en musikvärld som innehåller det mesta: visa, jazz, rock, pop, punk, disco, techno, experimentellt.

NU VÄNTAR TIDEN har premiär söndag den 10 april kl.13.00 på Teater Brunnsgatan Fyra i Stockholm.

Vallfärda dit. 

Lira. Bra namn för en musiktidskrift. Men kan lirandet och läsandet mötas?

En utbredd missuppfattning är att musik bara är till för att avlyssnas. Eller höras. Som en ny tapet i det stylade hemmet.

Musikmagasinet Lira, nu ute med nytt nummer 2-2011, förvånar mig ofta genom att ligga så nära musiken. Och det är då man önskar att det skräpade en Lira i varje fikarum. Särskilt idag när hela kommuner, landsting och stater förminskas till några stela pinnar i ett excel-ark.

Jag vill gärna tror att alla människor behöver tänja på tillvaron och lira fritt även när de stöter på inrutade rutiner. För i begreppet lira ligger även improvisationen. Att dra en rövare. 

Det är allt det där andra, musikens ”utanför tiden”-känsla, som får oss att känna lätthet och luftighet, som om vi hade kolsyra i kroppen. Och just därför sneglar alltfler verksamheter (pedagogik, didaktik, marknadsföring, ledarstil) lite avundsjukt åt musiken som idé för en produktiv spontanitet, någonstans mittemellan slump och fasta ramar. 

Ta musikens grundbult gehör, en chef utan gehör är en kass chef. Själva gehöret manar lika mycket till försiktighet som öppenhet. För den är självfallet aldrig fullständigt fri. I allt vi gör och åstadkommer fungerar gehöret som ett lod.

Nu undrar du säkert vad detta har med Musikmagasinet Lira att göra. Det mesta, faktiskt. Ett givet exempel från senaste numret är Jan Sigurds text om Woody Jazzmannen Allen. Ett underbart reportage där texter och bilder får breda ut sig som stora potatisåkrar. Utan sin lakritsstång, klarinetten, hade han nämligen aldrig blivit den Woody Allen. 

Den tråkiga nyheten står att läsa i sveriges bäst underrättade nättidning för ny musik: Soundofmusic.nu.

”Det tyska skivbolaget FM Free Music Production lägger ner efter 40 år i den europeiska frijazzens och improvisationsmusikens centrum. Artister som Peter Brötzmann, Alexander von Schlippenbach, Irène Schweizer och Manfred Schoof har gjort bolaget till det största inom genre.”

Soundofmusics skribenter hakar på och gräver djupt i FM:s skivbackar med vinyler. Friform är knappast en publiksmörande musikstil. Men den har starka läger runt om i Europa. Bland annat i Sverige.

Kanske är artefakt ett passande ord. Det är också ett av estetikens skarpaste uttryck för att beskriva hur konst tillverkas av människor för människor. Även i trans och improvisation är tillverkningen ett faktum. Vi kan inte förneka oss själva. När jag lyssnar till friform dyker ordet upp igen. Detta är artefakternas musik. Hur fri den än vill vara är den låst i tillverkningens värld. Den existerar i något slags arkeologisk kontext där ljuden påträffas, ibland för första gången på mycket länge, och passerar genom artefakternas många olika lager för musik och anti-musik.

Ta till exempel Sven-Åke Johanssons Moderna Nordeuropeiska Byorkester där det pågår en ström av kärv dadaistisk humor. Var är ettan i takten? Den finns inte. Det här är fluxus på riktigt. En jazzgrupp som bara ser ut som en jazzgrupp på ytan. I stället flyttar man ljud, möblerar med ljud, inreder med ljud.

Eller Per Svensson som envisas med att smeka lyssnaren med en vinkelslip. Visst fan gör det ont. Fast det är vackert också.

Eller libanesiskan Sehnaouis maniskt produktiva spontanitet. Hennes konst har en given dramaturgi med ett uppfinnande-utarbetande-återgivande drag. Genom att överraska sig själv är hon en mästare på att extemporera: att tänja ut det hon just nu spelar och göra det till ett uppiggande sedan.

En improvisatör opererar inte från ett formlöst vakuum utan från tre miljarder år av evolution.

Bröl med Brötzmann.

När marintrumpeten lanserades under medeltiden, protesterade kyrkan som tyckte stråkinstrumentets skorviga klangbild skymde bibelns budskap. 

Beethovens hammarklaver ansågs bombastiskt. 

Saxofonen saknade patos.

När trummaskinen presenterades gick engelska musikerförbundet ut med påbud: Förbjud maskinen! Den stjäl jobben från alla trummisar! 

Med ett jämnt flöde lanseras nya musikintrument. Ett av dessa är det elektroniska ”ljudbordet”. Jag läser om det i nya numret av nättidningen HZ ((www.hz-journal.org). I konstnären Irad Lees tekniska analys lär jag mig att verket Sonomateria är en audio-taktil-komposition.

Instrumentet är både en skulptur, en alstrare av komplexa ljud, en kul designpryl och ett sällskapsspel. Jag tror det kan bli nåt för framtiden. Ett slags emotionellt strategispel inte bara för professionella musiker utan även för 2000-talets barnfamiljer.

Se hur instrumentet fungerar här.

Ett gott råd. Den som missat den grekisk-amerikanska sångerskan Diamanda Galás ska inte behöva missa henne mer. På lördag 2 april gästar hon Uppsala Konserthus med ”The Refugee”.

En konsert som letar sig långt utanför musiken och tar ställning för rätten att leva oavsett tillhörighet.

Så är det oftast med Galás. Hon är alltid MERA, ibland rent skrämmande obegränsad. Det finns något i hela hennes artisteri som kräver kaos. Inte bara som en provokation utan som en spark i skrevet på vår inrutade konsensusvärld.

Hon har länge varit en stark röst i kampen för mänskliga rättigheter och hon kämpar mot homofobi och religiös dogmatism. 

Galás bor i New York, men hennes grekiska ursprung är alltid närvarande. Temat och inspirationen till den här konserten har hon fått från en text med den grekiske sångaren Manolis Angelopoulos som handlar om de övergrepp Turkiet utsatte greker för 1922, i slutskedet av det turk-grekiska kriget.

”Viskande, skrikande, sjungande gestaltar Galás den desperation som finns i hela begreppet flykting och den förnedring det innebär att behöva fly för den man är. Hon ger verkligen maximalt med sin extremt mångsidiga röst som hon använder mer likt ett instrument”, meddelar Uppsala Konserthus.

Det är detta med rösten, den förunderliga. Om sin egen röst brukade till exempel Jussi Björling, tenoren, säga att den lämnade kroppen
 och svävade en halvmeter ovanför fontanellen. I dessa ögonblick tillhörde inte 
rösten honom. Det var en kuslig men befriande känsla.

Lite högtidligt kan man säga att rösten bor i dig: Du är röstens hus. Det är i
 alla fall vad de flesta sångare upplever. Kritiserar man en sångare för hennes 
röst kan det upplevas som ett rent personangrepp.

Ibland undrar jag om rösten 
är själens fingeravtryck? För plötsligt en dag inser jag att jag blivit just den 
här människan på grund av rösten. Och jag minns fortfarande logopedens grimaser 
när jag säger ”munhåla”. ”Nej, något sådant organ känner vi inte till, däremot 
röstspringa.”

Rösten är lite kuslig för den har ingen kropp. Men vad rösten än är, så 
är den ofrånkomlig och finns överallt. Inga datorer. Inga flimrande monitorer. Knappt någon elektricitet alls. Rösten är kött och blod och luft.

Det är Diamanda Galás. Lyssna här.

På FORUM Nutidsplats för kultur, Sigtunagatan 14 i Stockholm
 kan vi räkna med högläsning och musiskt buller och bång under ”Soirée Dada”. Nästa fredag, 1 april kl 19.00. 

Tillsammans med Dramaten ger FORUM det dadaistiska skådespelet 
”Förfoga över en hemlig väska. Blunda ibland plötsligt”, i samband med den svenska utgivningen av ”Handbok för svindlare” av Walter Serner (Ersatz förlag). 

Det verkar som om Dada omöjligen kan dö. Och just nu är tiden bättre synkroniserad än på väldigt länge. När kulturpolitiken och upphovsrätten har havererat, när marknadskrafter och högerkrafter sätter spelreglerna för konstnärernas arbete, osv. Snacka om att det föder ett dadaistiskt uppror.

En sann dadaist skulle ha tusen ögon, tusen öron, tusen fötter, tusen telegram, tusen pennor, tusen pistoler, som det står i ett av manifesten. ”Brännmärk konventionalismens falska sol”, ”Brännmärk all intellektuell akrobatik”. ”Döda de döda”. 

Ur träbiten, ordet, tonen, järnet, färgen, känslan, idén, skulle konstnären ge den isolerade stavelsen en stjärnas glöd.

 Som -ism var dada på sätt och vis omöjlig eftersom den ville föra en värld full av -ismer och sig själv rätt över ättestupan. Den var fylld av uppror mot fäderna, mot borgarna, kriget, uppror mot den tröga massan som vållat detta krig ­ och till sist blev den ett uppror för upprorets skull.

Dada bejakar livet lika mycket som döden och dess Totenklang. Å andra sidan driver den ”betydelselösheten” in absurdum, inte bara beträffande litteraturen och konstfilosofin utan hela tillvaron. Rörelsen var en grimas vid anblicken av alltings absurditet. 

En av chefsideologerna är utan tvekan Hugo Ball. Med sina fejkade analysresultat hittar han tre faktorer varför dada behövs.

1. Den kritiska filosofin som avlägsnat Gud från världen. 2. Vetenskapen som upplöst atomen. 3. Den nya masskiktningen av Europas befolkning. Vid ett tillfälle skriver han att ett resolut framkallat kaos är det enda som kan skapa en ny konst. En ny religion? Genom Ball får dada också ett tydligt drag av kabaret.

Ta Tristan Tzara (fd Samuel Rosenstock); den drivne pr-människan, lika liten och energisk som Napoleon, en briljant poet. 

Och Marcel Janco (fd Marcel Iancu), masktillverkaren, bildkonstnären som hyllade ”purifikationsmåleriet”. För Janco var innebörden av dada klar: ”Det rena, barnsliga, direkta”.

Nere i ölhallarnas rökfyllda mörker flockas fransmän, tyskar, ryssar (Lenin), ukrainare, polacker, jugoslaver, italienare, konstnärer, författare, anarkister, bohemer. De är flyktingar på neutral mark. Alla är välkomna. Vilket gyllene tillfälle att göra revolution! Och fem rumäner skriker högst till tonerna av kastanjetter och visselpipa: ooooo prrxa chrraz … zimzim uralla uralla zimzim zanzibar. Cabaret Voltaire i Zürich startar. 

”Dada” var ett ord rumänerna genast tog till sig. Kanske kom det till av en slump, när Tzara råkade se annonsen för den schweiziska liljemjölkstvålen dada. Eller var det Ball som kläckte idén med käpphästen Da-da? Enligt de trogna fanns det bara ett annat ord som åtnjuter lika många privilegier, nämligen Gud. 

Hugo Ball in action på Cabaret Voltaire.

Jag hade precis vant mig vid tanken att Kraftwerk stylar om Kling Klang-studion till museum och upplöser gruppen (eftersom Florian Schneider gått i pension som syntare). Men det var förstås fel.

Kraftwerk har nio liv. Nu lanserar man iPhone-appen Kling Klang Machine No1. En enastående liten mojäng som förvandlar mobilen till en tongenerator! Idén bygger på att miljöljuden, där du just befinner dig, blir styrande för klanggenereringen och resultatet. Kompositionen som dessutom automatiskt kopplas till det globala Time Zoone-systemet, kan sedan sparas och länkas till andra användare.

Och tillsammans gör vi nya Kraftwerkslåtar och bidrar till gruppens fullständiga odödlighet.

Kolla appen här.